Hållbar människa eller hållbart arbete? – många yrkesarbetare blir utslitna i förtid

Hållbarhet är viktigt på många olika sätt. I miljöarbetet har vi blivit mer medvetna och handlingskraftiga, kanske inte minst p.g.a de stora klimatutmaningarna. I arbetslivet behöver vi också fokusera mer på hållbarhet eftersom vi förväntas arbeta till 68 års ålder. Fast, hur är det? Vilken hållbarhet är det vi fokuserar på i arbetslivet? Är det människan som ska vara hållbar eller arbetet?

Många yrkesarbetare i utemiljöbranschen får bestående arbetsskador relativt tidigt i yrkeslivet och när det gäller belastningsskador är det kvinnorna som drabbas mest. Männen är däremot överrepresenterade när det gäller ”blodsprutande” olyckor.

Orsakerna till att man skadas varierar, från ”jag skulle bara” till felaktigt handhavande, stress eller för tunga och slitsamma arbetsuppgifter. Det finns mycket man kan göra för att få en bättre arbetsmiljö. Men grundprincipen måste ändå vara att arbetet ska anpassas till individens förutsättningar och inte att vi ska slita ut en människa i taget.

Saxat ur platsannonser för yrkesarbetare i vår bransch:

”Arbetet innebär en del tunga lyft, en god fysik är nödvändig för att vara hållbar i arbetet.”

”Arbetet är till stora delar fysiskt krävande med många tunga arbetsmoment”

Hur har arbetsgivaren tänkt här? Har man gjort riskerna kända och följer man gränserna för manuella lyft på arbetsplatsen? Det är förstås inte bara arbetsgivaren som behöver tänka till utan arbetstagaren har också ett egenansvar. Okunskap hos arbetsgivare och ”stryktålighet” hos arbetstagarna kan vara en förödande kombination. Inte minst när slitet blir långvarigt och gränserna kanske tänjs undan för undan.

Vi har all anledning att vara självkritiska allesammans, både arbetsgivare och anställda, till vår tysta acceptans om det ohållbara i vissa arbetsmoment. Det gäller inte bara att se upp med tunga arbetsmoment utan också felaktiga arbetsställningar och arbetsrörelser. Även repetitiva arbetsuppgifter utgör en fara, särskilt om dom har begränsade variationsmöjligheter.

Avståndet mellan fältet och kontoret har ökat under de senaste åren när färre av cheferna har praktisk bakgrund och fler av yrkesarbetarna arbetar självständigt under eget ansvar. Gemensamt för både chefer och yrkesarbetare är också mer digital kontakt och digital verksamhetsuppföljning. När man inte har daglig närkontakt tillsammans ute på fältet är det lätt att glappet ökar och risksituationer kanske inte uppmärksammas och åtgärdas.

Självklart är det arbetet som måste göras hållbart (och därmed säkert) för att människan i sin tur ska kunna vara hållbar i arbetslivet. Och det gäller inte bara det fysiska som tunga och slitsamma arbetsuppgifter. Det gäller i lika hög grav den psykosociala arbetsmiljön, med allt från stress och samspelet mellan människor till hot och våld och kränkande särbehandling.

I utemiljöbranschen är det inte ovanligt att den organisatoriska och sociala arbetsmiljön även handlar om arbetsbelastningen med långa arbetspass eller för få för att utföra ett visst arbete. Det kan vara i vinterväghållningen hos gata/parken eller i kistsänkningen på kyrkogården.

Är vi färre än som behövs, blir det lätt att dom som är där får slita för mycket. Hur svårt är det inte i några vanliga vardagssituationer?

Titta det snöar. Några kör maskin medan andra handskottar. Blöt snö är så mycket tyngre att skotta än kallsnö. Och handskottning om något handlar om repetitivt arbete. Här får vi slita hårt.

En kista med stoftet i är ofta så tung att det krävs sex personer för att bära och sänka för hand. Och vi kanske bara är fyra.

Det är därför både chefer och medarbetare samtala mer över yrkesgränserna, gör korrekta riskbedömningar tillsammans och hitta hållbara lösningar på arbetet. Lösningar som innebär att det är arbetet och inte människan som ska vara hållbar. Annars kommer även nästa generation yrkesarbetare att bli utslitna i förtid. Och det måste vi förhindra.

Det ska vara attraktivt och hållbart att vara yrkesarbetare i utemiljöbranschen. Det är bara då vi kan säkra återväxten och få den unga generationen att hålla ändå till 68 års ålder. Fast då har man väl ökat pensionsåldern till 70.

Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB