Låt oss börja med driftformerna. Få kommuner har egen regi när det gäller beläggningsarbetet, där använder mer än 80% bara entreprenadutförande. Resterande har en blandning av egen regi och entreprenad. Har man något själv så är det potthålslagning och andra mindre arbeten. För vinterväghållning är det blandformen som är den dominerande, att man har t ex huvudvägar och GC-vägar i egen regi och lokalgator samt snöbortforsling på entreprenad. GC-vägarna passar väl ihop med kommunernas redskapsbärare och huvudvägarna med de egna lastbilarna som omrustas för vinterdriift.
Ser man driftformerna utifrån tidens tecken blir svaret att egen regi ökar. Inte jättemycket men det finns ett stadigt intresse för att åtminstone ha en viss egen regi verksamhet. Prisdumpning med sämre fackmässighet och bristande tillgänglighet är två av de största skälen att ha egen regi.
Om vi fortsätter med beläggningarna så är återställningsarbetena en stor utmaning för de flesta kommunerna just nu. Vissa har inga återställningsavgifter utan låter den som gräver i gatan återställa på egen bekostnad inom t ex 5 år. Det innebär inte sällan att man gör en tillfällig eller bristfällig lagning, delvis p g a av att kontrollerna är eftersatta hos underbemannade tekniska förvaltningar. Det kan stå kommunen dyrt i längden. Några få har överkompenserande återställningsavgifter, t ex entreprenörskostnaden plus 30%. Detta för att täcka förkortad livslängd och ökat underhållsarbete framöver i en lappad och lagad gata. Ännu färre fonderar dessa överavgifter utan dom går in som en vanlig driftsintäkt. Sådan fondering är inte helt lätt att hantera bokföringsmässigt.
Ett annat utsatt verksamhetsområde inom gatuverksamheten är renhållningen. Behovet av gaturenhållning är stort och inte minst ökar nedskräpningen av fimpar och annat smått skräp som är svårt att ta upp. Solcellsdrivna, komprimerande avfallsbehållare kommer starkt men en sak man ofta glömmer är att dessa kan rymma mycket mer avfall, med följd att man måste vara två personal vid tömning. Eller ha en kran på den lätta lastbilen. Hanteringen av sanitära olägenheter på allmän platsmark ökar också och vi måste vara beredda på både kostnadsökning och de viktiga arbetsmiljöfrågorna i samband med detta.
Går vi vidare till vinterväghållningen så märks klimatförändringarna tydligt eftersom vi får en kortare, samlad vinterperiod men med ökade inslag av väderextremer som är svåra att förutse. Det ger mindre snöröjning och mer halkbekämpning i normalfallet men vid väderextremer blir det en oerhörd belastning på beredskapsorganisationen, som inte längre har lika stor bemanning eller maskintillgång som tidigare. Generellt är många kommuner kraftigt underbudgeterade när det gäller vinter och det är få som har en budget i nivå med det faktiska utfallet 10 år tillbaka.
Sedan har vi oss själva att skylla när det gäller förtätning och nyanläggning, där det ofta saknas snöupplagsplatser och gatuträden trängts ut på trottoarmarken för att byggherrarna vill maximera sina byggrätter. Det har de senaste åren ökat andelen manuella arbeten för både handskottning och handsandning. Och den är femdubbelt dyrare än det maskinella arbetet så det blir ofta en otrevlig överraskning, både för kostnaden och för det hårda slitet som handarbetet medför.
Beredskapen var jag inne på redan innan och det är en tilltagande svårighet att få frivilliga att delta i både gatu- och vinterberedskap. Den unga generationen värderar fritiden högt och ser bundenheten i förhållande till beredskapspengen som en dålig kombination. Precis som bristen på deltidsbrandmän så har vi en brist på beredskapstjänstgörande gatuarbetare och arbetsledare.
För att lyfta något positivt på vintersidan så är det viktigt att nämna produktutvecklingen på saltområdet. Vi har ju länge arbetat för att minimera saltanvändningen men nu har vi också möjlighet att tänka hållbart. Inte minst i våra saltinköp eftersom det börjar komma residualsalter, d v s salt som restprodukt från förbränning av avfall. Ännu är produktionen i sin linda men det är stort att utvecklingen kommit dithän.
Låt mig till sist lyfta en grön del av gatudriften, vägslåttern. Ja, den kostar. Och blir riktigt dyr när vi ibland behöver ha tungt skydd efter den slaghackande maskinen. Men att spara in på vägslåtter är vanligt förekommande i kommunerna utan att man gjort någon närmare konsekvensanalys av följderna. Sämre vattenavrinning, ökad nedskräpning och inträngande växtlighet i beläggning och vid närliggande konstbyggnader är bara några följder som tål att tänkas på. Ofta följer mindre resurser för siktskymmande växtlighet också i spåret av besparingar på vägslåttern.
Jag är förstås medveten om att gatudrift och vinterväghållning inte är det som står främst på den kommunala dagordningen men dom utgör en del av vår kommunaltekniska kärnverksamhet och räknas i mycket stora delar till den obligatoriska verksamheten i kommunen. Hur vi styr och räknar på vår utemiljö är viktigt om gata och vinter ska kunna hävda sig i konkurrensen om skattemedlen och få gehör hos politiken.
Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB
