Lättskötta gröna miljöer – från gestaltning till förvaltning

Det talas och skrivs mycket om lättskötta gröna utemiljöer av olika slag. Just ”lättskött” är viktigt för de flesta, både beställaren som ska betala, de som ska utföra arbetet och för den som ska gestalta och rita det alla önskar sig. Det lättskötta idealet gäller alla typer av ytor och material; träd, buskage, perennplanteringar, hårdgjorda ytor, gräsmattor etc. Eftersom det önskemålet står högt upp på prioriteringslistan i de flesta projekt har vi lärt oss många bra sätt att gestalta för att hålla nere skötseltimmarna. 

 

Exempel på det är att skippa annueller och välja robusta perenner istället, jobba med täta och marktäckande växter, vara noga med bra kanter och övergångar mellan olika material och ytor, skapa större sammanhängande ytor som kan skötas effektivt med separata recept för respektive yta, välja växter utifrån ståndort, innovativa sätt att använda asfalt i kombination med andra mer estetiskt tilltalande stenmaterial o.s.v. Detta är naturligtvis jättebra och användbart. Men frågan är hur lättskött en estetiskt tilltalande utemiljö kan vara egentligen? Och vad är definitionen av lättskött? Själva ordet bör läsas ordagrant, det vill säga att det inbegriper någon nivå av skötsel. Ytor som inte kräver någon skötsel alls, vare sig på kort eller lång sikt, är sällsynta och rimmar sällan med de önskade upplevelsevärdena. 

 

Ofta finns en skapligt bra plan för skötsel av nyanlagda utemiljöer, t.e.x. under växternas tänkta etableringstid. Det är dock ofta sämre med den långsiktiga driften. Vem håller reda på när det har blivit dags att dela perennerna, när det är dags att jordförbättra, föryngringsbeskära buskage och hur ofta man bör underhållsbeskära trädens kronor? För en femårsperiod brukar det fungera bra och alla är nöjda, men vad som händer efter 10 år, eller 30 år, kan vara svårare. Det bygger på att det finns någon ansvarig för utemiljön med rätt kompetens och kunskap, någon som kan beställa rätt tjänster och ställa rätt krav. Även om det gör det just nu, finns ju inte samma personal kvar för all framtid. Kanske kan en slutsats vara att det behöver skrivas utförliga skötselplaner även för det längre perspektivet. 

 

Alla involverade i processen har ansvar för att se till att de investeringar som görs i utemiljön kommer till sin rätt, inte bara i 5 år, utan gärna i 20 år, eller varför inte 100 år framöver. Varje dag planteras buskar som behöver gallras eller föryngringsbeskäras efter ett antal år för att inte förvandlas till tråkiga rishögar. Kanske finns det ändå bara en skötselplan för de första tre åren. Ännu svårare är det kanske med den nya användningen av perenner. Visst är det så att många marktäckande perenner inte kräver någon nämnvärd skötsel, men när det gäller mer komplexa planteringar med blommande perenner, lökväxter och buskar skulle det egentligen alltid behöva skrivas en utförlig skötselbeskrivning.  I synnerhet då för det längre perspektivet, inte bara för etableringstiden eller garantiskötseln. Vad gör man när mer kortlivade perenner går ut? Vad gör man när livskraftiga arter verkar ta över mer och mer av ytan? Hur sköter man jorden? Vet alla hur och när man delar perenner? Ska tulpanerna som blir färre och färre ersättas? Frågorna kan bli många, och det svåra för den som är ansvarig för utemiljön är att veta vem man kan fråga. Kontoret som ritade utemiljön för 10 år sedan kanske inte finns kvar, skötselföretaget kanske har gått i konkurs, andra har tagit över driften – så vem vet svaren?

 

En fundering är om vi inte borde försöka se till att det blir vanligare med ett utförligt skötseldokument även för den långsiktiga driften som även beskriver olika scenarion som kan uppstå samt vad och hur man kan göra då. Det är ju en försvårande omständighet att växter är ett levande material och att det ofta är svårt att förutse precis hur ytorna kommer att utvecklas över tid. Men det är ju ändå rimligare att till exempel jag skriver allt jag vet om de material jag ritar in här och nu, än att en driftansvarig fastighetsförvaltare 15 år från nu ska försöka reda ut det på egen hand. Svårigheten ligger väl i att övertyga beställaren om att bekosta detta. Men det skulle troligtvis gynna hela branschen om de utemiljöer som anläggs i denna byggintensiva era också kunde skötas på ett bra sätt även på lång sikt. Vackra och synbart välmående gröna miljöer värdesätts högt och det är viktigt att vårda de vi anlägger nu – så att vi får möjlighet att skapa ännu fler.