Precis som i privatlivet upplever vi i offentliga förvaltningar att det är svårt att prioritera. Många uppgifter känns angelägna på en och samma gång. Vad ska bort för att något nytt ska kunna göras?
I grunden har vi 3 angelägenhetsnivåer.
Den högsta är alla lagstadgade uppgifter som helt enkelt är måsten sett till plan- och bygglagen (gata/park), Begravningslagen (kyrkogård), gaturenhållningslagen (gata/park och fastighetsägare), lagen om att förebygga olyckor (alla) m fl. lagar. Denna nivån kan vi kalla O1, obligatoriskt lagbundet. Även om det finns otydligheter i lagstiftningen går det ofta att sätta en lägsta godtagbar standard för uppdragsomfattningen.
Nästa nivå är alla policyställda uppgifter som kommer formulerade i styrelse- eller nämndsbeslut. Här blir det genast svårare att definiera hur stora mängder (kvantitet) och frekvens/nivå (kvalitet). Denna nivå kan vi kalla 0 2, obligatoriskt policybundet. Här handlar det mycket om vår ambition och tradition men ibland är det inte nedskrivet i detalj. Det blir ofta en tolkningsfråga.
Och sedan har vi den lägsta nivån, F som i frivilligt påtagna uppgifter. Här finns inte så lite av vårt vardagsarbete.
Låt mig ta ett klassiskt exempel. Bruksgräs behöver kortklippas längs kommunikationsvägar, entréer, planteringar, bostads- eller verksamhetslokaler, gravkvarter mm. Men ändå är bruksgräs en jättestor andel av våra gräsytor, helt enkelt av tradition. Ängsmark är en liten del av gräsytorna, till och med mindre än slaghackningsytorna. Ändå är ängsmarken den absolut viktigaste gräsytan för våra pollinerare.
Ja, för alla som tänker ekosystemtjänster är väl bruksgräset det som vi borde minska. Inte är det lagbundet och sällan policybundet heller. När man tänker på att dieselklipparna förbrukar ungefär 150 liter bränsle för att kortklippa 10.000 m2 om året så blir det uppenbart hur stort feltänket är.
När vi får nya ytor eller arbeten att sköta ökar arbetsbelastningen och vi tvingas prioritera bort något för att hinna med. Vad är det då som faller bort? Tyvärr är det ofta planerade underhållsarbeten som vi skjuter upp. Konsekvenserna syns inte direkt men på lång sikt är det förödande. Det kan gälla underhåll av markutrustning eller beläggningar, utbyte av buskar och mycket mer. Många upplever att vi genom förtätningar och exploateringsverksamhet har fått mycket tillkommande ytor och arbeten.
Men få har tydliggjort driftuppdragets omfattning i förhållande till anslagna resurser. Budgeten räcker inte till alla behov utan prioritering. Och tyvärr är detta ett eftersatt område i vår driftplanering. Det är helt enkelt så att vi inte alltid gör rätt saker. Och inte heller är det alltid att vi gör sakerna på rätt sätt.
Det är det vi ser spåren av på många ställen. Och vi behöver lära oss att bättre förstå vad som är lagbundna, policybundna eller frivilliga uppgifter i våra samhällsuppdrag. Det är då vi kan göra skillnad och bli bättre i den yttre och inre effektiviteten.
Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB
