Underhållsskulden som smyger sig på – varför kommunerna måste agera nu

Det finns en punkt i nästan varje kommun där driftorganisationen känner att underhållsskulden har börjat leva sitt eget liv. Det är när små brister långsamt byggs på år efter år, samtidigt som ekonomin är för trång för att ta igen det som redan blivit eftersatt. I kommunerna har denna utveckling blivit allt tydligare, Nu arbetar ganska många kommuner under miniminivå för vad som anses rimligt i en modern tätortsmiljö.

Beläggningar som en gång höll i decennier börjar nu krokna. Det märks i allt från spruckna gångbanor till stenlagda centrumytor som ligger löst och skapar risker för cyklister, fotgängare och äldre. I flera fall är slitaget så omfattande att hela ytor behöver nollställas – det vill säga återställas helt från grunden. Det är en dyr åtgärd, men ofta den enda hållbara lösningen när reaktiva lappningar inte längre håller måttet. Det känns som att trasiga stenar, saknade kantstöd och utslitna övergångsställen nu blivit vardag.

Samma mönster syns i konstbyggnaderna – broar, tunnlar och murar som länge saknat både tvätt, målning och mindre reparationer. Vissa broar riskerar avstängning efter nästa besiktning om det planerade underhållet fortsätter att utebli. Det handlar inte om estetik utan om samhällsfunktion. En avstängd gångbro kan dela ett bostadsområde i två delar, och en tunnel med skadad ytbehandling kan snabbt utveckla frostskador och rostangrepp som tredubblar reparationskostnaderna.

Även dagvattendriften är tydligt underdimensionerat för dagens arbetssätt. Brunnar rensas för sällan, vilket gör att vatten blir stående på körbanor och leder till både halkrisk och förkortad livslängd på beläggningen. I en kommun visade beräkningar att en miljon kronor extra per år skulle krävas för att nå ens hälften av brunnarna en gång om året. Uteblivna insatser leder i sin tur till översvämningar, försäkringsärenden och ett växande missnöje från medborgarna.

Underhållsskulden syns också i de små detaljerna. Trädgropar utan marktäckare där ogräset tar över. Trottoarer som är bevuxna därför att sopmaskinen saknar både finansiering och bemanning. Ogräs i hårdgjorda ytor som aldrig får en ordentlig genomgång trots att maskinerna finns – men bemanningen inte räcker till.

Det finns ett rätt jobbigt generations- och genusperspektiv på denna fråga. Det är min generation och inte minst vi män, som ställt till det. När vi var unga jobbade alla kommuner proaktivt med förebyggande underhåll och ronderingar. Sen länge är det tvärtom.

När resurser saknas blir driften reaktiv. Personal rycker in när något blivit akut – inte innan. Planerade insatser prioriteras bort och all tid går till att ”släcka bränder”. Det skapar en kostnadsdrivande spiral där varje åtgärd blir dyrare eftersom den gjorts för sent.

Kommuner som lyckas vända utvecklingen börjar alltid på samma punkt: de accepterar att en viss nivå av förebyggande basunderhåll är obligatorisk och inte kan förhandlas bort. De inför standardiserade skötselprodukter och tydliga krav, och de vågar sätta siffror på vad det faktiskt kostar att hålla kommunens ytor i lägsta godtagbara standard. Det är först när verkliga volymer och faktiska frekvenser är kända som politiska prioriteringar kan göras på ett hållbart sätt.

Underhållsskulden försvinner inte av sig själv. Men den går att stoppa – och långsamt arbeta tillbaka – om driftorganisationen får förutsättningar, resurser och en tydlig, långsiktig riktning. Det är en investering i tryggare skolvägar, fungerande vardagslogistik och en stadsmiljö som både invånare och besökare kan känna stolthet över. Och det är ett arbete som måste börja nu – innan kostnaderna blir ännu större.

Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB