Det måste få kosta och det måste få ta tid.
Själv började jag i kyrkans tjänst som kyrkokamrer 1988 och fortsatte sedan som kansli-och kyrkogårdschef i en medelstor församling tills jag blev självständig på heltid för tjugo år sedan. I slutet av 1980-talet var det fortfarande kyrkokommuner och till och med folkbokföringen fanns kvar till den 1 juli 1989. Och tro det eller ej men drygt 90% av de skattskrivna var medlemmar i Svenska Kyrkan. Det var på den tiden det.
Min föräldrageneration (födda i mitten av 1920-talet) var självklart med i kyrkan och gick från vaggan till graven som medlemmar även om de inte var aktiva mer än vid dop, vigsel, begravning och första advent. Men skötte gravar gjorde dom. Och hedrade sina döda anförvanter. Skötte både sina egna föräldrars gravar och en mosters grav där maken gått bort och graven annars skulle återtagits.
Begravning var prioriterat i kalendern, var en viktig angelägenhet. Då. Och begravningarna skedde också inom rimlig tid. Det har förändrats med tiden. De som verkligen prioriterar begravning i närtid idag är nysvenskarna. Där det starka önskemålet är inom 24–36 timmar. Det har vi inte varit vana vid. Och man samlas vid begravningarna för att följa sina anhöriga till den sista vilan. Gravskicket kräver att den sista vilan sker i orörd mark som inte varit upplåten innan.
Upplåtelse av nya kistgravar var sparsam till den demografiska förändringen kom. Äldre gravmark gick bra att återanvända och med 90% kremationer och djupaste fredstid från 1990 avvecklade många förvaltningar sin reservmark. På senare år har denna inte sällan bebyggts som en del av förtätningar och exploatering i samhället. Det var ingen stor efterfrågan på ny kistgravsmark som inte varit omgrävd innan. Trettio år senare ser det annorlunda ut.
Det är stor efterfrågan på ny mark för kistgravsättningar. Och med all rätt. Begravningsväsendet ska självklart tillgodose samhällets behov av gravplatsmark och den enskildes rätt till att få sin tro respekterad. Oavsett om det handlar om ask- eller kistgravlund, minneslund eller enskild kist- eller urngrav. Begravningsväsendet är till för alla och alla betalar också begravningsavgift. Och då behövs nya markområden för kistgravplatser.
Inte sällan möts det då med motstånd från samhällets sida och är svårt att anskaffa mark, åtminstone i urbana områden. Det är ju värdefull mark som kan byggas på. Intresse ställs mot intresse, men vad är det som säger att begravningsväsendet som hjälpte samhället att få tillgång till före detta beredskapsmark för trettio år sedan, nu ska stå tillbaka och nedprioriteras när man behöver ny begravningsmark?
Är begravningsväsendet inte tillräckligt viktigt för att få tillgång till att bygga ut begravningsplatserna, rimligt avståndsmässigt och med rimliga markförhållanden (ni vet- mark som inte är vattensjuk eller har varit en tippanläggning innan)? Och varför ska begravningsväsendet nu betala marknadspris när man för trettio år sedan bytte mark eller fick bruksvärdeskompensation?
Och på många ställen ökar tiden mellan dödsfall, begravning och gravsättning. På samma gång har också de ceremoni-lösa begravningarna ökat. Direktkremation eller kistgravsättning utan annan närvaro än vår egen personal. Vad är det som gör att döden har blivit ännu mer abstrakt idag än för några decennier sedan? Och har det påverkat värdet av alla de tjänster som kyrkogårdsförvaltningarna står tillhanda med? Att på ett värdigt och säkert sätt bistå på vägen mot den sista vilan och att själva den sista vilans platser sköts och bevaras på ett värdigt sätt.
Det är sant att priset på en m2 kyrkogårdsmark i drift och underhåll kostar nästan lika mycket som att sköta en motsvarande m2 i en botanisk trädgård och långt mycket mer än en m2 parkmark eller yttre skötsel hos ett fastighetsbolag. Jag kan gå i god för det. För jag har varit med och räknat både botaniska trädgårdar, kyrkogårdsförvaltningar, park- och gatuverksamhet och yttre fastighetsskötsel.
Men är det korrekt att sätta ett marknadspris på kyrkogårdarnas drift och underhåll? Är det någon som tycker att det är för dyrt att begrava våra döda och sköta de dödas viloplats? Ja, kanske. Men jag är övertygad om att dom inte är så många som dom som ser välskötta kyrkogårdar som ett kvitto på värdig vila och en trygghet för sig själv och sina känslor, sin tro och sin själ. Värdig viloplats får kosta. Hur mycket? Inte vet jag, men dagens pris är inte orimligt. Det är sant att begravningsavgiften sedan införandet år 2000 har stigit med uppåt 75%.
Men går det att jämföra idag med för 25 år sedan? Jag var ju med på den tiden operativt och sen under alla år som rådgivare och utbildare, men jag kan inte se att det är orimligt på något sätt. Fast jag är ju förstås partisk. För utomstående utan kunskap om begravningsväsendets alla uppgifter och utmaningar är det inte lika självklart. De vet inte hur olika förhållandena kan vara på en kyrkogård jämfört med en annan kyrkogård eller olika andra utemiljöer. En stor del av arbetet är lagstadgat utifrån begravningslag och kulturhistorisk lagstiftning och tar därför mycket längre tid för arbetsmomenten jämfört med andra utemiljöer.
Fast vi märker av att omgivningen nuförtiden inte har en självklar förståelse för varför kyrkogårdsverksamheten ska få ta plats och kosta det den kostar idag. Döden i form av begravning är idag till och med ett störande inslag för vissa. Hur ska vi få tid att samlas just de tider som erbjuds? Just detta med tiden från dödsfall till begravning är slående i nutidsmänniskans liv. Om döden inte är prioriterad, är det då inte lätt att också ifrågasätta storleken på begravningsavgiften?
Vän av ordning kan verkligen fundera på t. ex. varför begravningsavgiften i landets största kommun är så mycket lägre än den genomsnittliga i Sverige. Typ 20 öre lägre per intjänad hundralapp. Att själva storleken på verksamheten är en annan än hos den genomsnittliga kyrkogårdsförvaltningen är förstås givet, men ändå nu med alla sammanslagningar och storpastorat, borde det inte uppstå synergieffekter?
Och till skillnad från gatu- och parkverksamheter finns det inte något automatiskt besparingskrav (broms) i form av effektiviseringsmål när det gäller begravningsavgiften. Men ska det vara så, när det gäller den sista vilans platser? Kan det inte räcka med att allt inte kan mätas i skatteören? Och att kyrkogårdar och begravningar där vi vistas i dödens absoluta närhet kan vara fredade även framöver. Att inte bara vara behövliga utan också vara värdefulla för vår omgivning är en nyckel till att försvara verksamheterna inför framtiden. Att försvara verksamheten kommer att bli allt viktigare tror jag. Och då behöver vi bättre förståelse för att kyrkogårdsverksamheten är viktig och värdefull idag, precis som i gångna tider.
Detta är en fristående artikel men relaterar till den artikelserie jag skrivit under hösten. Första delen hittar du här: https://gronatrender.se/battre-forstaelse-behovs-for-arbetet-pa-kyrkogarden-har-avstandet-okat-mellan-kontor-och-falt/, den andra artikeln här: https://gronatrender.se/ar-det-rimligt-att-kistgravsatta-i-vattensjuk-mark/, och den tredje artikeln här: https://gronatrender.se/nar-utomstaende-medverkar-i-kistgravsattningen-vi-behover-battre-forstaelse-for-vad-det-innebar-i-praktiken/
Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB
