På hortonomens yrkesradar

Det är tisdag och terminsavslutning för min son och dotter på förskolan, men egentligen bara symboliskt. Förskolan fortsätter som vanligt på torsdag, efter nationaldagen. Men eftersom den vanliga skolterminen slutar bestämmer sig förskolan för att ha en terminsavslutning precis som övriga skolan, med lite samling och lek på rastgården.

Jag anländer till förskolan lite tidigare än vanligt och går in på förskolans rastgård för att mötas av barnens rop och stoj. Min son vill att jag ska bära honom på ryggen och springa runt fort, fort. Även om min koncentration är på leken släpper min gröna yrkesradar aldrig riktigt greppet om min uppmärksamhet. Därför upptäcker jag snart en alltför välbekant syn som jag ofta som jag stöter på i mitt dagliga arbete.

Foto av Birger Ekenstierna

På rastgården står ett nyplanterat träd: 18-20, Sorbus intermedia, trippla trädstöd, uppbindningsband i dacron som slackar betänkligt. Under trädet sitter två bevattningssäckar, ihopsjunkna som punkterade bildäck. Under de kollapsade skogsgröna påsarna är marken sorgligt torr och dammig.  Sen tre veckor tillbaka har temperaturen dagtid sällan varit under 25 grader och solens strålar har varit obarmhärtiga. Oxelns blad är glesa, lätt slokande och skriker bildligt talat efter vatten.

Jag brukar själv framhärda att man inte ska göra entreprenörernas jobb, men i det här fallet har jag svårt att låta bli. Ett träd som behöver vatten är beklämmande att se, speciellt om yrkesradarn är påslagen. Min son pockar ständigt på min uppmärksamhet och mitt engagemang. Därför börjar jag genast engagera min son i att leta reda på vattenslang och hitta vattenutkastare i närheten. Uppgiften engagerar fler och fler av förskolans barn och snart har jag lite skock runt mig som villigt håller vattenslang, intresserat inspekterar vattensäckarna och vrider av och på vattnet. Under hela tiden pågår en ständig ström av frågor och utrop från barnen. Det utvecklar sig till en pedagogisk lek med trädets behov av vatten i centrum.

Foto av Birger Ekenstierna

Snart är vattensäckarna fyllda och barnens kläder och skor betydligt blötare än förut. Men barnen och jag är glada. Barnen har fått slabba med vatten och jag har gjort en god insats. Förskolans pedagoger är ganska svävande på min fråga huruvida bevattningssäckarna varit fyllda den senaste tiden. Jag förstår dom. Det är mycket begärt att de ska hålla reda på ytterligare en sak med femton småbarn springande kring benen. Att bevattningssäckarna ska vara fyllda är ju trots allt en tjänst som förskolans fastighetsfolk har upphandlat och betalar för.

Att vädret har varit extremt torrt sommaren 2018 vet vill alla. Men så tidigt på säsongen som i maj ska ett helt nyplanterat träd ingå i bevattningsplanerna eftersom det i annat fall går om intet. Men dom tidigare artiklar och krönikor i Gröna Trender har visat är detta tyvärr ingen ovanlig syn. Mitt exempel ovan är enbart ett i mängden av syner som mött mig genom åren. Inte bara denna säsong utan andra säsonger är det beklämmande när nyplanterade träd inte vattnas. Speciellt tydligt blir det dock under säsongen 2018 när bristen på kunskap och planering demonstreras så tydligt i slokande blad.

Allt är inte design, projektering och växtval. Rasket måste skötas också för att hålla och utvecklas. Allt annat är ett slöseri med resurser, inte sällan med våra skattepengar. Det är tydligt att det behövs mer kunskap, välskrivna upphandlingar, regelbundna syner och kontroller, besiktningar av skötselentreprenader samt uppföljning.

Det behövs fler med sin gröna yrkesradar påslagen.

Foto av Emmy Göransson

Birger Ekenstierna