Immateriellt kulturarv och begravning

Inom kyrkogårdsförvaltningar är vi idag väl bekanta med att dela upp vilka kulturarv vi arbetar med och är skyldiga att vårda på våra kyrkogårdar och begravningsplatser. Det handlar om det personhistoriska, det gröna, det biologiska och det kulturella kulturarvet.

Ett kulturarv som jag hittills aldrig uppfattat att vi pratat om är det immateriella. Vid en föreläsning med Ellen Sjömålen för något år sedan om vaktmästarens roll i att bibehålla och föra kyrkans immateriella kulturarv vidare, insåg jag att det finns mycket av detta. Ellen belyste i sin presentation och examensarbete att det är vaktmästaren som har koll på när och hur vilka textilier eller inventarier ska användas i kyrkan. Odokumenterade seder som gått i arv genom muntlig förmedling mellan personal. En sed som ofta hamnat i förändring vid nya organisationsindelningar är klockringningen.
Jag har personligen tidigare ansett att en förvaltning bör ha ett sätt att ringa. Idag tänker jag att vi bör ta medvetna beslut om de seder vi väljer att ändra och att vi bör dokumentera vad vi väljer att lämna och vad vi går vidare till. På främst landsbygden är människor fortfarande väl medvetna om hur kyrkans klockor ringer och på sina ställen också klämtas. Kyrkklockornas ringning är ett exempel på immateriellt kulturarv, det finns minst ett par till.

Ett immateriellt kulturarv som berör begravningsverksamheten är gravsättningarna.
Kistgravsättningarna har under många år stadigt minskat och vi har nu under ett antal år haft att knappt 20 % av de avlidna väljer jordbegravning. Personligen har jag arbetat i ett område som haft en situation med en fördelning på ungefär hälften – hälften mellan jordbegravning och kremation. Att vi på våra landsortskyrkogårdar haft kvar traditionen med att mannen gravsätts i söder och kvinnan i norr och att gravarna är i öst – västlig riktning har varit uppenbart och självklart. Tills jag nyligen ställdes inför kontakten med en enhet där generationsväxlingar och personalbyte gjort att man inte vet hur seden har varit på de kyrkogårdar man arbetar med och att man någonstans uppfattat att en av kyrkogårdarna hade seden att mannen gravsätts närmast kyrkan oavsett om det är söder eller norr om kyrkan. Samtalet där och senare ledde till många efterföljande nyfikna frågor från mig till mina kollegor och nu ställer jag frågan till dig, hur är seden där du arbetar?

En modern kyrkogård med slingrande gravkvarter och gravar i olika riktningar har på så sätt inte alla gravar i öst-västlig riktning. Gravstenar kan finnas vid huvudända, fotända och längs sidan av den avlidne allt beroende av tidsanda och utformning av gravkvarteret. Om kyrkogården anlagts utanför den ursprungliga staden så kanske det också har gjorts avsteg redan när den togs i bruk kring vem som ska gravsättas i söder och norr.

Att det har funnits kristna traditioner med att präster gravsätts så att de på uppståndelsens morgon ”kan resa sig” och möta sin församling tror jag inte är särskilt bekant idag. Än mindre en tradition som vidhålls i någon större utsträckning men det finns kyrkogårdar som har denna typ av kvarter och då gäller det att medvetenheten finns kring detta.

Vad behöver vi göra kring det immateriella kulturarvet gravsättningar? Dokumentera de seder ni har haft på respektive kyrkogård. Kanske behöver det till och med dokumenteras per kvarter för att seder har bytts när nya kvarter har tagits i bruk. Vilken grav grävs först vid nyöppning av en gravplats, är det den till höger eller vänster, eller styrs det fortfarande av om det är kvinna eller man? Självklart påverkar gravdjupet inom gravplatsen detta. På de (landsorts-) kyrkogårdar jag rör mig är det fortfarande mest enkelt gravdjup som ”dubbelplanare” i sidled som förekommer. Det är vaktmästaren som är begravningshuvudmannens representant vid gravsättningen och den som ska tillse att kistan sätts i rätt riktning i graven.

Gravboken ger i bästa fall komplett information var gravsättningar gjorts men med brister i gamla gravböcker och kanske redan en till två konverteringar av gravboksprogram och till det en omnumrering av gravkartan kan göra läget komplicerat inför en gravöppning.

Att föra gravkarta och ha koll mellan kartan och verkligheten är av stor vikt. Idag kan vi i stort sett inte förlita oss på att vi har samma personal över lång tid som kommer ihåg var tidigare grävningar gjorts. Vi behöver ha en dokumenterad systematik som säkerställer detta. Så är det på många kyrkogårdar men tyvärr inte alla. Det tredje immateriella kulturarvet jag vill belysa handlar om själva begravningen och hur kistan placeras. I den kristna traditionen har kistan ställts så att den avlidne tittar mot koret och öster men med den folktro vi haft så har vi sett till att vända kistan innan den bärs ut så att den avlidne inte ”går igen”. Den här seden med att vända kistan inne i kyrkan före utgång finns kvar på några ställen men exakt var och i vilken omfattning är svårare att svara på. Jag lever i tron att på de allra flesta ställen så har folktron och rationaliteten tagit över, så att den avlidne har fötterna åt väster/utgången under hela begravningen. Ofta är det just vaktmästaren eller begravningsentreprenören som står för kontinuiteten och kunskapen om hur det görs i varje enskild kyrka. Nu 2020 befinner vi oss i en period med högsta möjliga förändringstakt när det gäller hur våra begravningar går till. Reflektera och skriv gärna ned hur sederna var kring begravningar 2019 och 2020 redan nu, medans du minns. Vem ska annars berätta om vår tids mest omfattande förändring kring begravningar om inte vi inom verksamheten gör det? På många orter sker nu begravningar utomhus i en helt annan omfattning, vilka begravningar sker så? Hur skiljer de sig åt? Vilken/vilka trosinriktningar är det som väljer att ha ceremonier och gravsättningar utomhus? Hur och var placeras kistan utomhus? Tas det hänsyn till väderstreck?

Framtiden utvisar om årets förändringar blir bestående eller om vi återgår och värnar om traditionerna. En sak som är klar är att vi alla är med och lever vår nutidshistoria, morgondagens dåtid. Kanske är det vi varit vana vid redan historia.

Josefine Pettersson Olsson, Begjuta AB