Hur utvecklas parkerna och naturmarken?

Låt oss börja med driftformen. Park och natur drivs mycket i egen regi. Hela 55% av kommunerna har enbart egen regi och bara 11% har allt lagt på entreprenad. Drygt 30% har blandform med både egen regi och entreprenad medan endast ett par procent har valt en annan lösning. Parkarbetet är arbetsintensivt och maskinkrävande med består till mer än 85% av tillsyn och skötsel medan endast 15% är hänförligt till underhållsarbeten. Andelen underhåll är för liten och gör att man bygger på underhållsskulden med åtföljande förkortning av anläggningarnas livslängd.

Om vi fortsätter med förtätningen i våra städer så skapar det stora utmaningar runt om i landet. Att arbeta på trånga ytor är kostbart och driver upp andelen manuellt arbete på bekostnad av mekaniseringsmöjligheterna. Vi bygger också de nya exploateringsområdena på tidigare orörd mark där vi tidigare inte haft någon skötselkostnad. Sammantaget ger detta en svår situation med stora utspädningseffekter i budgeten för park och natur. Den kompensation som ges för nya ytor svarar nästan aldrig mot den verkliga merkostnaden och det straffar sig i längden. Effektivisering kan absolut generera nya produktionsvärden men inte alls i den utsträckning som de nya anläggningarna motsvarar.

En annan kostnadsdrivande är förändringen av parkrenhållningen. Nedskräpningen ökar och inte minst av det småttiga skräpet som fimpar och annat. Det är svårt att ta upp och vi behöver omrusta våra parkarbetare med kom-så-går-vi utedammsugare både i citykärnorna och i centralorterna. Och innehållet i papperskorgarna blir alltmer varierande med allt från hundbajs till kanyler och hushållssopor. Soporna är på de ställen det sker oftast en följd av viktbaserad avfallstaxa för privata fastighetsägare i villakvarteren.

Den största kostnadsposten hos många parkverksamheter är det kortklippta bruksgräset som brukar stå för ungefär 25% av alla driftkostnaderna. Vi kortklipper stora arealer, bortåt 60-70 hektar i en vanlig kommun med 50.000 invånare. Även i småkommunerna klipps det mycket stora mängder bruksgräs. Ur miljösynpunkt är kortklippt gräs mestadels en stor miljöbelastning. Det går ungefär 10 liter diesel till klipparna på 1 hektar per klipptillfälle.  Har man 70 hektar blir det 700 liter diesel för varje klippning. Klipps gräset som normalt i södra Sverige 15 gånger på en säsong blir bränsleåtgången 10.000 liter diesel.

Omställningen till slaghackat långgräs eller slåttrad blomsteräng går långsammare än man skulle tro. Många fastighetsägare ser gärna att kommunen kortklipper alla sidoytor som gränsar till fastigheter av olika slag. När högväxande gräs kommer nära privata eller kommersiella fastigheter blir det ofta stora reaktioner. Ett sätt att minimera problemet är att randklippa 1-3 meter intill fastighetsgränserna precis som vi brukar göra intill kommunikationsvägarna så att gräset inte växer in i hårdgjorda beläggningar.

Tätortsnära skog är ett område som inte har tillgång till mycket av driftpengarna. För den som inte kan sälja flis eller skaffa andra intäktskällor än kommunalskatten är det i princip bara tillsyn och röjningsarbeten i mån av tid under lågsäsong som gäller. Till att utveckla de värdefulla naturupplevelserna räcker sällan budgeten. Och blir det en kall vinter med mycket snöröjning sätts ofta parkarbetena in för att förstärka gatusidan och röjningsarbetena läggs på ”is”. Grundläggande är att vi faktiskt kan genomföra en årlig, dokumenterad, tillsyn av all tätortsnära skog för att förebygga olyckor till följd av rotvältor eller annat. Och att vi kan hålla vandringsleder och andra kommunikationsvägar inom området tillgängliga. I samband med den årliga tillsynen behöver vi en renhållningsinsats och på platser där människor normalt uppehåller eller rör sig behövs kontinuerlig städning och tömning av avfallskärl. Det sista är en särskilt kostbar historia p g a de stora avstånden och ställtiderna som uppstår.

Lekplatserna är däremot något som många kommuner satsat och satsar större resurser på. Det gäller både anläggning av nya lekplatser och upprustning av gamla. Det är i huvud i stadsdelar och centralorter de nya satsningarna görs, medan ytterorternas lekplatser minskar till antalet och lekvärdet utarmas genom bortforsling av lekredskap som faller för A-fels-strecket. De nya lekplatserna innehåller ofta fler aktiviteter och är inte sällan också generationsövergripande med utegym etc. I princip alla kommuner vill bygga mer med naturmaterial och har idag stort fokus på hållbarhets- och miljöfrågor. Inslag av gummiasfalt och konstgräs minskar och ibland finns det t o m tydliga politiska riktlinjer att  t ex gummimaterial inte får användas. Kraven på att kommunerna ska bli fria från fossila bränslen går hand i hand med de ökade miljökraven vid anläggning av nya lekplatser.

Sandytorna är också viktiga att beakta. Intresset ökar kraftigt för att rena/rensa fallskyddsunderlag och baksand istället för att byta ut sanden. Sandbyten är mycket kostsamma (uppåt 500-600/m2/gång). Användningen av natursand ökar också, i linje med ovanstående om att trenden går i riktning mot att använda mer naturmaterial. Många satsar också på att öka tillgängligheten men här krockar ambitionen att använda mer naturmaterial och mindre konstmaterial, t e x vad gäller fallskydd. Att förena hög tillgänglighet med att inte använda konstmaterial är en stor utmaning just nu.

Växtmaterialet i våra offentliga miljöer går i riktning mot mer biologisk mångfald och då kanske särskilt att man försöker hjälpa pollinerarna som har det svårt, inte minst i förtätade stadsmiljöer.

Andra växttrender är torktålighet, prydnadsgräs och mer perenner medan annuellerna oc bevattningskrävande växter minskar. Nya trädslag som inte brukar förekomma i kommunala miljöer är också något som nämns i våra trendspaningar på höstens kurser. Fler är villiga att satsa på lite udda parkträd. Tillgången till vatten har definitivt blivit en större utmaning de senaste åren i och med att de flesta kommuner inte längre tillåter inkoppling på brandposterna p g a säkerhetsskäl. Egen inkoppling och slangvattning har i många år varit en effektiv och billig lösning. Transport av vatten är både tungt, skrymmande och mycket tidsödande. Nu är det extra viktigt att vi har fungerande vattenreservoarer i våra blomsturnor och bra vattenhållande material, t ex pimpsten eller biokol. Det sparar snabbt in mycket vatten. Biokol håller t ex 30% vatten.

Jag är förstås medveten om att park och naturverksamheten inte är det som står främst på den kommunala dagordningen men dom utgör en del av vår kommunaltekniska kärnverksamhet även om inte allt tillhör den obligatoriska verksamheten i kommunen. Eftersom stora delar av park och naturverksamheten är av frivillig karaktär gäller det verkligen visa vilket pang för pengarna som förvaltningen levererar till kommuninvånarna. Hur vi styr och räknar på vår utemiljö är viktigt om park och natur ska kunna hävda sig i konkurrensen om skattemedlen och få gehör hos politiken.

Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB