Hur ställer vi om till extensiv parkskötsel?

En fjärdedel av parkens kostnader brukar gå till att sköta bruksgräset. Och det har blivit allt fler intensivt skötta ytor i kommunerna. I takt med att våra städer förtätas och exploateras så vill byggherrarna maximera sina byggrätter och inte själva svara för sidoytorna, den s k förgårdsmarken. Dessa ger ju inget försäljningsvärde utan kräver bara skötsel. Men i exploateringen av nya bostads- och handelsområden vill man inte ha högväxande gräs alldeles in på knuten och inte heller att dagvattenavledningen ligger på den kommersiellt utnyttjbara marken. Kortklippt gräs och någorlunda regelbunden renhållning behövs på dessa ofta uppsplittrade och svåråtkomliga ytor. Den skötseln hamnar på det offentliga. I dessa dagar med besparingskrav på parkskötseln är det högaktuellt att diskutera omställning till extensiv skötsel.

En stad med 50.000 invånare kan ha 1.000.000 m2 bruksgräsmatta och många kranskommuner till storstäderna med väsentligt färre invånare än så känner också av infrastrukturens förändring och dess följder för parkens gräsytor.

Vad tror man sig då behöva förändra när det gäller grässkötseln i våra parkverksamheter? Här är ett axplock möjligheter från en workshop jag körde på ämnet:

• Omklassa ytor från kortgräs till långgräs/ effektivisera/ förbilliga
• Att mäta varje moment i antal timmar är viktigt/ få fram nyckeltal
• Se över kostnaderna så man kan se var våra högsta kostnader är och är det lönsamt att göra det själv?
• Upphandla villaområden
• Centralisera intern regi/ Lägga ut geografiska områden som ligger långt bort
• Ta fram rätt mängd och krav
• Översyn av funktionsbeställning. gräs, arealer och klassning
• Jobba mer med befintlig resursplanering och uppdragsdokument

Bruksgräset kostar ofta runt 3-4 kronor per m2 och år om vi ska veckoklippa, putsa och sköta renhållning/lövtuggning. Tiden när parkgräset utgjordes av stora fria ytor överallt är förbi och sidoytorna med hinder blir allt fler. Ställtiderna har därför ökat rejält under senare år och andelen av parkens budget som går till bruksgräset har stigit. Ändå är det inte så ofta som man verkligen tagit fram skötselkalkyler och vägt nyttan mot kostnaden. Eller så har man gjort det men inte funnit något politiskt och förvaltningsmässigt gångbart alternativ.

Men är det då rimligt att en så stor del av budgeten går till det som inte är aktivitetsytor, bara för att det ska vara så och att vi är rädda för förändringar? Och vad händer med alla de andra verksamheterna inom parken som får skjutas åt sidan av pengabrist?  Vi får inte bli svaren skyldiga.

Det är dags att hitta fungerande alternativ och se till kommunens bästa. Men gräsets kostnader får inte växa kommunerna över huvudet.

Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB