Höstens blommande växter: del 2

En lång blomsäsong har välgörande effekt på alla som upplever den. Vår inhemska flora har dock, med några få undantag, ett väldigt långt vinteruppehåll. Med hjälp av växter som inte riktigt följer den svenska årsrytmen kan vi både förlänga hösten och tidigarelägga våren för att liva upp vinterhalvåret. I två artiklar har vi tittat närmare på växter med sen blomning, för att mota vinterns antågande så länge vi kan.

Hur sen blomning vi kan åstadkomma beror på klimatet. Vissa höstblommande arter hinner inte ens starta i Sverige innan frost och snö tvingar dem i vila. Andra hinner blomma ibland; när hösten är varm och vintern dröjer. Precis som med tidigblommande växter får man på hösten räkna med viss osäkerhet på grund av frost och snö. Denna ovisshet hindrar oss inte från att sätta vårlökar, och vi kan ta med oss samma filosofi när vi chansar på höstblommare; går det så går det!

I den här artikeln ingår växter som börjar blomma kring september enligt litteraturen. Sådana angivelser brukar ungefär stämma med zon 3. Du som arbetar i högre eller lägre zoner kan räkna med att klimatet påverkar blomtiden och detta kan ibland utesluta vissa, riktigt sena växter ur paletten. Utöver de arter som faktiskt påbörjar sin blomning om hösten finns det många fler som blommar nästan kontinuerligt från sommar till frost. De får inte vara med den här gången, men kanske får ett eget porträtt längre fram.

Gentianor

Med sina lysande blå blommor kontrasterar gentianorna vackert mot höstens gula, orange och röda toner. Alla gentianor blommar inte på hösten, men höstgentianan, Gentiana sinoornata, avslöjas av sitt svenska namn. I rätt läge kan den bilda breda mattor och den blommar rikligt med stora trumpetformade blommor från september till frost. Höstgentiana är inte en klockren växt för offentlig användning, men är värd en chans i fleråriga urnor, tråg och stenpartier i lugnare miljöer där den kan agera marktäckare runt andra surjordsväxter som dvärgrododendron, vår- och höstljung och dvärgbarr. Många gentianor kommer från svala alpina områden, så plantera dem gärna norr om en sten eller en högre växt för extra svalka. Undvik vitblommande former av blå gentianor; de är inte lika robusta.

En enklare gentiana för normala rabattförhållanden är knippgentiana, G. asclepiadea. Blomningen infaller mellan augusti och september, så den är ett säkrare kort än sin släkting och fungerar bra i olika pH-värden, även kalkrika jordar. Knippgentianan är en tuvbildande art som blir 40-50 cm hög. Den har ett ganska karakteristiskt utseende med motsatta, utdragna blad längs ogrenade stjälkar och en blomma i varje bladveck på de övre delarna. Ett bra användningsområde för knippgentiana är som färgklick i halv- och helskuggiga planteringar tillsammans med t.ex. astilbe, sockblommor, funkia och ormbunkar. I lätt fuktig jord fungerar även en solig placering; i naturen växer den på alpina ängar. Det här är en art som tyvärr är lite ovanlig i handeln, men fråga din leverantör om den går att få tag på.

Araliaväxter

I familjen araliaväxter, Araliaceae, hittar vi många höstblommande vedartade växter. Den mest kända är nog murgröna, men först ska vi titta på släktingen parkaralia, Aralia elata, som har mer intressant blomning. I månadsskiftet augusti-september bjuder den på stora breda cremevita blomklasar som både är vackra för människor och ett smörgåsbord för höstens insekter. Det här är en spännande prydnadsbuske som ger ett exotiskt intryck; men placera den rätt! Parkaralian bildar taggiga bestånd och skjuter rotskott, särskilt i lätta jordar. De enskilda stammarna är relativt kortlivade och kan ibland frysa tillbaks, men nya skott håller igång beståndet. Bäst placering kan namnet avslöja: sätt parkaralian i parkmiljö. Bestäm en yta som den får uppta, och hantera rotskott på rymmen med hjälp av gräsklipparen.

