Mitt yrkesval – Landskapsingenjör

När jag växte upp älskade jag att vara hos mormor, sätta palettbladssticklingar i vatten och se hur glaset fylldes av livsstarka rötter. Jag minns även hur vi provade att doppa sticklingar av samma sort i potatismjöl och sedan rakt ner i en jordfylld kruka. Det lyckades varje gång (som jag minns det). Jag tyckte att mormor hade magiska fingrar. Tänk om jag då hade vetat att detta pyssel skulle gå lite hand i hand med vad jag pysslar med idag…

Det gröna har när jag tänker efter funnits med på ett eller annat sätt under alla år, under varje steg fram tills där jag är idag. Efter mycket funderande, viss beslutsångest och en dos prestationsångest sökte jag 2001 in på SLU:s utbildning för Landskapsingenjör. Jag minns att det var en viss förvirring över vad som var vad och över att försöka hålla isär begreppen landskapsarkitekt, trädgårdsingenjör, hortonom och landskapsingenjör. Jag malde de där informationspapprena avigt och rätt flera gånger och till sist bestämde jag mig och lyckades komma in.

Jag är fortfarande, 16 år senare, väldigt glad över de tre år jag hade förmånen att få tillbringa på SLU:s vackra Alnarp i Skåne med intressanta kurser, föreläsningar, exkursioner och kursare. Jag kan fortfarande känna att vi fick en ganska bred grund att stå på samtidigt som man inser att källan till kunskap är oändlig. Nyfikenheten att lära nytt är en del av yrket och livet. Nya tankar och begrepp som dyker upp i branschen gör att yrket aldrig blir tråkigt.

När jag tog examen som nybakad landskapsingenjör 2004 var titeln fortfarande ganska okänd. Vid jobbsökande fick man lusläsa platsannonser som kunde heta allt från trädgårdstekniker, trädgårdsmästare, arbetande förman, parkingenjör, projekteringsingenjör etc. Ibland visste kanske inte arbetsgivaren själv vad man exakt sökte eller behövde.

Jag har vid ett par tillfällen, lite på chansning, tackat ja till anställningar med lite vag beskrivning och har sedan varit med och utveckla dem. Något som i tanken t.ex. kunde börja som arbetande förman visade sig förändras till projektledare och ansvarig för det gröna efter många, långa och intressanta diskussioner med arbetsgivaren. De har varit några av de mest inspirerande och intressanta delarna i mitt yrkesliv hittills – att få vara med och utveckla, göra skillnad och göra nytta även den dag någon annan tar vid.

Jag har nog sett det som en del av mitt yrkesmässiga ”uppdrag” att informera och föra ut nyttan med landskapsingenjörer i organisationer och företag. Varför inte få med det gröna på ett professionellt och tekniskt sätt redan från projektens början, istället för att lägga energi och resurser på att försöka ”jaga ifatt” med omöjliga skötselinsatser när projekten och eventuella missar och anläggningsbekymmer redan är gjorda? Jag tror många av oss i branschen har exempel på detta men jag vill ändå tänka att för varje gång vi lyckas, så drar vi grönyte-tänket en aning mer åt rätt håll. Det borde bli lika självklart med kompletta handlingar, tekniska utförliga beskrivningar, upphandlingar, bygghandlingar, relationshandlingar, riktiga (gröna) besiktningar och skötselbeskrivningar som i byggbranschen? I den lilla tårtbit av Sverige som jag ser är det inte alltid så fullt ut, men jag tycker ändå att jag ser en positiv skillnad under åren.

En fråga som jag också brinner för är vikten och nyttan av utbildade yrkesarbetare på det gröna. Därmed menar jag inte att alla som håller i en kratta måste ha en grön utbildning, men jag kan se nyttan av att ha någon på varje område/ i varje skötselgrupp (beroende på hur organisationen ser ut) som har någon typ av grön utbildning och/eller lång och god erfarenhet. Jag tror att detta kan förenkla för rätt insats – vid rätt tid – på rätt plats och en god dialog och gott samarbete mellan ute och inne.

Liselott Ericsson, Landskapsingenjör, Vidingehem