Vi har en ny kurs i ämnet – ”Att vårda kulturhistoriska utemiljöer”
Klicka här för att läsa mer om kursen.
För att korrekt kunna möta dagens trädgårdar, parker och kyrkogårdar krävs en förståelse av deras historiska utveckling. De trädgårdar vi möts av idag är ofta en blandning av olika tidslager, som kan vara svårtolkade. För att kunna sköta de gröna miljöerna i vår tid krävs en dialog med de trädgårdsmästare som verkat innan oss. Vi måste inte alltid följa de planer som dragits upp tidigare, men för att harmoniskt kunna förvalta och utveckla den föränderliga gröna miljön krävs eftertanke.
När vi ser på gröna miljöer finns det mycket att läsa av från det faktiska rummet. Dess storlek, vilka växter som finns där, hur gamla växterna är. Verkar det vara en hel miljö eller har den vid något tillfälle minskats i omfång? Finns det tillhörande byggnader som samspelar med växtligheten? Finns det en pågående skötsel? Finns det spår efter en historisk skötsel med t.ex. hamlade träd eller gamla häckar? Finns det grusgångar, trappor eller bänkar som styr hur besökarna rör sig i rummet? Är de gamla eller senare tillkomna? Genom att ställa en mängd frågor till en plats kan vi, genom att lära oss förstå svaren, börja förstå en plats utan att läsa en bok som kanske ingen ännu skrivit.
När jag läste till trädgårdsmästare i Karlskrona 2012 fick vi en uppgift där vi skulle göra arkivsökningar och försöka samla det vi kunde om historiska herrgårdar i närheten av staden. Den herrgård jag skrev om hade anlagts 1763 och i det lokala arkivet fanns en underbar bevarad dokumentation som gjorde platsen levande för mig.
Från 1869 fanns en detaljerad beskrivning av gårdens alla 200 fruktträd. Bland annat fanns det gråpäron, stora grå päron, stora Bergamotter, fikonpäron och Wallispäron. Utöver dessa fanns det maj körs, klarbär, vita äggplommon, blå sviskon-plommon, stora gula augustiplommon, gula långa plommon, sockerplommon och Reine Claude.
En varsam, icke namngiven hand hade noggrant skrivit ner vad som odlades på gården och vad som såldes inne på torget i Karlskrona mellan 1896 och 1900. Från 1896 till 1897 såldes bland annat 400 liter bröstpäron, 1643 liter falläpple 2380 rädisor och 11 meloner.
Från en prydlig och lättläst stil steg grödorna fram från sidorna. Det bidrog även till en förståelsen av vilka drivbänkar som krävts för att kunna odla grödorna, vilken kunskap och vilka mängder som var av värde att skriva ner. På arkivet träffade jag en man vars släkt ägt gården och som barn hade han lekt i trädgården. Han berättade om känslan för platsen, om lekstugan som byggdes och hur viktig herrgården varit i släkten. Jag kunde läsa om branden som boningshuset brunnit ner i som gjort att gården börjat förfalla och vad platsen använts till sen. När jag gjorde en enkel dokumentation av vad som fanns kvar hade trädgården kraftigt minskat i omfång, endast ett par äldre träd fanns kvar och knappt skönjbara rester av ett gångsystem. I en kulturlandskapsutredning från 2009 omnämns gården som ett ”mentalt kulturarv”. Några månader efter jag skrivit om herrgården var allt jämna till marken, asfalterat och där den gamla lekstugan funnits uppfördes ett stort köpcentrum. Idag finns fragment bevarade- en del av en hage med runstenar och några träd på gårdens utkanter.
Dokumentationen med inventeringar, fotografier och uppmätningar finns kvar på arkivet till eftervärlden men nästan allt som gick att ta på försvann succesivt. Fruktträd, drivbänkar, grusgångar och gräsrundeln. Det silvriga klotet som stod mitt i trädgården på en låg pelare, lekstugan och rabatterna med krysantemum och rosor.
När blir en utemiljö kulturhistorisk intressant och när slutar den vara det? Hur skall vi sköta den på vägen på ett varsamt vis så att den fortsätter vara läsbar, uppskattad och möjlig att bevara?
I det delikata arbetet med att vårda detta ständigt föränderliga kulturarv finns många olika ingångar för att samla kunskap. Det går att göra arkivsökningar likt den jag gjorde som student. Det går att arbeta på en plats och långsamt lära känna träden, häckarna, vyerna, strukturerna, platsens själ. Det finns lagar och regler att förhålla sig till och även internationella konventioner som kan sätta ramen för allt arbete i historiska utemiljöer. Vi har att förhålla oss till vilka metoder, redskap och maskiner som används och vilken påverkan de i sin tur ger. Genom att bygga upp vår egen kunskap om en plats tror jag att det går att tycka om den, värna den och sprida kunskap och intresse för den. Att verka som advokater för gröna miljöer i stad och på landsbygd där många händer innan oss verkat. Det går att använda verktyg som vård- och underhållsplaner som kan samla upp historik, nutid och framtid på ett greppbart vis.
I denna tid av förtätningar, effektivitet och oro finns det en tyngd i att värdera de miljöer som faktiskt överlevt ägarbyten, generationsväxlingar, vägdragningar och försummelse. Att öva på att se deras sammanhang, värde och möjliga skydd. Jag tror att vi är fler och fler som får upp ögonen för dessa varierade miljöer där det går att kisa in genom lager efter lager och sedan fortsätta att förvalta dem vidare.
Annie Nilsson, trädgårdsantikvarie och trädgårdsmästare. Ankdammen Heritage Management.
Vi har tillsammans med Annie Nilsson och Daniel Hofling tagit fram en ny kurs i ämnet – ”Att vårda kulturhistoriska utemiljöer”
Annie Nilsson, trädgårdsantikvarie och trädgårdsmästare. Ankdammen Heritage Management.
Daniel Hofling, byggnads- och trädgårdsantikvarie, Hofling grön kulturmiljö.