Ängar och gröna murar

Begravningsplatser med vilda växter för biologisk mångfald

De vilda växterna gör ett återtåg till begravningsplatser i form av nyanlagda slåtterängar, men också som ett komplement till trädgårdsperenner. Vilda växter är utmärkta till att förgylla murar och berika lundar och vattendrag – med stora värden för pollinerande insekter. Landskapsarkitekten Monica Sandberg, som har ritat Ängskyrkogården på Norra kyrkogården i Visby, är en av dem som gärna väljer inhemskt växtmaterial.

Viljan att skapa biologiskt värdefulla miljöer, med mat och boplatser till insekter, är en av anledningarna till att landskapsarkitekten Monica Sandberg väljer många inhemska växter när hon ritar begravningsplatser. Samtidigt tycker hon om att utgå från det befintliga landskapet och låta växtligheten smälta samman med det som redan finns där. Det vilda uttrycket är också en stor tillgång estetiskt, många människor ser stor skönhet i naturen och den inbjuder till vila och reflektion.

När hon tillsammans med landskapsarkitekten Nils Odén utvecklade både befintliga och nya områden av Berthåga kyrkogård i Uppsala, valde de att skapa områden med meandrande vattendrag och nyanlagda slåtterängar. Genom att bana av jorden ner till alven kunde de så in fröblandningar med vilda växter som inte hade klarat att växa i den näringsrika matjorden. I de befintliga delarna där det redan fanns slåtterängar sedan tidigare förde de in höskallra, Rhinanthus serotinus, en halvparasiterande snyltrotsväxt som dämpar gräsets konkurrenskraft, vilket leder till mer blommande växter.

Att begravas i äng har en lång historisk förankring. På medeltiden hade klockaren rätt att skörda hö på begravningsplatserna, eller till och med att få släppa djuren på bete bland gravarna. Berthåga kyrkogård. Foto: Monica Sandberg

Slåtterängar för vildbin

Blommorna bidrar med pollen till de hotade vildbin som är specialiserade på vår inhemska flora och måste ha specifika värdväxter för att överleva. De insektsarter som under lång tid har utvecklats ihop med den lokala floran är helt beroende av sina värdväxter för att överleva och dör ut när värdväxterna försvinner i takt med att ängar och betesmarker växer igen.

Nyanlagda slåtterängar kan vara ett viktigt komplement till befintliga, men kan aldrig ersätta de värden som går förlorade om dessa historiska landskapselement försvinner. När näringen har förts bort med hö under många hundra år bildas en mycket speciell jordmån och flora som är livsviktig för insekter – något våra nyanlagda ängar inte kan tävla med än på några hundra år. Det är därför av yttersta vikt att de betes- och slåttermarker som finns kvar fortsätter att betas och slåttras. Med det sagt är varje yta som får mer blommor värdefull för insektslivet.

Hampflockel, Eupatorium cannabinum, växer naturligt kring vattendrag och är en av växterna Monica Sandberg och Nils Odén valde till vattendragen på Berthåga kyrkogård. Den gör sig lika bra som formstark perenn i vanlig trädgårdsjord, här i den botaniska delen av Fredriksdals museer och trädgårdar. Foto: Erikka Chapman

Ängskyrkogården i Visby

Nu är Monica Sandberg verksam inom Landskapsgruppen, där hon bland annat har ritat Ängskyrkogården på Norra Kyrkogården i Visby. Även här har ängarna varit i fokus, men också vattendrag med ormbunkar och betesmarker för får. Gärdsgårdar, murar och typiska gotländska naturmaterial som kalkkross har skapat en stark karaktär och närhet till det gotländska på begravningsplatsen.

Vid askgravplatserna i Ängskyrkogården sker jordningen av askor i äng. Namnen på de jordfästa står på kalkstenshällar med kalkkross mellan. Monica Sandberg, Landskapsgruppen

Kalktåliga, små blommande strand- och alvarsväxter växer mellan kalkhällarna där namnen står. Första året efter anläggning blommar de ettåriga åkerogräsen i ängsblandningen bakom kalkhällarna. Foto Monica Sandberg

Murar och skuggiga lundar

Även torra och utsatta platser på kyrkogårdar, som murkrön och klipphällar, kan blomma med värdefullt pollen. Inhemska fetbladsväxter ger färg och form även på vintern med sina vintergröna blad.

Gul fetknopp, Sedum acre, växer gärna på klipphällar och är ett bra växtval för soliga murar. Den är mycket viktig för vildbiarter som citronbin. Foto: Erikka Chapman

Landets näringsrika lövskogar bjuder på många lämpliga växter för mer skuggiga lundar, planteringar kring vattendrag och även perennrabatter i rik trädgårdsjord. Monica Sandberg använde bland annat ormbunkarna träjon, svartbräken och hjorttunga för att skapa en lummig känsla längs vattenstråket genom Östra gravfältet på Visby Norra kyrkogård.

Att göra plats för ormbunkar som svartbräken, hjorttunga och stensöta i askgravlundarnas murar för namnbrickor är ett sätt att föra in grönska och liv även på detaljnivå. Skiss: Erikka Chapman

Ormbunkar utvecklades långt innan insekter och har därför inte evolverat i ett ständigt samspel med dem, på det sätt blommande växter har. Därför bjuder de inte pollinerande insekter på någon föda, men för oss människor är de ovärderliga för att skapa en nästan magisk känsla i skuggiga platser. 

Stensöta är vintergrön och växer gärna i murar. Den fungerar också bra som marktäckare. Foto: Erikka Chapman

Lokalt växtmaterial

Precis som med all växtanvändning är det viktigt att tänka på om och hur växterna kan sprida sig ut i den omgivande naturen. Svenska botaniska föreningen har tagit fram ett policydokument för att peka på vikten av att använda svenska frökällor, gärna med lokalt frö från platsen, och att dokumentera i Artportalen vilka växter som sås ut var.

Med en hög ambition att bidra till biologisk mångfald är det viktigt att det nya växtmaterialet som förs in inte konkurrerar med de vilda växter som redan finns på platsen. Den vilda floran har ofta lokala anpassningar som har utvecklats under lång tid och nytt genetiskt material kan skapa korsningar där de anpassningarna försvinner.

Monica Sandberg håller med om att det vore bra att kunna arbeta med ännu mer lokalt växtmaterial. I Berthåga samlades lokalt ängshö in och spreds ut, men de använde också svenskodlade ängsfröblandningar. En möjlig väg att gå hade varit att samarbeta mer med lokala föreningar för att få tillgång till ängshö och ännu mer lokala fröer, men det skulle kräva ett annat slags arbetssätt i planerings- och anläggningsskedena. I nuläget lämnar hon som landskapsarkitekt över sin växtlista till entreprenören som ska anlägga och i byggprocessen finns ofta inte tid, kunskap eller resurser för insamling av hö lokalt. Men för kyrkogårdsförvaltningar som ju arbetar över lång tid med en miljö ser hon stora möjligheter att hitta sätt att få tillgång till hö och fröer från lokala ängsmarker för att successivt jobba in den lokala floran. Ibland kan det även finnas en rik fröbank i gräsmattorna på gamla kyrkogårdsdelar. Örterna där kan ha funnits i bygdens kulturlandskap i många hundra år.    Med det stora intresse som finns för biologisk mångfald kan det öppna sig nya möjligheter för samarbeten mellan botaniska föreningar och kyrkogårdar, så att lokala ängsfröblandningar kan skapas och användas. För perennrabatter och gravsmyckningar är det redan idag möjligt att skicka lokala fröer för uppodling till pluggplantor, som alternativ till perennerna i handeln.

Erikka Chapman – Vild & vacker trädgård