Vi kan inte höja begravningsavgiften mer

”Vi kan inte höja den mer”
Detta citat kommer från senaste kyrkogårdsutskottsmötet där vi resonerar fram och tillbaka om budgeten som ska läggas inför 2020. Hur gör vi med alla osäkra gravstenar som är vårt ansvar och som vi måste inventera innan vi kan åtgärda de som är kulturhistoriska? Just nu har vi valt strategin att inventera i egen regi parallellt med övrigt arbete och med stöd av lokalhistoriskt kunniga personer. Men det tar tid. Borde vi inte prioritera detta högre, anser en ledamot.
En annan och begravningsombudet håller fast vid att vi inte kan höja begravningsavgiften mer, det får ta den tid det tar att inventera gravstenarna/gravplatserna.

Jag vill återknyta till Reino Raitalas reflektion här i Gröna Trender för en tid sedan om hur kyrkogårdar över hela landet nu avstenas från icke kulturhistoriska gravar. Även i tidningen Sten, nr 2 2019 går det att läsa om hur riksantikvarieämbetet och länsstyrelser ser på att det är ett kulturarv som försvinner, de vill att begravningsavgiften även ska kunna användas till skötsel av alla återlämnade gravar även de icke kulturhistoriska. Kammarkollegiet har vänt sig emot att begravningsavgiften ska användas till detta.

Det är här jag ser att vi i kyrkogårdsbranschen behöver vara tydliga. TYDLIGA med vad begravningsavgiften bekostar och vad varje tillägg till vårt uppdrag kräver i resurser. Vi som deltog på SKKFs konferens i Växjö före sommaren fick höra att kyrkostyrelsen följer avgiftens utveckling med undertonen av att så här får den inte fortsätta öka. Begravningsavgiften har ökat med 69 % sedan 2003 och det låter ju väldigt mycket, men… 2003 var kyrka och stat nyskilda åt. Sedan dess har det hänt mycket och utifrån min småländska horisont tänkte jag påbörja en reflektion av vad orsakerna är bakom denna kostnadsökning.

Låt oss börja med lagkraven, jag tror att flera med mig skulle klassa kyrkogårdarna/ begravningsplatserna som de mest lagtyngda offentliga yttre miljöer vi har att förvalta.
Tre stora delar i det är:
– myndighetsuppdraget för begravningsverksamheten,
– kulturmiljölagen och miljöbalken samt
– arbetsmiljölagstiftningen.

Dessa tre delar har avsevärt blivit tyngre och svårare med åren. Ju mer juridik vi lär oss för begravningsverksamheten och ju mer komplicerade familjförhållanden människor lever i så ökar också vår handläggning för att sköta detta ”rättssäkert”. Medlingsärenden och förelägganden ökar. Här finns en också digitaliseringsprocess av administrationen värd att reflektera över, hur digitala är begravningshuvudmännen i Sverige? Vilken digital nivå är minimum för alla begravningshuvudmän? En gravbok kopplad till ekonomiprogrammet för att bokföra gravskötseln rätt och en korrekt digital gravkarta är minimum enligt mig. Nästa nivå är digital bisättningsjournal. Önskvärt läge är att gravkartan också innehåller ledningar samt har en digital funktion för trädplaner.

I framtiden kanske det finns ett budget- och ekonomiuppföljningsverktyg som är länkat till insatser i digitala vård- & underhållsplaner, skötselplaner och trädplaner.
Kulturmiljölagen och miljöbalken ställer krav på framtaganden av vård- och underhållsplaner, trädplaner samt tillstånds-/dispansansökningar. Dessa krav finns ju såklart av en orsak. Ska vi sköta detta proffsigt krävs det kompetens.

Hos små församlingar/pastorat blir det en uppgift för förtroendevald att ställa samman ansökningar och ha kontakten med länsstyrelse och utförare. Åter till detta med gravstensinventeringar, vi ska alltså inventera och noggrant besluta, arkivera och tillskriva länsstyrelsen om godkännande för varje gravsten. Till det göra informationsmaterial så att allmänheten delges historien. Är det någon som har kostnadsberäknat hur mycket detta belastar begravningsavgiften för hela riket? Vidare kan man ju undra om stenindustrins bidrag till kyrkogårdarna från slutet av 1800-talet fram till idag är så viktigt överallt att allt ska sparas och underhållas av skattemedel? Vad är rimligt?

Arbetsmiljön blir allt mer kravställd. Exempel på det är de gravstenskontroller som merparten av alla begravningshuvudmän/kyrkogårdsförvaltningar utför årligen nu, de fanns inte alls med i verksamheten för tio år sedan. Inom varje enhet har detta krävt mycket tankearbete och insatser av både personal och förtroendevalda. Gravgrävningen har helt andra direktiv och säkerhetskrav idag och det är bra. Men det kostar med rätt skyddsutrustning, maskiner och kompetensutveckling av personal. Här finns också en finansieringsproblematik av maskiner och byggnader att fördjupa sig i och se hur den är kostnadsdrivande.

Oftast ses begravningsverksamheten som något enkelt, det är bara att gräva en grav och klippa gräs, det fixar vem som helst. Låt oss börja sätta ord på vad som faktiskt krävs för att sköta denna samhällsfunktion som är så viktig för oss alla när vi är i livets tuffaste situationer. Min bedömning är att den praktiska skötseln av våra kyrkogårdar står för en väldigt liten andel av den kostnadsökning som skett.

Josefine Pettersson, bitr. kyrkogårdschef i Ljungby pastorat med fokus på verksamhetsutveckling