Denna andra delen handlar också den om gravstenar, den allra viktigaste symbolen på våra kyrkogårdar, men ur annan aspekt. Det riksomfattande arbete som alla huvudmän för begravningsverksamheten har blivit ålagda att utföra är att kontrollera stabiliteten av alla gravstenar. Metoderna för belastningsprovet beskrivs i Instruktion för provning av gravvårdar höjd 0,3-1,5 meter respektive >1,5 meter,utgiven av CGK Centrala Gravvårdskommittén 2019.
Om belastningsprovningen visar en direkt fara för att stenen kan tippa p.g.a. stor lutningsvinkel eller bristfällig dubbning ska stenen antingen stöttas eller läggas ned och därefter kontaktas gravrättsinnehavare. I många fall har förvaltningar valt att lägga ned gravstenen för att säkra gravområdet för besökande och de anställda. Följden av provtryckning har i många fall blivit att gravrätter lämnas tillbaka till huvudmannen på grund av de kostnaderna för att säkra gravstenen, ända upp till 20 000 kronor enligt uppgifter som är hämtade från olika stenfirmornas hemsidor. Dessa återlämnade gravar har blivit begravningsverksamhetens ansvar med en extra kostnad för återställande åtgärder av gravsten och mark.
Jag frågade Länsstyrelsens kyrkogårds- och kulturansvarige i Luleå om det finns direktiv om hur ansvars- och kostnadsfördelningen är reglerad mellan huvudmannen och gravrättsinnehavaren gällande restaurering av kyrkogårdar och säkringen av gravstenar. Svaret jag fick var att frågan är högaktuell och diskussionerna om detta förs på Länsstyrelserna men att det inte finns någon yttrande i frågan.
Begravningslagen är tydlig. Gravrättsinnehavaren skall hålla den enskilda gravplatsen i ordnat och värdigt skick och huvudmannen skall hålla begravningsplatsen i ordnat och värdigt skick och den helgd som tillkommer de dödas vilorum skall alltid iakttas. Det sker förändringar på kyrkogårdar som på sikt kommer att drabba gravrättsinnehavarna ekonomiskt vilka de inte har något ansvar över, men de drabbas även känslomässigt. Gravrättsinnehavarna ska inte kunna beläggas med mer kostnader än vad var och en redan betalar i form av begravningsavgiften.
I tidningen Kyrkogården 2021 Nr 3 kan man läsa att en förvaltning tar kostnaden p.g.a. dåligt markförhållande. Gravrättsinnehavarna i Norrfjärdens församling, strax norr om Piteå, får gravvårdarna säkrade och kostnaden belastar begravningsavgiften. Jag anser att Norrfjärdens församling gör helt rätt. Redan år 2003 ställde jag frågan till juristen Karin de Fine Licht och kyrkogårdskonsulenten Göran Jacobsson på dåvarande Församlingsförbundet om kostnadsfördelningen. Då gällde det monteringen av gravstensbalkar på en kyrkogård med mycket besvärliga markförhållanden. Svaret jag fick var att om åtgärder är så omfattande att det är jämförbart med att anlägga en ny kyrkogård så då ska det tas på begravningsavgiften.
Hos en annan huvudman har flera gravkvarter åtgärdats med gravstensbalkar och bilden visar ett mycket grundligt tillvägagångssätt. På den lågt liggande balken har det gjutits en individuell mellansockel för varje gravsten. Mycket noggrant arbete för betongen ska ha hunnit stelna precis så mycket att sockeln går att riktas i rätt läge. Denna metod stabiliserar även balken och monteringen ytterligare i och med placeringen helt under markytan med endast den ordinarie sockeln synlig. Kostnaden delades mellan huvudmannen och gravrättsinnehavaren.
Det inträffade en incident mellan mig som kyrkogårdsansvarige och chefen för en stenfirma för många år sedan. Jag blev kritiserad och ifrågasatt om mina kunskaper och erfarenheter var tillräckliga nog att kunna kritisera monteringen av gravsten som hans personal hade utfört och som han hade ansvaret över. Jag svarade honom att i detta fall behövdes det endast ett par skarpa ögon. Jag hade tagit ett foto över gravstenen och sockeln som var knappt 3 cm ner i matjorden. Jag mejlade bilden till honom och det gav resultat, stenen blev ordentligt monterat under en sen kväll, visade sig. Hörde aldrig av honom sen. Detta sätt att agera mot sina kunder är ytterst beklagligt och olämpligt. De anhöriga bearbetar sin sorg och har ingen annan tanke än att gravstenen blir sakkunnigt monterad.
