Ätliga planteringar

Du som har en egen trädgård har säkert en vinbärsbuske eller två. Kanske fruktträd också, och rabarber, krusbär och jordgubbar om det finns plats.

Hemma odlar vi gärna frukt och bär, men på de gemensamma ytorna sätter vi istället spireor, korneller, prydnadskörsbär och andra fina och funktionella, men oätliga, växter. Om vi någon gång planterar bärbuskar är det vid lekplatsen, för barnens skull. Varför unnar vi inte andra de färska bär och frukter vi odlar till oss själva?

Mitt svar är att jag ritar in spireor för att de är vackrare och lättare att sköta än bärbuskar. Fruktträden får stryka på foten för att fallfrukten inte ska ställa till problem. Ett fint växtsätt och en blomning som alla kan njuta av får gå före bär och frukt, som bara några enstaka kommer att plocka, om de alls blir skördade. Till skillnad från hemma, så vet jag sällan hur många som kommer att uppskatta frukt och bär på gemensamma ytor, och i värsta fall kan de bli en källa till konflikt. Får man plocka hur mycket man vill? Får man plocka alls?

Det är rimliga svar, men inte riktiga. Jag och de flesta andra som arbetar med den gemensamma utemiljön undviker inte alls frukt och bär. Vi undviker bara de traditionella bärbuskarna som vinbär och krusbär, och i viss mån fruktträd som äpple och plommon. Vi har däremot inget alls mot bukettapel, häggmispel, aronia, hagtorn och prydnadsäpple – alla utmärkta bärbuskar och fruktträd. Krusbär, vinbär och hallon förknippar vi med nyttoodling, men vi glömmer att många prydnadsväxter också ger bär och frukt.

Idag, när stadsodling och ätliga växter i offentliga miljöer blir allt populärare är det värt att komma ihåg att nytta inte är nytt, och inte behöver utesluta vackra och lättskötta planteringar. Några vinbärsbuskar vid lekplatsen och äppelträd på gården är självklart, men i övrigt är det klokt att i första hand välja växt utifrån andra kriterier, men när det är möjligt välja växter som också är ätliga. Det finns fler än du kanske tror.

Berberis har blivit uttjatad i offentliga miljöer, men förutom att de är vackra och skapar effektiva barriärer, så ger de sura bär, som är populära i persisk mat och kan användas till allt vi har citron till. Tyvärr ger inte häckberberis goda bär, men väl de flesta andra sorter.

Bukettapel är en populär häckväxt, som också ger rikligt med bär. De är friskt syrliga, och kan kokas till en av de godaste safterna.

Häckhagtorn är en annan vanlig häckväxt, vars bär är utmärkta till mos, saft, gelé och marmeladkonfekt om de blandas med något surt. De anses dessutom motverka allehanda hjärtbesvär.

Häggmispel odlas ofta som häck eller i buskage. Bären är ätliga, men smaken varierar. Använd gärna en sort som har förädlats för att ge större och godare bär! De är lite dyrare, men lika vackra och växtvilliga som andra sorter.

Prydnadsäpple är en bra ersättning för vanliga äpplen, där man vill undvika fallfrukten. Prydnadsäpplen faller också så småningom, men de är så små och hårda att de inte är till besvär. Innan dess kanske någon plockar dem ändå, för det går att göra jättegod gelé och cider på dem.

Rosenkvitten planterades ofta i offentliga miljöer på 70-talet, men trots att man sedan dess har upptäckt hur svårt det är att rensa under buskarna, så är det fortfarande värt att plantera dem för den syrliga och underbart doftande fruktens skull. Sätt dem bara vid hårdgjorda ytor, och se fram mot marmelad, gelé, saft, likör och allt annat gott man kan göra.

Slånaronia är en lättskött växt för buskage och stora häckar – både friväxande och klippta. Bären är kärva men väldigt nyttiga, och kan göras till goda konserver. Den lägre släktingen svartaronia är inte lika användbar, och lämnar precis som slånaronia fläckar på både marksten, golv och kläder.

Det här är bara några av alla de växter som både passar för den offentliga miljön och ger goda bär eller frukter. I min nyutkomna bok Safthushållning hittar du utförligare beskrivningar av dem och flera till, och framförallt många recept på saft och annat gott som går att göra på dem. Det är främst en kokbok, men jag hoppas att den lockar till att använda fler vackra, lättskötta och goda växter i både köket och planteringen.

Petter Bergström, landskapsarkitekt och ägare till företaget Naturator