Sommar på kyrkogårdarna i Norra Sverige

Vi har våra fyra årstider och det slår mig att kyrkogårdsskötseln har endast en årstid, som man lägger väldigt mycket krut på– nämligen sommar!

För att skapa lite referensramar till detta är det viktigt att uppmärksamma Sveriges geografi. Avståndet mellan syd och norr är ungefär 157 mil vilket delar landet i åtta växtzoner, I – VIII. Inom det avståndet kan en situation inträffa att i en landsdel saknar en årstid, man går direkt från vår till höst eller från höst till vår.

Det är givetvis stora variationer och de mest dramatiska är förändringarna i norr när man går från den ena ytterligheten till den andra, från midnattssol till polarnatt. I min första artikel beskrev jag arbetet under försommaren men det är alltså under den intensiva sommaren som vi lägger mesta krutet på.

Det är nu som personalen på kyrkogårdarna planterar, rensar, vattnar, klipper, trimmar, tar hand om de hårdgjorda ytorna plus annat förekommande och sen göra om allt om och om igen.

Egentligen det här täcker allt, men att det ska bli professionellt och bra och att rätta saker görs i rätt tid. Förutsättningarna till att de varierade arbetsuppgifterna utförs med bra kvalité och ändamålsenligt är att introduktionen till såväl säsongs- som timanställda är bra och genomtänkt. Bestämmelserna beträffade arbetsmiljöregler för buller och vibrationer för respektive motordriven arbetsredskap bör vara tydliga och lätt att ta till sig. Varje anställd få en genomgång av maskiner de kommer att använda och skriva på att de har tagit del av informationen och förstått den. Det är viktigt att ha bra växtkännedom för att undvika fel. Det händer att före plantering av sommarblommor på gravar råkar man slänga bort perenner i tron att de är ogräs.

Det finns säkert möjligheter till effektivisering på de flesta arbetsplatserna, att granska sin egen verksamhet med kritiska ögon är nyttigt. Man kan testa nya arbetsmetoder och pröva något nytt och sedan får man inte glömma att göra utvärderingen, hur blev det?

Gräsytor med klippning och trimning är en stor post i den totala underhållsdelen.  Genom att klippa gräsmattan kort, inte direkt som golfbana, men nästan, är kostnadskrävande. Det genererar även inte alltför sällan bruna gräsmattor i högsommarvärmen. En grov tumregel är att gräsets längd är ungefär rötternas djup. En kortklipp gräsmatta tål således torkan sämre medan den något längre tål torkan givetvis bättre. De perifera gräsytorna har inte behovet att klippas lika ofta, men förvånansvärt ofta sker det ändå. Den tiden kunde mycket väl användas till något annat som kantskärning av gräsmattan mot andra ytor.

Där har man en möjlighet göra något som kan lura betraktarens öga. Oavsett hur fin gräsmattan än är och hur perfekt gång av asfalt eller grus än är men när randen mellan gräs och grus ser ut som en orm blir effekten ändå att det ser inte bra ut. Alltså raka kanter förhöjer känslan om perfekt utseende. Likaledes om man skulle råka ha någon sämre gräsmatta och inte heller så jämn och bra gång, men dock en rak och fin kant, så ursäktar den raka kanten de brister som finns. Dessa detaljer är viktiga för att uppnå en bra kvalité och ibland bara känslan av det. Gräset får gärna växa några extra veckor i kyrkogårdarnas perifera ytor och använda den tiden till kantskärningen utan att den kostar extra.

Det är spännande när man få uppleva förändring i ett arbetsmoment. Ett exempel; att göra samma sak men ändå annorlunda – och som ger effekt, så här:

En stor rektangelformad gräsyta hade klippts antingen med- eller motsol i alla år. Den stora åkgräsklipparen körs alltid i samma hjulspår, för man ska börja vid muren eller någon annan begränsningsyta, vilket medför en kompaktering av ytan i däckspåren. En ny säsongsanställd tänkte till och klippte den stora gräsytan diagonalt. Vad hände? Jo, för det första, synintrycket, det kändes spännande, annorlunda och ändring av riktning bidrar även till förbättrat klippresultat med ökad jämnhet av gräsmattan genom att gräset klipps i olika riktningar. För det andra, man flyttar ut spåren och minskar effekten av komprimering.

Det avgörande är, hur viktig är kyrkogårdsskötseln? Vilken skötselnivå har församlingarnas kyrkoråd beslutat om? I ett av de senaste numren av Kyrkans tidning var en artikel om löner för olika befattningar i Svenska kyrkan och den gav en viss indikation om hur kyrkogårdsverksamheten värderas i dag och hur den förmodligen kommer att utvecklas. Löneutvecklingen för kyrkogårdsvaktmästare har blivit sämre jämfört med andra grupper inom kyrkan senaste åren. I tidningens sammanställning var inte ens kyrkogårdschefer/-föreståndare med och det framgick även att antalet kyrkogårdsvaktmästare minskar. Om artikeln belyser utvecklingen för den gröna kompetensen så är det oroande. Den är inte så högt prioriterad som den borde vara. Det är stora pensionsavgångar på området som väntar, utbildningsplatserna minskar och Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation har också lyft fram detta problem. Det finns stora kulturella värden som bör tas väl om hand.

Kyrkogårdsskötsel är typiskt säsongsarbete. I norr sträcker sig säsongen ungefär över sommaren med något utdraget avslut under hösten. I söder är säsongen betydligt längre och man kan arbeta mycket längre med vegetationen och grönytor, plantera träd så länge det går att gräva och är barmark. Den längre säsongen gör det möjligt för säsongsarbetarna att kunna gå diverse utbildningar. Möjligheterna till utbildning för säsongsarbetare i norr är begränsade för de är oftast inte ännu anställda vid kurstillfället och det är inte givet att förvaltningar eller församlingen vill bekosta en kurs för personer utanför anställning. Det är dessutom betydligt svårare för vaktmästare i mindre församlingar med kombinerad tjänst som kyrko- kyrkogårdsvaktmästare att få delta i utbildningar för kyrkogårdsskötsel samtidigt som det krävs samma kompetens som för arbeten på större kyrkogårdar. Att man inte får gå en utbildning så ofta fick jag bekräftat för några år sedan när det var en utbildning i gravstenssäkerhet med över 60 deltagare och en av föreläsarna fick en kort pratstund med en kursdeltagare. Det kom fram att den aktuella utbildningen var den första på 15 år! Det finns en del att göra.

Reino Raitala, landskapsingenjör, RR Landskap