De dödas stad – Père-Lachaise i Paris

Den gigantiska kyrkogården, som grundades av självaste Napoleon år 1804 efter beslutet att varje medborgare skulle ha rätt till en begravning oavsett ras eller religion, överträffar det mesta en besökare kan föreställa sig. Redan innanför entrén hänförs man av arkitekturen, monumenten, pelarna, änglarna och statyerna som breder ut sig på kullen där kyrkogården ligger. Platsen är dramatisk, full av mystik och romantik, och bär spår av många legender: Frédéric Chopin, Édith Piaf, Jim Morrison och Oscar Wilde, för att nämna några.

Här möter man allt från den lilla enkla graven där en urna precis får plats, till storslagna familjekapell. Gamla gravstenar har rasat, fått ligga kvar och omslutits av träd som växt genom stenarna, av murgröna, löv och gräs – så mycket att de vid första anblick ibland inte ens uppfattas som gravar. I kontrast står de nyligen anlagda vita marmorstenarna med fotografier, vaser och liv. Under de timmar vi vandrar runt denna tidiga februarisöndag finner vi en rikedom av tankar, konst och historia som talar till oss.

För Parisarna är Père-Lachaise inte bara en plats för sorg och död – det är en oas, ett grönt hjärta i staden. Ett ställe där man möter våren i grönskan och fågelsången, söker skugga under de breda trädkronorna i sommarens hetta eller bara vilar med en kopp kaffe och en Sarah Bernhardt-biskvi. Det blir ännu en viktig bit i min förståelse av mitt eget dagliga arbete med trädvårdsplaner på kyrkogården och vilken betydelse träden har för både miljön och besökarna.

När kyrkogården anlades låg den långt utanför stadskärnan och hade till en början svårt att locka besökare eftersom marken inte var välsignad av kyrkan. Bara ett fåtal begravdes där de första åren. Men beslutet att flytta kvarlevorna av Molière och La Fontaine hit, samt den romantiska historien om det legendariska kärleksparet som Napoleons hustru lät flytta till kyrkogården, ändrade allt. Parisarna tog Père-Lachaise till sina hjärtan.

Idag är det lång kö för att få sin sista vila här, och man måste ha levt eller dött i Paris. Gravplatser hyrs på 10–50 år, och förnyas de inte förs resterna till benhuset för att ge plats åt nya gravsättningar. Det sägs att över en miljon människor är begravda här, och räknar man med askor i kolumbariet och dem som flyttats till benhuset närmar man sig tre miljoner.

En av många skulpturer som grep tag i mig var Arbelot-graven, där mannen ligger på rygg med sin hustrus ansikte i händerna – så att hon skulle kunna se honom djupt i ögonen. Ännu en historia om ett kärlekspar som gift sig i hemlighet, skilts åt och återförenats först i graven.

För mig, som varit kyrkogårdschef i snart 25 år, ger sådana här studiebesök en fördjupad förståelse för det förflutna i alla dess dimensioner. De hjälper mig att skapa sammanhang mellan dåtid, nutid och den framtid jag själv är med och formar. Särskilt nu när förändringarna sker så snabbt och jag exempelvis har en gravrättsinnehavare som önskar gravsättas ”ovan mark” i en urna – tanken går då osökt till de vackra stenskulpturerna med inbyggda urnförvaringar, små eller stora, som man möter här.

Under det senaste året har jag besökt Highgate i London, Zale i Ljubljana och nu denna fantastiska kyrkogård i Paris som jag varmt rekommenderar om ni reser dit.

Jesper Johansson, kyrkogårds- och fastighetschef i Orsa