Vi måste börja jobba smartare

Begravningsavgiften är dyr som den är

Så är det dags igen. Kostnaderna ökar utan att vara kopplade till något effektivitetsmått. Ni känner säkert igen texten.

”Kammarkollegiet har tagit emot uppgifter om kostnader för begravningsverksamheten från Svenska kyrkan. De personer som är förordnade av länsstyrelserna att vara begravningsombud har yttrat sig över kostnaderna. Sju avstyrkanden har inkommit från begravningsombud. Skatteverket har lämnat uppgift om den beskattningsbara förvärvsinkomsten för dem som bor inom de församlingar och pastorat som är huvudmän. Utifrån dessa uppgifter har Kammarkollegiet beräknat begravningsavgiftssatsen för kommande år.
Avgiftssatsen för 2025 blir 29,3 öre per hundralapp.”

Rätt mycket upp från 2024, nästan 6% upp gentemot avgiften 2024 som var 27,7 öre. Och 2023 var den 25,8 öre. Det har snabbt gått uppåt de senaste åren.

Det finns inga effektiviseringskrav inbyggda i systemet men det känns att höjningarna börjar nå en smärtgräns där samhället på ett eller annat sätt kommer att reagera. För höjningarna tar på det skatte- och avgiftsutrymme som redan har det trångt i kanalen.

Kostnadshöjningarna finns förstås även i kommunerna och regionerna. Men där finns ett utjämningssystem som reglerar och förstås effektiviseringskrav.

Tekniska förvaltningar är inte högst prioriterade utan andra ännu mer samhällsviktiga verksamheter som vård, skola och omsorg. Ändå har dessa tekniska förvaltningar också stora utgifter för till exempel ny dagvattenhantering och eftersatt underhåll. Underhållsskulden är så stor att den är svår att greppa, i allt från ledningsnät till beläggningar och markutrustning. Men det är ändå väldigt svårt att få nya pengar till drift och underhåll. Vägen att gå är omprioritering och att hitta nya lösningar på gamla problem är det vanliga.

Går det då att jobba smartare för att få mer pang för pengarna? Jovisst går det, men inte utan stor möda och en hel del besvär. Snabba besparingar är svårt att få till eftersom man har en stor andel fasta kostnader och förändringar kräver framförhållning. Men visst går det. Och ofta bättre när kravställandet på verksamheten är tydligt i vad som ska produceras för pengarna. Och då måste vi ju veta vad som är obligatoriska uppgifter utifrån samhällsuppdraget och vad som är frivilligt påtaget. Även i samhällsuppdraget finns det olika nivåer och någonstans kommer man till den lägsta godtagbara. Den är också viktig att känna till. Går man under uppfylls inte samhällsuppdraget.

Det krävs också att vi ifrågasätter våra invanda rutiner och arbetssätt och ser möjligheter där andra kanske bara ser problem. Den förändrade dagvattenhanteringen är en jätteutmaning men det finns också outnyttjade tillgångar. Att vattensätta dagvattendammar och utnyttja dessa för bevattningsändamål kan både spara mycket vatten och är så mycket bättre för miljön. Att minimera det finklippta bruksgräset på stora fria ytor och skapa biologisk mångfald arbetar vi redan idag med. Men varför har vi inte tänkt på det innan, gräsklippning är ju en av de största säsongsarbetsuppgifterna både i parker och på kyrkogårdar?

För att vi ofta gjort som vi alltid gjort och det innebär att vi klippt så många gånger vi hunnit med. Olika om det är en varm, blöt sommar eller om sommaren är torr. Men det är sällan vi från början bestämt vad den lägsta godtagbara standarden ska vara. Det är inte ens säkert att vi har haft samma standard på alla kyrkogårdar utan var och en har lite bestämt själva vad standarden ska vara. Just det där med tydlig skötselstandard och tydligt vad vi måste och inte måste göra är grunden till mycket av effektiviseringsarbetet. För det börjar med att ta reda på var vi är idag och vart vi vill komma och frågan om hur vi ska ta oss dit.

Det är ett arbete jag har sysslat mycket med i kommunernas tekniska förvaltningar. De sista tio åren har effektiviseringskraven ökat just eftersom det finns andra samhällsuppdrag som är ännu viktigare än kommunaltekniken och som måste ha högre prioritet.

Vill du läsa mer om samhällsuppdraget kring park och gata och hur det prioriteras kan du göra det här:
https://gronatrender.se/gor-vi-ratt-saker-i-park-och-gata/

Min erfarenhet är att det är bättre som bransch och förvaltning att föregå med gott exempel än att vänta in effektiviseringskrav som kommer från ovan. För det är på det lokala planet och i kunskapen om den egna verksamheten som också möjligheterna till utveckling ligger. Och ser vi till strategierna för organisationsutveckling blir detta brutalt tydligt.

Besparingskrav från ovan kommer ofta som osthyvel- eller tårtspademodell. Helt okänsligt och förstås kortsiktigt som riskerar att splittra och söndra. Den neutrala är anpassningen till samhällsuppdraget och dess lägsta godtagbara standard. Och den bästa modellen att jobba med är den värdeskapande organisationsutvecklingen.

Under mina år har jag själv blivit överkörd av den första, arbetat aktivt med den andra men alltid bäst gillat den tredje, den positiva.

Den tror jag att begravningsväsendet behöver arbeta intensivt med under kommande år för att förhindra att de beslutande organen väljer att stoppa kostnadsökningarna på annat sätt. Men utvecklingen måste hejdas, det tror jag alla inser. På ett eller annat sätt så kan det inte fortsätta med att alla räknar samman sina kostnader och rekvirerar det man behöver för att täcka sina utgifter. I riksdagen väcks frågan om begravningsavgiften igen till 2024/25 års riksdag och för varje gång motionären återkommer verkar det finnas mer intresse för frågan. För avgiften går ju upp varje år och nu hela 6%. I dessa dyrtider är det en rejält hög höjning.

Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB