Säkerheten påverkas av – VATTEN

Vilken kunskap har vi om vattnets påverkan vid gravgrävning?

På de svenska kyrkogårdarna grävs det tiotusentals gravar årligen. Nästan hälften grävs under perioder som grundvattennivåerna ligger högre än normalt och det är under vår och höst.
Årstid, regn, snösmältning, tjäle och markförhållanden är några av de parametrar som påverkar nivån på grundvattnet. Under vårvintern och våren är det oftast som besvärligast. Det händer att under den värsta tiden för snösmältning kan det behövas ett stopp med gravsättningar upp till två veckor. Anhöriga accepterar detta efter att situationen förklaras för dem. De får kännedom om detta i god tid efter att förvaltningen meddelar begravningsbyråerna detta.
Om det vore lika enkelt att åtgärda problemen som uppstår. Kyrkogårdarna ligger där de ligger, på olika typ av mark med olika egenskaper med bra genomsläpplighet eller obefintlig genomsläpplighet där vattnets rörelse sker i stället kapillärt uppåt.

Ytvatten

Under snösmältningen kan stora mängder vatten rinna genom kyrkogården beroende på läget och topografin. Smältvattnet kan dröja kvar på grönytorna en längre tid innan det har infiltrerats. Det händer även att smältvattnet rinner inne i marken mellan den upptinade och den ännu tjälade marken. Då hjälper inte ens det att man avleder vattnet förbi gravområdet. Markens bärighet försämras och djupa däckspår från arbetsfordon uppstår. Användning av körplattorna rekommenderas när jorden körs bort vid gravgrävning.

Problematiken med ytvattnet är vanligt förekommande. Jag har frågat mina gamla kollegor, kyrkogårdschefer, i Luleå stift, vad de vet och kan säga om problemet med yt- och grundvatten och problem finns enligt dem. Det har även framkommit under rikstäckande kurser, Säker gravgrävning, att problemen är inte begränsade till norra Sverige. Mildare vintrar, mindre tjäldjup och mindre snö gör dock att situationen går snabbare över i södra Sverige.

Äldre kyrkogårdar har gamla dagvattenledningar som av olika anledningar fungerar bristfälligt. Anledningen kan vara sättningar och rörelser i marken, ledningar som glidit isär eller igenslammade ledningar. Det kan vara grus som hamnat ner i brunnen i samband med sladdning och harvning av gångar eller det är brunnar som med tjälens påverkan har rört sig uppåt. Då ligger gallret högre än nivån på den omgivande ytan och hindrar därmed vattnets väg till avloppet. Alla de ovannämnda alternativen kan innebära att lika mycket vatten rinner utanför som inne i ledningssystemet.

Dessa problem är inte svåra att lösa, men för det behövs en underhållsplan och budget. Mer om åtgärder för dessa i en kommande artikel.

Grundvatten

Varför är det så viktigt att ha grundvattnet på behörigt avstånd när en grav ska grävas?
Höjda grundvattennivåer eller förekomsten av synligt grundvatten vid gravgrävningar kan påverka markstabilitet och kan även höja risken för ras. Det etiska förhållningssättet är mycket viktig aspekt att ha med i verksamheten. Det är direkt olämpligt om det skulle finnas vatten i graven vid gravsättning. Detta är delvis samma problem som med beskrivna delar för påverkan av ytvattnet.

Det finns exempel på utbyggnad av en kyrkogård, på flera hektar, där man fick fylla upp till 2 meter jord på blivande gravområden för att möjliggöra kistgravsättningar på grund av hög grundvattennivå som på vissa delar var i nivån med befintlig mark. Med utfyllnad på 2 meter kan man endast gravsätta en kista på 1,6 meters djup. Avviker man från detta och gräver till det dubbla djupet så kan dräneringen försämras med förhöjd grundvattennivå som resultat.

Kunskap om grundvattennivåerna på kyrkogårdarna är allmänt bristfällig och vilken typ av mark är kyrkogården anlagd på är inte heller helt klar. Ritningar finns på markplanering, VA-plan, höjd- och måttplan och ytbehandlingsplan för att nämna några. Även grundvattenmätningarna är dokumenterade för de flesta kyrkogårdar. Men hur hittar man alla dessa ritningar? I vilket arkiv finns de? Har några lånats ut, men aldrig fåtts tillbaka?

Hur mycket vatten som binds i de tjälfarliga materialen ser man tydligt direkt efter snösmältningen på gravfälten. Efter att graven återfyllts ska fyllningen sedan kompletteras några gånger och ofta med grus och sand. Detta är praxis hos de församlingar som inte har lokaler för jordlagring. Det är inte lämpligt och inte ens möjligt att hämta jord från frusen jordhög för kompletteringsfyllningar. Effekten av att olika material blandas vid åter- och kompletteringsfyllning syns väl genom att den smala jordremsan mellan gravarna bestående av den ursprungliga jorden expanderar betydligt mer än gravytan. Dessa årliga variationer med tjällyftning och upptining håller marken i ständig rörelse och underminerar stabiliteten.

En intressant sak som jag har upptäckt under tiden som kyrkogårdschef och nu som mätningskonsult åt Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation, är något som lika mycket hör till grundvattenfrågan som till arkitekturen. Det framgår tydligt att kyrkogårdsarkitekterna som planerade och ritade kyrkogårdarna visste vad de gjorde och dessutom planerade de för flera årtionden framåt. De planerade nämligen in fria ytor genom att lämna luckor för framtida trädplanteringar i gravraderna. Men det som allt som oftast har skett är att de flesta av dessa luckor har tagits i anspråk för nya gravar, så kallade a-, b- och c-gravar med samma gravnummer. Detta har skett kanske ovetandes om luckornas innebörd eller man har bara velat förtäta kyrkogården. Dessa luckor med senare trädplanteringar hade gjord stor nytta genom att suga upp vatten från marken och man hade även fått en lummigare och mindre vindutsatt omgivning.

Foto och text av: Reino Raitala, landskapsingenjör och teknisk projektledare, RR Landskap