Hur arbetar man effektivt på trånga ytor?

Trånga ytor blir allt vanligare. Arbetet på dessa är mycket mer tids- och kostnadskrävande än på fria ytor. Arealerna är mindre, hindren för arbetet fler och förutsättningarna för rationellt arbete oftast mycket sämre. Det finns förstås undantag.

Inte minst om ytorna medvetet är designade och byggda för att vara skötselvänliga med upplagsplatser för material och snö, inte för starka lutningar, inte växtlighet som växer över belysningspollarna, inte innehåller små, uppsplittrade gräsytor och bland det viktigaste har tillräcklig framkomlighet för att midjestyrda arbetsmaskiner ska kunna jobba i området. Men sådan är inte verkligheten. Man bygger inte alltid med driften i åtanke.

Det finns många lagar och regler att ta hänsyn till vid planering och projektering av nya markanläggningar och den efterföljande driften kan oftast räknas till det som var och en faktiskt får bestämma själv. Och det är sällan prio 1 vid planering och projektering att säkerställa en kostnadseffektiv drift.

Men låt oss ta det från grunden. Vad är problemet med trånga ytor ur ett effektiv-skötsel-perspektiv?

Det beror på om ytan är en egen helhet eller den är uppsplittrad på flera små ytor. Om många trånga ytor ligger tillsammans i ett bostadsområde eller på en kyrkogård kan det ändå finnas möjligheter för ett stationärt arbetslag att arbeta hyggligt rationellt. Är de trånga ytorna däremot uppdelade i olika geografiska områden som t ex förskolegårdar blir det en helt annan sak. Det totala arbetet på förskolegården vid en arbetsinsats blir en mindre del av den totala arbetsåtgången och transporter, lastning och lossning blir en större del.

Både personal, maskiner och redskap blir också upplåsta under ställtiderna utan att kunna uträtta något produktivt arbete. Så var noga med att skilja på insatstid och ställtid. Det är två helt olika saker och i mobilt arbete i storstadsområden och avlägset belägna arbetsplatser uppgår ställtiderna ofta till en 1/3-del av arbetstiden medan ställtider på en stationär arbetsplats kanske inte är mer än en 10-del av arbetstiden och knappt det.

Till detta ska läggas att många trånga ytor är försedda med farthinder, grindar och låsta bommar som kraftigt drar ner effektiviteten och framkomligheten. Här blir det ofta lättare att sätta in mer handarbetskraft med motormanuella redskap som lätt lyfts över eller kommer förbi hinder av olika slag.

Handarbetet är den enskilda tids- och kostnadsfaktor som ökar mest på nyanlagda ytor. För det mesta är det inte det kvalificerade yrkesarbetet som är tidskrävande utan mer det upplärda renhållnings- och iståndhållningsarbetet som påverkas i stor skala. Kunskapen om ytorna och flödet i arbetsgången blir på trånga ytor en mycket värdefull egenskap hos personalen, eftersom det är det som ger den största upparbetningseffekten. Om vi då byter ut personalen ofta får vi hela tiden ett upplärningsbehov och det tillsammans med oerfarenheten ger utslag i både tidsåtgång och kostnader.

På trånga, allmänna ytor ser vi också en större nerskräpning generellt. Det är för att dessa är s k kommunikationsvägar, gång och cykelvägar, eller t ex torg- och centrumytor där många personer går, står, sitter, d v s uppehåller sig. Finns handel eller uteserveringar i närheten är det nästan alltid att våra pappersplockare har behov av att gå över ytorna varje vardag, ibland också på helgerna. Plocka papper, fimpar och skräp från marken eller tömma papperskorgar är ett evighetsarbete. När man är klar och ytan städar så börjar det om igen och behovet minskar sällan. Fast nu i corona-tider märks det faktiskt en minskning eftersom fler håller sig hemma och färre vistas ute på allmänna ytor.

Kyrkogårdar är oftast fredade för nerskräpning, bortsett från ingångar och vid sittplatser. Vi människor har liksom en inre moralkompass att det är mer okej att skräpa ner på stora torget än i minneslunden och det är bra det. I bostadsområdena är det blandat. Vissa är mycket måna om sin närmiljö medan andra mer ser till sin egen bekvämlighet och gärna låter någon annan städa upp efter sig.

Ett annat problem med trånga ytor är att allt avfall som upparbetas på ytorna behöver transporteras bort direkt om det inte finns mellanlagringsplatser eller containerplatser. Och ibland är sträckan till depån eller miljöstationen lång och då sticker ställtiderna iväg igen.

Så sammanlagt att sköta en trång yta är mycket mer tidskrävande än att sköta en fri markbeläggning eller grönyta. Mellan tumme och pekfinger är en skötselyta på 100m2 runt 4-gånger så kostsam per m2 att sköta som en som är 5000 m2. Denna ytstorleksfaktor är viktig att hålla i minnet precis som allt det andra som påverkar när det gäller att arbeta effektivt på trånga ytor. Med mycket förtätning och höga markpriser ser vi idag allt fler nya markanläggningar där byggherrarna verkligen maximerar sina byggrätter och närmast trycker ut allmänna funktioner på den omgivande park- och gatumarken. Även det behöver man ha med sig tidigt i projekten och vara vaksam på.

Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB