20 tillbud på en arbetsolycka – därför måste vi prata mer om riskerna i utemiljöarbetet

Arbetsolyckorna i utemiljöbranschen är alldeles för många. Orsakerna varierar från rena olyckshändelser till slarv som med tiden flyttar toleransgränserna – och slutar i ett alldeles för stort risktagande i vardagen.

Med de nya skrivningarna i arbetsmiljöreglerna från 1/1 2025 är det väldigt tydligt vad som gäller vid användning av arbetsutrustning och personlig skyddsutrustning.

Utdrag ur AFS 2023:11 om arbetsutrustning och personlig skyddsutrustning – säker användning
12 § Arbetsgivaren ska se till att alla arbetstagare får nödvändiga instruktioner och information om

• hur arbetsutrustningen ska användas,
• onormala situationer som kan förutses vid användningen,
• vilka erfarenheter man gjort under tidigare användning av arbetsutrustningen, och
• vilken personlig skyddsutrustning de vid behov ska använda.

De instruktioner som följer med arbetsutrustningen vid leveransen ska vara tillgängliga för de arbetstagare som berörs, och vid behov kompletteras med skriftliga eller muntliga instruktioner. Informationen ska vara begriplig för alla som berörs.

Reglerna kan sammanfattas ganska rakt: arbetsgivaren måste se till att alla vet hur utrustningen används, vilka risker som kan dyka upp och vilken skyddsutrustning som gäller. Punkt.

Många gånger är vi dåliga på att prata om riskerna innan olyckan händer på arbetsplatsen. Man brukar säga att det går tjugo tillbud på en olycka, men att de allra flesta aldrig blir inrapporterade. Därför behöver vi inte bara göra riskerna kända för alla på arbetsplatsen, utan också göra riskbedömningar och åtgärder begripliga och levande. För att nå dit krävs tydliga maskin- och arbetsinstruktioner för vad vi ska tänka på före, under och efter arbetet, samt vilken skyddsutrustning och vilka säkerhetsregler vi måste använda och faktiskt följa.

Kurser i säkert handhavande av arbetsutrustning har jag hållit ända sedan våren 2007. Det var ju också från 1/7 2007 som denna föreskrift började gälla i sin ursprungliga form, känd som AFS 2006:4. Sedan dess har det blivit flera hundra kursdagar runt om i landet. Under pandemin körde vi kursen även livesänt och nu finns den inspelad, men jag brinner fortfarande för de fysiska kurserna. Varje termin blir det ett par tillfällen med teori på förmiddagen och praktiska visningar på eftermiddagen.

Just det här med att förena teori och praktik är så viktigt – särskilt för att kunna prata om onormala situationer och tidigare erfarenheter. Mitt bildband på förmiddagen innehåller mycket bilder och historier, men också regler och verkliga, avidentifierade olycksfall. Och inte bara olyckor – utan just tillbud. Ni vet, OJ istället för AJ. När det kunde gått illa men man klarade sig helskinnad. Som när en grävmaskin kör för nära en lutande gravkant och marken ger efter – men föraren hinner stoppa. Ingen skadad, men det kunde blivit riktigt illa.

Problemet är att tillbud ofta förknippas med skam: ”det var ju mitt eget fel”, ”jag skulle ju bara”, ”det var verkligen inte meningen”. Inte alltid man vill berätta om det. Särskilt inte om ingen såg, eller bara närmaste jobbarkompisar. Och de reagerar heller inte så hårt – för alla är ju lite ”stryktåliga”. Känner du igen dig? Att man helst vill sopa det under mattan istället för att skriva en rapport?

Men vi får aldrig tänka så. Det tänjer på gränserna och gör att vi utsätter oss för fler och farligare risker. Och det är inte människan som ska vara hållbar i sitt arbete, utan arbetet som ska vara hållbart för människan.
Om detta har jag faktiskt skrivit en annan artikel, läs den här: Hållbar människa eller hållbart arbete.

Den är tänkvärd inte minst eftersom vi förväntas arbeta till 68 års ålder för att få en rimlig pension. Så ni som är unga eller medelålders – tänk på att inte bli utslitna i förtid. I branschen brukar man skämtsamt säga: ”Här sliter vi ut en människa i taget!”

Faktum är att det ofta är farligare att vara gata-/parkarbetare, kyrkogårdsarbetare eller fastighetsskötare än att vara gruvarbetare. Nere i gruvan tillåts ingen slarva. Regler är till för att följas, punkt. Så är det ännu inte i vår bransch. Vi hittar ofta smarta lösningar som sparar tid, men många gånger till ett högt pris. Den egna kroppen tar stryk. Jag vet, för jag känner av sånt varje dag. Tinnitus i båda öronen. Rotstenos på vänstra delen av halsryggen. Det syns inte – men det påverkar min vardag.

Min skada är ett bevis på att det inte alltid är blodiga olyckor som ställer till det – utan slitage, felställningar och små misstag som upprepas dag efter dag. Hur jag fick den? Ack ja, inte var det på grund av en enstaka händelse. Under pandemin upptäcktes det efter en magnetröntgen. Jag frågade läkaren: – Hur kan den ha uppstått? Han frågade tillbaka: – Kör du mycket bil, hur många mil om året? Jag: – Mer än 5000 sen rätt många år tillbaka. Han: – Har du automatväxlad bil? Jag: – Absolut, sen många år, men jag stannar alltid efter två timmar och pausar. Han: – Jo, men du har utvecklat en felaktig arbetsställning i bilen som till slut gav dig den där rotstenosen. Ridå.

Hur många på din arbetsplats tror du utsätter sig för felaktiga arbetsrörelser eller arbetsställningar? Och hur många belastningsskador finns det bland personalen? Allt handlar inte om blodsprutande olyckor. Män drabbas oftare av den typen, men kvinnor drabbas i högre grad av belastningsskador. Det visar hur viktigt det är att arbetsmiljöarbetet inte ser likadant ut för alla – vi måste tänka både kön, ålder och arbetsuppgifter.

Se upp innan du sitter hos läkaren och känner dig oförstående för det som sägs. I efterhand går det inte alltid att rätta till. Och nej, jag skulle inte vilja försöka mig på en operation av min rotstenos. Jag har anpassat mig, minskat arbetsbördan och kör nu bara en bråkdel av vad jag gjorde förr.

Vi kan aldrig bygga en hållbar arbetsmiljö på slumpen eller på människors ”stryktålighet”. Hållbarhet i vår bransch betyder att arbetet ska vara tryggt och långsiktigt – för både unga och äldre, kvinnor och män. Om vi börjar prata mer om våra tillbud, och om vi vågar se riskerna innan olyckorna händer, kan vi bryta det gamla talesättet om att vi ”sliter ut en människa i taget”. Det är dags att vända på det: vi ska hålla – och må bra – hela arbetslivet.

Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB