Kyrkogårdar – utvecklingen och gamla minnen

Kyrkogårdar och begravningsplatser har alltid tilltalat mig och jag har känt och känner en vördnad för den rogivande omgivningen och stillheten de erbjuder. Besöket för var och en kan upplevas olika beroende på anledningen på besöket, vilken kan vara att välja en gravplats, för att sköta sina närmaste och kärastes gravar eller bara strosa omkring på en kyrkogård, var som helst.

Men vad händer med en när man kommer in på en kyrkogård? Kyrkogården påverkar ens sinnesstämning, man hamnar i en lugnare tillvaro. Samtalstonen blir lägre och stegen blir något kortare, man jäktar inte som man gör på stan och man upplever stillheten och harmonin och känner en aktning över platsen. Å andra sidan, kyrkogårdar förändras och de speglar dagens samhälle, men alltför mycket liv och buller kan upplevas störande för en del.

Under de sista 25-30 åren har den tekniska utvecklingen av maskiner och handredskap gått mot miljövänligare och tystare arbetsmaskiner och motorredskap. Denna, dock något långsamma, utveckling är mycket välkommen och som bidrar till tystare, bättre, säkrare och miljövänligare arbetsmiljö. Ljudet från de ettriga trimmers vars gashandtag ofta ”pumpas” med ständiga korta gaspådrag upplevs av många speciellt störande.

Motorredskapen, trimmers har varit en av anledningar till att Arbetsmiljöverket har tidigare brukat göra oanmälda besök på arbetsplatser för en inspektion och bland annat kolla de motorredskap som utsatt användare för vibrationer och buller. Trimmers speciellt har varit svåra för säsongsanställda, dels för att ca. 20-25% av allt gräs på kyrkogården trimmas och dels att arbetslagen består av människor av storlek S, M, L, -XXL och bärselen bör justeras efter personen.

Trimningen genererar många arbetstimmar runt gravstenar, blomkullar, stolpar och träd och risken för vibrationsskador ökar, speciellt med lättare maskiner på grund av att den lägre vikten motverkar sämre mot vibrationer. Det har tagit tid att förnya fordons- och maskinparken, men nu har övergången till eldrivet tagit fart på riktigt och förhoppningsvis är den fossilfria verksamheten snart verklighet.

Den tystare kyrkogården/begravningsplatsen kan ibland innebära också en viss fara för besökare som man ska reflektera över. Man hör inte längre motorljud, utan elfordon kan överraska en när den ljudlöst passerar kyrkogårdsbesökare som ibland går försjunken i sina tankar. Det fina med den tystare miljön är att den ger en fantastisk möjlighet till att ta in naturens ljud. Det är inte alla förunnat att ha en grön oas alldeles utanför ytterdörren och därför är det viktigt att kyrkogården kan erbjuda en lummig och skön miljö med skogsdungar, vatten, planteringar och grönska.

Placeringen av bänkar och sittgrupper ska planeras noga. Det ska finnas något fint att kunna låta ögonen vila på, något som bidrar till att besöket på kyrkogården blir en angenäm upplevelse med fina möjligheter till kontemplation.

Mina egna minnen från kyrkogårdar började ganska tidigt och egentligen i rätt trevliga omständigheter. Det var en varm sommardag i början av juli i slutet av 1950-talet och jag var inte äldre än kanske 5 år och hade precis varit med mina föräldrar på ”hautausmaajuhla”, en begravningsplatsfestival eller kyrkogårdshögtid (svårt med passande översättning), på begravningsplatsen intill.

Festen arrangeras under juli månad och är en minnesstund över de som har dött under senaste året och blivit begravda på denna begravningsplats och det sjungs några sommarpsalmer och prästen välsignar alla som har avlidit sedan förra festen och läser namn på alla. Själva festen minns jag inget om men däremot att tvärs över vägen från begravningsplatsen var en kiosk och där kunde man köpa hallondricka och glass och det satt fint i värmen. Begravningsplatsfestivalen har en lång tradition i Finland som sträcker sig över hundra år tillbaka i tiden och traditionen lever vidare. 

Ett starkt minne för mig är när jag med mina kompisar bar vår klasskamrat, som drunknade under sommarens första simtur, till sista vilan i juni 1969 i Jalasjärvi begravningsplats. Det var ett hedersuppdrag för oss 15 åriga unga killar som av anhöriga anförtroddes i denna viktiga sista tjänst.

Här bär vi åtta klasskompisar vår vän till sista vilan.                          

Dessa två händelser har påverkat mig och min inställning till begravningsplatser och kyrkogårdar och arbetet där mer än jag kunde ha anat. Det kanske har sin förklaring i att jag har fått följa mina föräldrar till begravningar och att begravningsplatser inte har varit platser som har varit främmande, utan helt naturliga som hör till livet.

Reino Raitala, RR Landskap