En fridfull oas i Testaccio: Den icke-katolska kyrkogården i Rom

Den icke-katolska kyrkogården i Rom

Bakom Cestiuspyramiden, i hjärtat av Rom, finns en speciell plats: den icke-katolska kyrkogården.

Idag, som då, ligger platsen nära två antika monument: Caius Cestius-pyramiden (som dateras till omkring 12 f.Kr.), och Aurelian Walls (byggda på 300-talet e.Kr.), som utgör bakgrunden till kyrkogården.

Även känd som den protestantiska kyrkogården och konstnärernas och poeternas kyrkogård, vilar här män och kvinnor av alla etniciter och länder, utav alla språk och åldrar.

Det är en av de äldsta kyrkogårdarna i Europa, som fortfarande är i bruk idag. Sedan 1716, datumet för den första begravningen, har över 4000 människor hittat platsen för sin eviga vila här. Mot slutet av artonhundratalet antog kyrkogården de dimensioner och definitioner vi ser idag. År 1918 förklarades det som ett monumentalt område av riksintresse.

Det är en sorts italiensk Perè-Lachaise, och den föddes på grund av att den påvliga statens regler införde förbud mot att begrava “otrogna” i vigd mark. En gång hölls begravningsceremonierna på natten, för att undvika manifestationer av religiös fanatism, också för att området inte var avgränsat av stadsmurar – och det förblev så fram till artonhundratalet – och vandalräder inte var ovanliga.

I början av 1700-talet gav påven Clement XI tillstånd och mark för att begrava några medlemmar av den så kallade ”Stuart Court” i exil i Rom. Detta tillstånd blev senare vidgat till andra människor av icke-katolsk tro. En av de äldsta gravarna är en Oxford-student, George Langford, som begravdes här år 1716.

Vid tiden för romantiska författare och poeters resor i Italien var den icke-katolska kyrkogården i Rom ett skede av en slags litterär pilgrimsfärd: den besöktes av Goethe (som lät begrava sin son här), Melville, Shelley – som i livet uttryckte en reflektion över hur man kunde “bli kär i döden av att bli begravd på en sådan förtjusande plats”. Henry James kallade det “En blandning av tårar och leenden, av stenar och blommor, av sörjande cypresser och ljusa himlar, vilket ger oss intrycket av att se döden från den lyckligare sidan av graven”.

Så klart finns det många protestantiska gravar, men det finns också gravar för alla andra religiösa bekännelser som den ortodoxa, den muslimska, den zoroastriska och den buddhistiska. Inskriptionerna finns på mer än femton olika språk.

Många kända personer, författare, målare, skulptörer, diplomater, vetenskapsmän och dansare ligger begravda på denna plats av oändlig frid.

Kyrkogården är indelad i fyra områden.

I området som kallas “antikzonen” finner vi förutom de tidigaste 1700-talsgravarna även de engelska poeterna Percy B. Shelley och John Keats gravar. Nära dem, ligger en stor vän och beundrare av Keats, målaren och diplomaten Arthur Severn. Inte långt borta begravdes den svenska målaren Ruth Anna Maria Milles.

När vi går vidare till den så kallade ”gamla zonen” hittar vi gravarna till Jia Ruskaja, den rysk-italienske dansaren och grundaren av National Dance Academy i Rom, den svenske målaren Nils Jakob Olsson Blommer, men framför allt den gripande statyn “Angel of Grief” (”sorgens ängel”) skulpterad av William W. Story (1819-1895) för begravningen av hans fru och som nu är känd också tack vare omslaget till ett av bandet Evanescences EP.

En annan särskilt intressant grav är den av Elsbeth M. Wegener Passarge, en tysk flicka som dog mysteriskt på sin bröllopsnatt och vars monument skapades av hennes pojkvän, skulptören Ferdinand Seeboeck (1864-1953). Figuren av en flicka, med ett broderat livstycke och en slöja på huvudet, vilar på en riktig säng, täckt av de slingrande vecken av ett lakan, med ena handen på bröstet där någon skjuter in blommor då och då.

