Mitt yrkesval – landskapsarkitekt

Studierektorn på utbildningen hade en plansch på kontoret, som jämförde landskapsarkitekter med gud. Högmodigt men träffande, tänkte jag. Vi skapar ju ändå landskap och jordiska paradis.

Efter några år i yrket och några försök på lustgårdar, eller i alla fall lustfyllda gårdar, har jag förstått att kärnan i liknelsen inte ligger i vad vi gör, utan hur vi gör det. Vi gör planer och bygger strukturer precis som andra arkitekter, men istället för trä och betong använder vi sten, jord, växter och människor. Allt och alla blir byggmaterial för vår vision. Högmod skulle jag kalla det, om jag inte visste att alla landskapsarkitekter som någon gång följt upp ett projekt blivit grundligt ödmjukade ‒ för materialen vi använder bryr sig sällan om våra ritningar.

De skiter faktiskt fullständigt i dem, men vi har ett litet trick för att ingen ska märka något. Vi anpassar ritningarna efter vad materialen vill, och låtsas att det var vår idé från början. Var vill växterna växa, hur vill vattnet rinna, vart vill människorna gå? Så upprätthåller vi skenet av att vi behärskar våra byggmaterial lika bra som husarkitekterna behärskar sina.

Att utvecklas som landskapsarkitekt är att resignera och ge upp idén om arkitekten som ensam konstnär, och istället lära sig hantera osäkerheten, föränderligheten och dynamiken som kommer av att arbeta med levande material och andra människor. Vi är snarare dirigenter för en egensinnig ensemble, än konstnärer. Vi lyssnar, lär och försöker få olika material eller aktörer att samverka, så att föreställningen någotsånär liknar det vi och våra beställare har tänkt oss.

Det kan låta som en kliché att säga att allt hänger ihop, men det är grunden för vårt arbete. De bostadsmiljöer jag ofta arbetar med må vara avgränsade i både tid och rum av avskrivningsperioder och ingreppsgränser, men gränserna finns bara i våra papper. När vi har lyssnat tillräckligt noga och fått allt att verka i samma riktning kan vi skapa förändringar bortom dem: en park som minskar nedskräpningen, grönstruktur som knyter samman habitat eller uteplatser som skapar sammanhållning i kvarteret ‒ det är magin i landskapsarkitektur.

Jag blir särskilt glad när den lilla bit av världen jag fått ansvaret för inte bara är funktionell, vacker och trivsam i sig, utan också löser andra problem och knyter samman delar av vår värld som aldrig borde ha separerats till att börja med. Det viktigaste i vårt jobb är att se helheten, och vad som behöver göras för att den ska bli som vi vill ha den.

Att det kräver en ytlig kunskap inom vitt skilda ämnen är bara en bonus. Vi kan lite om mycket, i alla fall till en början. För en vetgirig typ som mig är det yrkesförmån att ha nytta av snart sagt allt jag lär mig, så med åren har jag fördjupat min kunskap inom några områden, medan andra säkerligen har fallit glömska.

Kanske har jag bara svårt att bestämma mig. Som landskapsarkitekt står jag mellan det tekniska, estetiska och sociala. Jag formger, utbildar, löser problem, lägger upp strategier och pillar med detaljer. Ena dagen räknar jag på hur solen faller in och hur det påverkar mikroklimatet, och nästa dag planerar jag för hur ett träd ska rama in vyn om sjuttio år. På olika sätt jobbar jag och andra landskapsarkitekter på att bit för bit göra världen lite bättre, tillsammans med er andra, oavsett om ni vet om det eller inte. En dag ska vi få till den där lustgården.

Petter Bergström, Landskapsarkitekt, VD Naturator