Men nu till huvudfrågan och orsaken till att det är så många instabila gravstenar på så många kyrkogårdar och varför jag anser att huvudansvaret för dessa ligger hos huvudmannen och inte hos gravrättsinnehavaren. Enligt begravningslagen 7 kap 31 § har upplåtaren rätt att genast genomföra åtgärder på gravplatsen för att förebygga skador och snarast därefter underrätta gravrättsinnehavaren om de gjorda åtgärderna. Min fasta övertygelse är att gravrättsinnehavarna belastas i många fall av en kostnad på grund av omständigheter de inte rår över.
Huvudmannen ansvarar för gravöppningen och igenskottningen av graven. Gravrättsinnehavaren har ingen del, ej heller något ansvar i detta och borde därmed inte ha en betalningsskyldighet på de kostsamma åtgärder som sättningar orsakar. Varje ny gravöppning innebär alltid förändringar och deformationer i marken över tid.
Ett exempel: Volym för varje ny grav med måtten 2,5*2,5*1,0 m är ca 6,5 m3 teoretisk fast volym (tfm3). Vid hanteringen expanderar denna volym, beroende på jordart, i detta fall siltig lera, med ca 1,3 m3 (≈20 %) till 7,8 m3 verklig lös volym (vlm3). Till denna expanderade volym jord på 1,3 m3 ska sedan läggas till kistans volym på ca 0,9 m3 och således blir det 2,2 m3 jord som körs bort till jordupplaget på kyrkogården. Denna volym blir endast delvis återanvänd och detta leder till fenomenet med sjunkande gravstenar och omfattande sättningar av gravfält.
Jag ville få reda på hur den tunga sulfidjorden med silt och grus beter sig som kyrkogårdsmark och kontaktade därför Luleå tekniska universitet år 2006. Detta utmynnade i ett examensarbete 2008:097 CIV i Civilingenjörsprogrammet, “Kraftspel och deformationer i gravar beroende av tidpunkt för gravsättning” av Erik Häggrot. Detta torde vara det enda examensarbete i Sverige av detta slag. Mycket intressant arbete där man har jämfört Boden och Göteborg geotekniskt bland annat om tjälens påverkan på sättningar över tid. Viktigt att förstå hur jordens egenskaper påverkar kyrkogårdsarbete i den viktigaste och farligaste delen, nämligen gravgrävningen.
Arbetsmetoder i hur man gräver och hur man återfyller graven bör vara mycket högprioriterad del i verksamheten. Man ska inte behöva hamna i riksomfattande åtgärder på grund av sättningar, utan detta borde klaras i den ordinarie verksamheten. Jag instämmer helt med Eriks slutsatser där han skriver att ”En mera samordnad återfyllningsmetod borde tillämpas. Vidare bör en standardisering av återfyllningsmetoden på respektive kyrkogård utföras. När alla gör likadant kan överhöjning optimeras för respektive kyrkogård vilket skulle leda till ett minskat underhåll. Eftersom sättningar redan kan kompenseras vid gravsättningen, behövs en mindre insats utföras senare att få det jämnt”.
Jag ser hellre upphöjda gravkullar på 20-25 cm än att gravplatsen planas ut direkt efter återfyllningen med efterföljande nysådd av gräs. Jord från den upphöjda gravkullen kan sedan efter snösmältningen användas till att fylla på sättningar och dessutom slipper man skador efter fordon på gräsytor.
Den tydliga lagen till trots ligger det moraliska ansvaret hos huvudmannen och jag känner att gravrättsinnehavare blir förbisedda i denna viktiga fråga om gravstenar och många känner att de har bara skyldigheter och inga rättigheter. Är gravrättsinnehavaren alltid ansvarig över gravstenen?
Reino Raitala, RR Landskap, Landskapsingenjör
Foto: Reino Reitala
Fakta
Reino Raitala medverkar som kursledare och föreläsare på flera av Acama ABs kurser.
Verksamheten är inriktad på planering, projektledning och rådgivning. Upprättning av underhålls- och trädvårdsplaner för kyrkogårdar, konsultation om nya arbetsmetoder för grönyteskötseln, skötselplaner för statsnära skogar och rådgivning i begravningstekniska frågor.