En liknande släkting som också är härdig i södra Sverige är taggaralia, Aralia spinosa, med det roliga namnet ”devil’s walking stick” på engelska. Trädsläktingen jättearalia, Kalopanax septemlobus, har liknande härdighet och är också höstblommande och uppskattad av insekter.

Det finns nog ingen som i Sverige odlar murgröna, Hedera helix, för blomningens skull. Många har nog inte ens sett de gulgröna bollformade blomställningarna. De får ett omnämnande här eftersom de precis som många andra araliaväxter är så fantastiska för höstens insekter. Murgrönans blomning är speciell eftersom det tar flera år innan den inträffar och då sker en riktig förvandling. Inom botaniken kallar man denna förvandling för övergången mellan ”juvenil” och ”adult” fas. En gammal murgröna kan ha både juvenila och adulta grenar och det är lätt att se skillnad genom att titta på bladformen. De adulta bladen är diamantformade (se bild). En adult gren förlorar också sin förmåga att klättra, så om man tar en stickling kommer den att bete sig som en buske; inte en klätterväxt. Helt adulta sorter av murgröna kallar man Buskformiga Gruppen. Eftersom murgrönan blommar i september-oktober hinner blomningen bara inträffa i södra Sverige eller under milda vintrar, men en vintergrön buske fyller ju en funktion även när den inte blommar.

Krokus och tidlösor

Vi använder inte så många höstblommande lök- och knölväxter i Sverige. Anledningen är att de flesta vantrivs i vårt klimat och blommar för sent. Det finns dock några undantag bland släktena krokus och tidlösa. Prismässigt är krokusarna billigare och därför tacksamma till större ytor. De är lite spinkiga och inte lika ”showiga” som sina vårblommande släktingar, så plantera dem extra tätt för god effekt. Den vanligaste och billigaste arten är höstkrokus, Crocus speciosus. För lite variation i färg och form är det även värt att testa septemberkrokus, C. kotschyanus, och iriskrokus, C. banaticus, men dessa kan vara svårare att få tag på. Saffranskrokus, C sativus, är faktiskt också en höstblommare, men den behöver ytterst gynnsamma lägen, så svenskodlad saffran produceras bäst i kallväxthus.

Bland tidlösorna är vanlig tidlösa, Colchicum autumnale, och prakttidlösa, C. speciosum två bra val. Det finns även andra arter och hybrider som fungerar i Sverige, särskilt på väldränerade platser. Tidlösornas blommor är ofta större och mer färgstarka än de höstblommande krokusarna, så de kräver inte massplantering för att synas. En annan skillnad är att det finns både enkla och fyllda varianter i sortimentet. De flesta går i lilarosa toner, men vita former är också vanligt. Tidlösor är giftiga, men har inga delar som lockar till förtäring.

Många höstblommande lök- och knölväxter har en lustig egenskap: Bladverket kommer på våren, vissnar till sommaren och blomman dyker upp ensam till hösten. Beteendet har gett upphov till tidlösans smeknamn ”den nakna jungfrun”. Utan stöd från bladverk och med gängliga stjälkar anpassade till att synas ovan nedfallna löv blir resultatet att blommorna ofta tippar så fort det blåser eller regnar. Sätt dem tätt och under lövfällande buskar där de får skydd. Buskarna bidrar även till att torka upp jorden sommartid; något som gynnar alla sommarvilande lök- och knölväxter.

Normalt planterar vi lök på hösten, men det funkar inte med höstblommande arter. De är bäst att beställa tidigare leverans för dessa än övriga lökar. De kan sättas från juli och framåt, beroende på när de kommer från odlaren. Sommarplantering är inga problem eftersom de inte behöver vatten när de sover.

Den uppmärksamme har kanske noterat att vi glömt en av höstens klassiker; stormhattarna. De kommer få ett eget porträtt till våren!

Att arbeta med sen blomning är bara ett av flera sätt att pryda gröna miljöer under vinterhalvåret. För mer inspiration finns våra tidigare artiklar Vårvinterns blommande växter del ett och del två, samt Växter med spännande bark och grenar och Växter med dekorativ fruktsättning.

Jenny Nilsson, Projektkoordinator, Planter