Växtporträtt: Bondsyrener och ädelsyrener

Syrenbusken är kanske landets allra vanligaste prydnadsbuske. I norr finner vi ofta hängsyren, ungersk syren och norrlandssyren, medan bondsyrenen och dess namnsorter; ädelsyrenerna, är vanligare i söder. I den här artikeln ska vi titta närmare på bondsyren och ädelsyren.

Bondsyrenen, Syringa vulgaris, växer vild i östra och sydöstra Europa. Den har odlads som prydnadsväxt i norra Europa sedan 1500-talet; först som lyxväxt för adeln och sedan mer och mer folklig. På 1800-talet var den spridd ut till minsta torp i Sverige. Namnet bondsyren kommer sannolikt härifrån. Den var anspråkslös, härdig och lätt att föröka med rotskott. Därför hade de fattiga bönderna möjlighet att odla den.

Under 1800-talet började man aktivt förädla syrener för att få mer variation i färg och form. Dessa förädlade sorter kallar vi nu för ädelsyrener. De har ofta grövre grenverk än den rena arten, med relativt få förgreningar. Både blomklasarna och de enskilda blommorna är större, och vissa sorter har fyllda blommor. Doftstyrkan varierar från sort till sort.

Ädelsyrenerna var svåra att föröka med sticklingar och behövde därför ympas. Det görs än idag, men med hjälp av nya förökningsmetoder finns numera många sorter både rotäkta och ympade. Rotäkta ädelsyrener skjuter en del rotskott, men inte lika mycket som bondsyren, och rotskotten är sortäkta. Ympade syrener är mer beskedliga så länge plantan slipper stress. På en ympad syren är det viktigt att eventuella rotskott avlägsnas. Titta efter skott med annorlunda blad eller avvikande blomfärg och avlägsna dessa nere vid tillväxtpunkten. Många villaägare förundras över sin ”tvåfärgade” syren, men egentligen är det ett tecken på att grundstammen håller på att ta över. Avlägsna rotskotten i tid!

Många olika arter har använts till grundstam genom åren, bland annat bondsyren, S. vulgaris, luddsyren, S. villosa, norrlandssyren, S. x henryi och ligustersyren, S. reticulata. Utomlands används även mer avlägsna släktingar som bredbladig liguster, Ligustrum ovalifolium och ibland rödask, Fraxinus pennsylvanica. Eftersom grundstammens härdighet påverkar plantans härdighet kan det vara riskabelt att importera ädelsyrener utan att veta vad de är ympade på.

Egentligen heter både bondsyren och ädelsyren bara syren på svenska, men när vi pratar användning kan det vara bra att skilja dem åt. Ädelsyrener är lite sämre härdiga; de flesta klassas till zon 4 medan bondsyren klarar zon 6. Bondsyren är mer snabbväxande och konkurrenskraftig, men kan ta över lite för mycket på sikt. Ädelsyrenen växer långsammare och håller sig mer på plats, särskilt om den är ympad.

För dig som arbetar kustnära är bondsyren ett bättre val. Även om den kan få saltskador så är den tåligare än de ädelsorterna. I övrigt är samtliga tåliga, anspråkslösa buskar som trivs i de flesta soliga lägen som inte är vattensjuka eller har för lågt pH. Syrener föredrar normalt till lite högt pH och har god tolerand för kalkjordar. Större, rotäkta exemplar av ädelsyren är klassiska inslag på förskole- och skolgårdar. De är kraftigt byggda och tål markpackning och visst slitage eftersom de kan föryngra sig med sina rotskott.

Rotäkta syrener blir bra som friväxande häck, men med helt fri utveckling blir de kala längst ned. Plantera en lägre buske i framkant, eller planera för regelbunden föryngring. Ta ned några av de äldsta grenarna årligen för att slippa tjocka, kala stammar med blommor långt ovan huvudet. Föryngring görs med fördel på vårvintern. Annan beskärning är bäst att göra direkt efter blomning för att busken ska hinna sätta ny blomved inför nästa vår. Beskärning på vårvinter och JAS gör att den kommande blomningen uteblir ett år på de berörda grenarna.

Den klassiska användningen för syren i privat och offentlig miljö är som en berså eller fond i närheten av en sittplats, men de blir även fina som solitärer eller i grupp. Kombinera gärna olika sorter för mer färg och upplevelse. Även pollinatörer uppskattar syrenerna. Fyllda sorter saknar ståndare och har därför inget pollen, men både enkla och fyllda sorter har nektar som fjärilar kan äta. Visste du att även vi kan äta syrenblommor? De kan användas på samma sätt som fläder för att smaksätta saft, honung och godis.

En samlingsträdgård för syrener kallas syringarium. I Sverige finns ett syringarium i Kastalaparken i Kungälv med ett 50-tal sorter, och ett i Bergianska trädgården i Stockholm med ca 40 arter och sorter. Du som bor i närheten borde passa på och göra ett besök under andra halvan av maj när de blommar! En större samling med över 100 sorter finns hos Heides planteskole i nordvästra Danmark och syringarier av ännu högre ålder och dignitet finns i Östeuropas botaniska trädgårdar som Kiev, Tallinn, Chișinău och Moskva.