Klara snörik vinter utan extra pengar

Många tekniska förvaltningar har fått krav på sig att reglera vinterkostnaderna inom gällande ramar, d.v.s att det är slut på extraanslag för att täcka snörika vintrar. Och med detta följer också tydliga krav på att prioritera halkbekämpning och tänka nytt i vinterväghållningen generellt.

Låt oss först börja med att konstatera ett enkelt faktum. Vinterväghållning är en samhällsviktig angelägenhet och en absolut nödvändighet för ett modernt, välfungerande samhälle. Både när det gäller organisation och ekonomi måste man därför se vinterväghållning som en självständig, prioriterad verksamhet istället för som ett bihang till stadsrenhållningen eller det allmänna gatuunderhållet.

Det är inte ovanligt att man har kommunicerande kärl i driftbudgetens olika poster så att det ett år med stora vinterväghållningskostnader med automatik finns dåligt med pengar till den övriga gatudriften och att det därmed måste ske stora inbromsningar i felavhjälpande och planerat driftsunderhåll. En verksamhetsplanering som i budgeteringen inte tar hänsyn till tidigare erfarenheter och ekonomiska utfall gör kommunen en rejäl björntjänst, försvagar handlingsberedskapen och frånhänder sig möjligheten till framförhållning.

Låt oss studera en vanlig kommuns vinterväghållning, någonstans i vårt avlånga land. Under ett antal år har utfallet i genomsnitt legat på knappa 7 mkr kr medan budgeten varit helt oförändrad på 3,6 mkr. Visst är det svårt att förutsäga de exakta kostnaderna vinterväghållning eftersom vi inte styr över vädret men i ovanstående exempel saknas möjligheterna till budgetstyrning eftersom erfarenheterna och det faktiska utfallet inte beaktas. Istället hemfaller man åt att ”ta kostnaderna när dom uppstår” , inte sällan med hänvisning till att det får jämna ut sig i den stora driftbudgeten. Känner du igen dig? Är det så i din kommun också?

Det är då inte konstigt om man bygger på underhållsskulden när det blir en svår vinter och höga kostnader. Det blir ju kraftiga underskott som måste finansieras genom omprioriteringar. Medan en grön vinter inte leder till motsvarande ö verskott som skulle kunna hjälpa till att arbeta av underhållsskulden. För budgeten är aldrig så tilltagen att det kan bli överskott, bara underskott.

Detta är tänkvärt när vi kommer till att prata om vad vinterväghållningen kostar. Oberoende av om det blir en grön eller vit vinter innehåller vinterväghållning en ganska stor andel fasta kostnader. Personal, maskiner och övriga resurser ligger ju i beredskap för att kunna rycka ut om det behövs. Den kostnaden finns oberoende av om vi har vinterväghållning i egen regi eller på entreprenad. Hur stor är då denna fasta kostnadsandel?

I grova drag uppgår den till mellan 25-30% av hela kostnaden för all vinterväghållning. Om vi har flera beredskapsorganisationer så att det exempelvis finns en för gata/park, en för kommunala fastighetsbolaget och en för enskilda vägar, kan den fasta kostnaden för beredskapshållningen uppgå till ännu högre andel av totalkostnaden.

Det är inte alltid det lönar sig att ha entreprenörer. Vinterväghållning är en maskin- och fordonsintensiv verksamhet som för en god fördelning av de fasta maskin- och fordonskostnaderna kräver ett högt utnyttjande både under barmarks- och vinterförhållanden.

En effektiv egen-regi enhet som dimensioneras endast för att täcka grundläggande verksamhetsvolym (och alltså inte arbetstoppar!) under både barmarks- och vintersäsong kan nå goda samordnings- och upparbetningseffekter och hålla en hög konkurrenskraft med rätt arbetsledning.  En entreprenad med flera olika aktörer och därmed beredskapsorganisationer blir betydligt mer svårstyrd, inte minst om det i kontrakten finns flera nivåer med underentreprenörer. 

En högaktuell fråga i våra genomlysningar av gata-park verksamheter landet runt, är frågan om hur tillkommande och avgående ytor och arbeten ska regleras och mot vad. Kärnverksamheten har företräde före frivillig verksamhet men har den tekniska kärnverksamheten kartlagts och var har vi över eller understandard? Att fastställa en Lägsta Godtagbara Standard (LGS) inom kommunaltekniken är en bra startpunkt för förändringsarbete och inom vinterväghållningen blir frågan om obligatoriska och frivilliga uppgifter extra tydllig.

Claes-Anders Malmberg, VD, Acama AB