Naturen som botemedel

Hamnar du på sjukhus så se till så att du får en sängplats med utsikt åt ett grönområde. Det kan minska antalet dagar du behöver ligga inne och det kan även minska behovet av smärtlindring. Detta samband framkom i ett klassiskt experiment utfört av psykologen Roger Ulrich på 1980-talet. Allt sedan dess har forskare försökt förklara varför vi människor påverkas så av gröna miljöer. Idag finns två dominerade förklaringsmodeller om naturens återhämtande förmåga.

I en av teorierna fokuserar man på vårt behov att återhämta oss efter den form av stress som ses som en naturlig del av livet och som är en reaktion på akut fara. I människans tidiga dagar så lurade ständigt faror runt oss och som skydd hade vi våra fysiska system som vid behov snabbt utsöndrade adrenalin och kortisol som gjorde oss beredda för kamp. Vi fick tillfälligt ökad koncentrationsförmåga och våra sinnen skärptes för att inte missa livsviktig information.

De här reaktionerna var otroligt fysiskt påfrestande och efter ett stort stresspåslag behövde vi uppsöka platser där vi kunde känna oss trygga och säkra. Det är sådana miljöer vi än idag söker oss till för att få möjlighet att koppla av och kroppen kan automatiskt sänka halterna av stresshormoner och återgå till mer normala nivåer. Miljöer med höga träd, savannliknande landskap och gärna med vatten tillgängligt var perfekt för att trygga överlevnad och det är sådana miljöer som föredras även av den moderna människan idag.

Den andra teorin som försöker förklara varför tänker sig att svaret ligger i hur hjärnan har utvecklats genom tiderna, där tänkandet blir alltmer komplext. Idag ställs stora krav på vår koncentrationsförmåga och att kunna bearbeta information. I vår moderna omvärld översköljs vi konstant av intryck som kommer från alla möjliga håll och till sist tar våra kognitiva resurser slut. För att inte drabbas av hjärntrötthet behöver dessa fyllas på.

Enligt teorin görs detta bäst i en naturmiljö som inte ställer samma krav på uppmärksamhet eller koncentrationsförmåga. Här är sinnesintrycken milda och anpassade efter vår kognitiva förmåga. Vi kan vila vår hjärna en stund genom att lyssna på vindens sus eller lägereldens sprakande ljud.

Vi är nog många som känner igen ovanstående och upplevt oss piggare, gladare och mer kreativa efter en promenad i naturen. Inte sällan har vi också löst ett eller annat problem när vi kommer hem igen. Vare sig det är vårt behov av att känna trygghet eller ett behov att få komma ifrån det moderna livets brus av intryck så verkar det finnas något som vi söker och som vi också upplever att vi får av att vara i natur. 

Idag är naturens påverkan på oss människor inte bara en allmän uppfattning utan också vetenskapligt belagt. Mycket forskning om hur, varför och på vilket sätt människan påverkas av att vara i natur, park eller trädgård sker vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) Alnarp. Här finns professor Patrik Grahn som tillsammans med sitt forskarlag haft stor betydelse för utvecklingen av de miljöpsykologiska teorier som förklarar hur naturvistelse och hälsoeffekter hänger ihop. Teorier som sedan kan ligga till grund för hur man kan utforma en hälsofrämjande miljö.

”Läkarens uppgift är att vårda, endast naturen kan bota.” ( Hippokrates, 400 år f.Kr)

Och det är ju inget nytt med att använda naturen som botemedel för diverse sjukdomar. Redan  Hippokrates (460-377 f.Kr) menade att effekterna av en behandling ökade om patienten promenerade i naturen en stund. Inom psykiatrin har man under lång tid använt parkpromenader och trädgårdsarbete som en viktig del av behandlingen. Men allteftersom fler medicinska behandlingsalternativ tillkom under 1900-talets senare del som möjliggjorde ett mer självständigt liv för den som led av en psykisk sjukdom, så stängdes de gamla mentalsjukhusen ner. I samband med detta så försvann också parkerna och kunskaperna glömdes av.

Idag har kunskapen om naturen som botemedel vid stressrelaterad ohälsa utvecklats och man kan i flera regioner få tillgång till ”grön rehabilitering” via sin läkare eller vårdcentral.

Men vad innebär egentligen ”grön rehabilitering” eller trädgårdsterapi?

Kärt barn har många namn och det finns många beteckningar på verksamheter som sysslar med olika former av behandling i trädgård.  Ännu finns ingen enhetlig definition av vad som ska ingå i begreppen. Kortfattad beskrivning av det som vanligen brukar kallas grön rehabilitering är att det handlar om terapeutiska inslag som äger rum i en speciellt utformad trädgård och där trädgården är det främsta verktyget. I verksamheten arbetar ofta ett multiprofessionellt team bestående av både den ”vita” och den gröna vården.

En vanlig fråga som brukar dyka upp när man pratar om grön rehabilitering är: ”måste man arbeta i trädgården eller räcker det att bara vara?”

Svaret på frågan beror på vilket perspektiv du utgår ifrån eftersom det finns två parallella spår genom historien. Det ena perspektivet har sitt ursprung från arbetsterapins teorier som menar att det är själva aktiviteten – odlandet – som är det som ger effekt på hälsan och att arbeta med trädgårdssysslor eller jordbruk är särskilt meningsfullt och ursprungligt för människan.