Det finns också stora italienska artister som Andrea Camilleri, Carlo Emilio Gadda och Antonio Gramsci, figurer som i viss mening har levt sina liv och känt sig som utlänningar i sitt hemland. Utsikten över Cestiuspyramiden, närvaron av ruiner och gravar inspirerade av klassisk antik, närvaron av cypresser och tallar, och frånvaron av buller ingjuter en känsla av djup stillhet hos besökaren, som känner sig transporterad till en annan dimension, väldigt långt från stadens kaos.

Foton och text av: Ilaria Degl’Innocenti

Originaltext på engelska:

AN OASIS OF PEACE IN THE TESTACCIO DISTRICT: THE NON-CATHOLIC CEMETERY OF ROME

Behind the Pyramid of Cestius, in the heart of Rome, there is a special place: the Non-Catholic cemetery.

Today, as then, the land is close to two ancient monuments: the Pyramid of Caius Cestius (dating back to around 12 BC), and the Aurelian Walls (built in the 3rd century AD), which form the background of the Cemetary.

Also known as the Protestan Cemetery or the Cemetery of the Artists and Poets, here rest men and women of every race and country, of every language and age.

It is one of the oldest cemetery in Europe, still in use today. Since 1716, the date of the first burial, over 4000 people have found the place of their eternal rest here. Towards the end of the nineteenth century the cemetery assumed the dimensions and definition we see today. In 1918 it was declared a monumental area of national interest.

It is a sort of Italian Perè-Lachaise,and it is  born because the rules of the Papal State imposed the prohibition of burying “infidels” in consacreted land. Once the funeral cerimonies were held at night, to avoid manifestations of religious fanaticism, also because the area was not delimited by city walls – and it remained so until the nineteenth century – and vandal raids were not un common.

In the early 1700s, Pope Clement XI granted permission and land to bury some members of the Stuart Court in exile in Rome. This permission was later extended to other people of non-Catholic faith. One of the oldest tomb is that of an Oxford student, George Langford, buried here in 1716.

At the time of travels in Italy of romantic writers and poets, the non-Catholic cemetery of Rome was a stage of a sort of literary pilgrimage: it was visited by Goethe (who had his son buried here), Melville, Shelley, who in life expressed a reflection on how one could “fall in love with death at the tought of being buried in such a delightful place”. Henry James called it “A mixture of tears and smiles, of stones and flowers, of mourning cypresses and bright skies, which gives us t he impression of looking at death from the happier side of the grave”.

Obviously, there are many Protestant tombs, but there are also tombs of all other religious confessions such as the Orthodox, the Islamic, the Zoroastrian, the Buddhist. The inscriptions are in more than fifteen different languages.

Many famous people, writers, painters, sculptors, diplomats, scientists,and dancers., buried in this place of infinite peace.

The cemetery is divided into four areas.

In the area called “ancient zone”, we find in addition to the earliest eighteenth century tombs, also the burials of the English poets Percy B. Shelley and John Keats. Close to those, the one of a great friend and admirer of Keats, the painter and diplomat Arthur Severn. Not far away the burial of the Swedish painter Ruth Anna Maria Milles.

Moving on to the so-called “old zone”, we find the tombs of Jia Ruskaja, the Russian-Italian dancer and founder of the National Dance Academy in Rome, the Swedish painter Nils Jakob Olsson Blommer, but above all the poignant statue of the “Angel of Grief” sculpted by William W. Story (1819-1895) for the burial of his wife and that is now famous also thank to the cover of one of the band Evanescence’s EP.

Another particularly suggestive tomb is that of Elsbeth M.Wegener Passarge, a German girl who died misteriously on her wedding night and whose monument was created by her boyfriend, the scultpor Ferdinand Seeboeck (1864-1953). The figure of a girl, with an embroidered bodice and a veil on her head, rests on a real bed, covered by the sinuous folds of a sheet, with one hand on her chest in which someone slips flowers from time to time.

 There are also great Italian artists such as Andrea Camilleri, Carlo Emilio Gadda and Antonio Gramsci, figures who in a certain sense have led their lives feeling likeforeigners in their homeland.

The view of the Pyramid of Cestius, the presence of ruins and tombs inspired by classica antiquity, the prescence of cypresses and pines, and the absence of noise instill a sense of profound stillness in the visitor, who feels transported to another dimension, very far from the chaos of the city.

Written by: Ilaria Degl’Innocenti