Väck sinnena – ljudupplevelser av vatten

Vatten ställer till problem när skogsbestånd avskogas eller diken rätas ut uppströms i avrinningsområdet utan tanke, eller när andra hinder på vägen från regn till bäck och recipient försvinner. Då blir dagvattnet till ett hot. I lagom portioner däremot förgyller vattnet miljöerna där det drar fram – inte minst musikaliskt när vi som gestaltare upptäcker att park- och gaturum fungerar som musikinstrument att röra sig igenom. Rummets resonans kan varieras med spännande materialval, volymer och sekvenser.

Det finns en vacker beskrivning av när en blind person upplever sommarregnet i sin egen trädgård. Hela rummet öppnar sig plötsligt för den blinda av att regnet börjar falla på trädgårdens alla material. Grusgångarna ger sig till känna, buskagens bladverk fångar dropparna, och hustaken, hängrännorna och utkastarna klingar annorlunda när vatten strilar, strömmar och plaskar ner och vidare ut i trädgården. På gatan utanför det omgivande metallstaketet, som likt en xylofon ackompanjerar trädgårdens alla instrument, svischar vattnet runt bilarnas däck och avslöjar fordonens fart.

Ljudet av vatten följer oss genom historien

Det berättas att de dånande Niagarafallen frös en vinter för många år sedan. Urbefolkningen som då levde i bygden och som aldrig tidigare upplevt något liknande sägs ha fått sömnproblem och tänkt att onda krafter låg bakom den monumentala förändringen av ljudlandskapet. Här blev den överraskande frånvaron av vattenljud påfrestande påtaglig.

På 1600-talet var titeln fontänör ett yrke med specialiteten att stämma i bäcken, eller att skapa effektfulla vattenspel i påkostade park- och trädgårdsanläggningar. Fontäner och kaskader sprutade, stänkte och forsade. Man reglerade mängden vatten, fallhöjden för vattnet, materialet som vattnet föll på och om materialet som vattnet föll i också var vatten, så valdes olika djup i detta vatten.

Dessutom kunde den naturliga akustiken som omgav vattenspelet modifieras. Ljudkaraktärerna från fontänen blev mycket olika exempelvis med en vägg eller ett hålrum i dess direkta anslutning.

Året runt – är det alltför vågat?

Jag lyssnade en gång till en norsk konstnär som berättade om vattenspel som hålls påslagna under hela vintersäsongen. Med rätt kunskaper om fontänkonstruktioner, så att vatten inte står stilla och fryser sönder konstruktionen, kan denna företeelse bli vanligare. Konstnären monterade olika metallgitter över fontänmunstycket som sprutade upp vatten inne i metallgittret. Beroende av antalet kallgrader frös vattnet fast på olika sätt i metallgittret. Med väderförändringarna från dag till dag ändrades även isskulpturen under vintersäsongen, vilket givetvis gav visuella effekter, men konceptet tillåter även ljudet av vatten som är i rörelse året runt, istället för att begränsas till några få sommarmånader.

Formge med vattenljud

Hur ska vi då arbeta med auditiv formgivning med vatten? Några idéer har vi tangerat, men hur kan vi tänka och prata med varandra om hur vi vill ha det? Det är inte självklart hur vi formulerar oss om ljud. En jämförelse med vinprovning kan tjäna som exempel. Det är inte helt enkelt att sätta ord på sinnesupplevelsen, men en framkomlig väg är att utveckla sin förmåga att precisera upplevelsen verbalt och i samband med gestaltningen sedan kunna språkligt artikulera det man är ute efter att åstadkomma. Ljudhärmande adjektiv om vatten eller andra företeelser, så som droppande, kvittrande, brusande, dånande kan beskrivas nyanserat genom att ange styrkegrader, frekvensband (bas, diskant, mellanregister etc.) och varaktighet, rytmik och pulserande.

Till detta kan man koppla vad ljudet påminner om, vad som är källan till ljudet, den atmosfär eller berättelse som ljudet bidrar till eller de budskap som ljuden kan förmedla. Vattenljudens roll i ljudlandskapet som helhet kan exempelvis anges som maskerande, överröstande, lugnande eller stämningsskapande på annat sätt. Vatten i landskapet avspeglar exempelvis årstider och terrängens dramatik när det forsar, porlar eller droppar.

Att locka till lyssnande

Idag använder många människor hörlurar dagligdags för att skapa sig en egen komfortbubbla att vistas i. Landskapsarkitekten Kristina Bäärnhielm (f. Karlsson) uttryckte detta i sitt examensarbete som att människor ”flyr in i sina musikapparater” – en formulering som jag aldrig glömmer. Är det därför en form av eskapism? Kan det vara så att vi inte tänker tillräckligt ofta på att bearbeta utemiljöerna på ett sätt som gör dem intressanta att upplevas också med hörseln? Vatten i staden och landskapet kan ju vara en magnet på flera sätt. Kanske är det åter tid för att ”samlas vid pumpen”.

Per Hedfors – Landskapsarkitekt