Det andra perspektivet tar sin utgångspunkt i att det är själva naturmiljön som ger goda effekter på hälsan. Det skulle alltså räcka med att vistas i naturen för att erhålla hälsovinster. Att sitta på en parkbänk och betrakta omgivningen eller att ta en promenad i en vacker bokskog är tillräckligt. Vilka miljöer som rekommenderades berodde lite på vilken doktor man träffade.

Båda perspektiven kunde dock tidigt enas om att landskap med höga träd, god utsikt, vatten och böljande vidder var positiva miljöer för människan.

Det var först när Patrik Grahn och hans kollegor i början av 2000-talet utvecklade Alnarpsmodellen som man lyckades kombinera kunskaperna om odlingens hälsofrämjande effekter med kunskaperna om hur hälsofrämjande rehabiliteringsträdgårdar bör utformas. 

Vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Alnarp startades nämligen 2002 ett forskningsprojekt med Patrik Grahn, idag professor i landskapsarkitektur, i spetsen för att ta reda på vilken roll olika naturmiljöer spelade för rehabiliteringsprocessen. Man anlade en experimentträdgård för att kunna testa olika idéer om utformning och innehåll i en rehabiliterande trädgård.

Personer som diagnostiserats med någon form av stressrelaterad ohälsa erbjöds att delta i projektet under tolv veckor. Patienterna genomförde olika aktiviteter och övningar i trädgården och personalen bestod av olika yrkeskategorier såsom fysioterapeut, arbetsterapeut, kurator och trädgårdsmästare. De aktiviteter som erbjöds kunde handla om att lära sig slappna av, kroppskännedom, att uttrycka känslor via exempelvis målning och att delta i promenader. Under hela behandlingsperioden fick patienterna möjlighet till enskilda samtal med exempelvis psykoterapeut eller läkare.

Trädgården hade rollen som den tysta terapeuten och skulle främst i början, ge stöd för återhämtning, och senare väcka lust och nyfikenhet. Övergripande tema för en lyckad rehabilitering var växandet, både hos patienten där självförtroende och livslusten väcktes till liv men också det naturliga växandet som sker i trädgården. Utifrån de lyckade resultaten skapades så småningom en behandlingsmodell för grön rehabilitering som kom att kallas Alnarpsmodellen. Det här konceptet används idag på flera olika ställen med lite olika beteckningar.

En grundläggande teori som har stor betydelse för utformningen av rehabiliteringsträdgården är den om de åtta parkkaraktärerna som har utformats av Patrik Grahn och forskarkollegan Ulrika Stigsdotter. Parkkaraktärerna har sådana egenskaper som gör att människor trivs lite extra i dessa miljöer. De åtta parkkaraktärerna har egenskaper som signalerar artrikedom, rofylldhet, allmänning, samvaro, rymd, viste, kultur/historia & vildhet.

Rehabiliteringsträdgården ska utifrån teorin om parkkaraktärerna innehålla olika rum med varierat utseende, innehåll och karaktär vilket ger patienten möjlighet att välja ett rum efter den psykiska energin man för tillfället har. Här ska finnas platser för återhämtning likväl som platser för aktivitet. Syftet med att erbjuda olika miljöer är att patienten får fler och fler utmaningar allt eftersom man återfår sina krafter. Att hjälpa patienten till en balans mellan utmaning och återhämtning är grundläggande för att hen ska kunna ta sig vidare i rehabiliteringsprocessen. Här blir personalens förmåga att stötta och pusha viktig.

En av de miljöer som upplevs som mest återhämtande är vildmarken. Det kan gestaltas av en skogsmiljö där det finns gamla träd, mossiga stenar och mindre vattendrag. Här kan patienten träna på att ta emot de sinnesstimuli som naturen ger och som enkelt går att bearbeta. Platser för odling och trädgårdsskötsel tillhör de miljöer som kräver mycket psykisk energi och dessa kan vara användbara i slutet av rehabiliteringsprocessen. Alltför stor tilltro till naturens egen förmåga att läka går såklart inte att ha. Det ger förmodligen inte lika bra resultat om man bara skulle låta människor vandra runt i en rehabiliteringsträdgård, hur bra utformad den än är. Teamet av yrkesprofessionella är minst lika viktig för resultatet, som tidigare nämnts.

Men om man nu inte har förmånen att ha tillgång till en rehabiliteringsträdgård, vill jag tipsa om den vanliga promenadens möjlighet att bjuda på en variation av miljöer som den som promenerar till stor del själv kan påverka och anpassa efter sina behov. Själv började jag fundera på vad som avgjorde vilket promenadstråk jag valde olika dagar och det resulterade i att jag skrev mitt självständiga arbete om just detta. Ni kan läsa hela arbetet genom att klicka på länken https://stud.epsilon.slu.se/9997/  (Naturmiljöns betydelse vid problemlösning). Vill ni veta mer om mig så gå gärna in på Gröna utbildningars hemsida (gronautbildningar.se).

Kristina Levén – Gröna Utbildningar