Generalintraprenören – framtiden för egen regi?

Trenden mot att återta arbetsutförande i egen regi har funnits länge och inte minst då sådan produktion som ligger i den högre delen av värdekedjan. Att ha viktiga delar av gatudriften, parkdriften, va-driften, renhållningen etc i egen regi bygger både kompetens inom organisationen och skapar tillgänglighet för snabba och flexibla insatser. Det senaste året har intresset för att återta tidigare entreprenadförlagda arbeten i egen regi blivit större men vi har också en tydlig trend i att kommunerna önskar en samlad lösning på teknisk förvaltning som är så självreglerande som möjligt inom angivna anslagsramar.

Tillsyn/rondering är en förutsättning för att rätt kunna bedöma och prioritera behovet av avhjälpande underhåll och tillsynen är därför något många vill ha i egen regi. Underhållsbehovet i utemiljön är kraftigt eftersatt i flertalet kommuner och det är ständigt en svår avvägning vad som ska åtgärdas och vad som får vänta. När underhållsskulden växer och känns mer än övermäktig på många ställen vill man gärna ha besluten och prioutförandet hos sina egna medarbetare.

En bidragande faktor till trenden att återta i egen regi handlar om att priserna på tekniska drift- och underhållsentreprenader pressats kraftigt de senaste tio åren och olika företagsfusioner och uppköp har gett färre, men större aktörer på marknaden. Konsekvensen är att de medelstora entreprenörerna minskat i antal. Det var dessa som bäst passade in i kommunernas behov.

De få, stora aktörerna använder sig i allt större utsträckning av underentreprenörer i flera led, som i många fall blir de verkliga arbetsutförarna och entreprenören allt mer blir en general eller paraplyorganisation. Beställaren kommer då längre från den yttersta länken i utförandekedjan och tappar styrförmåga och insyn i den dagliga verksamheten. Gatuchefen blir då en pappersvändare som ska hantera allt utförande via andra och eftersom många tilläggsarbeten går på löpande räkning är det inte lätt att ha situationen under kontroll. En dyr vinter blir inte mindre dyr för att kommunen har en extern generalentreprenör.

Den form många kommuner vill bedriva teknisk verksamhet i är enligt min mening blandformen där kommunen själv eller genom ett kommunalt bolag agerar generalintraprenör – ett i sammanhanget intressant ord som skulle behöva sin definition – och genom en blandning av egen utförandepersonal och upphandlade underentreprenörer levererar allt det som en stor entreprenör eller facility management företag annars skulle ha gjort i en renodlad entreprenadsituation.

Kommunala energi- eller bostadsbolag är i ett flertal kommuner navet för teknisk utförandeverksamhet och med rätt uppbyggd budgetering och reglering av skattefinansierad verksamhet (och tydlig gränsdragning mot de affärsdrivande delarna) är detta en på många håll önskvärd utförandemodell.

En generalintraprenör med full affärskompetens, men också med bredden i verksamheterna som skapar möjligheten till stora synergieffekter. Och utan att kommunen behöver bygga upp dubbla tjänstemannaorganisationer som är vanligt i traditionella beställar-utförarverksamheter. Beställandet bygger då på att generalintraprenören för drift och underhåll har egna anslagsramar och att beställarsidan huvudsakligen arbetar framåtriktande mot projektverksamheten.

En svaghet är förstås hur man avgränsar affärsrisken och ser till att beställningen håller sig inom angivna ramar. Alla som arbetar med vinterväghållning känner ju till svårigheterna att styra över vädret och en dyr vinter måste oavsett utförandeform regleras antingen genom extraanslag eller genom strypta underhållsarbeten. Ofta är dessa kommunicerande kärl i verksamheten inte tydligt definierade och med en generalentreprenör eller totalentreprenör finns åtminstone ett tydligt system för avräkning, dock utan att man vet var överskridanden ska finansieras. Men ska man ha en generalintraprenör så måste affärsrisken vara reglerad och genomskinlig i både budgetering, redovisning och omprioritering mellan beställare och utförare.

Utföraren arbetar ju efter självkostnadsprincipen och har inte alls samma möjlighet som en entreprenör att tjäna igen på gungorna vad man förlorar på karusellen. Det är också svårt i offentlig redovisning att kunna fondera medel för att använda som en reglerade buffert mellan åren. Å andra sidan styrs den offentlige generalintraprenören av kommunen själv med fullt beslutsmandat och insyn i både verksamhet och affär. Och kommunen kan behålla och utveckla egen kompetens i både beställning av underentreprenader och utförande i egen regi.

Konkurrensutsättningen är heller inget problem. I en samlad lösning på bolagssidan syns dirfekt hur mycket som produceras internt respektive externt. Kommunen får i en generalintraprenör en kompetent upphandling och styrning av underentreprenörer utan att en annan general skär emellan med sin organisation och sina marginaler. Man kan också lätt mäta synergieffekterna mellan t ex gatubelysningen och energisidan. Eller mellan yttre fastighetsskötsel av bostäder, kommunfastigheter och parkskötsel. Allra bäst är nog att samverkan i tekniskt utförande klarar att producera mer under kontrollerade former. Generalintraprenören är absolut på frammarsch i de svenska kommunernas tekniska verksamheter. Inte minst som en förberedelse inför sämre tider och hårdare kamp om att få använda skattekronorna.

Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB