Vattenfrågan har kommit i fokus de senaste åren och ännu mycket mer i år. Torkan kräver mer bevattning än vi har varit vana vid. Många förvaltningar har vattentankar efter traktor eller på servicebil och vattning sker på vitt skilda ställen. Vanligen bara under normal arbetstid klockan 7-16. Vad händer då? Minst en tredjedel avdunstar, kanske mer. Om vi inte vattnar så ofta, gäller det att ha torktåliga växter, annars drabbas vi snabbt av oplanerade växtbyten.
Alla ställtider som uppkommer gör att vattningen är en riktigt dyr kostnad även för en enda arbetsomgång. Upprepa detta ett par dagar i veckan under några månaders tid. Lägg till att vi ibland saknar vattenreserver i frilandsrabatterna. Och inte sällan vattenhållande material som biokol eller liknande produkter . Faktiskt är det inte alltid som vi har sådana vattensparande åtgärder ens i våra blomsterurnor och amplar.
Tillsammans blir detta en svårhanterlig utmaning för förvaltningarna. Om man också tänker på att vi kanske vattnar med rent dricksvatten så är det ohållbart på alla sätt och vis. Ekonomiskt och arbetsmässigt är det dessutom mycket svårare nu än när man fick använda vattnet i brandposterna på egen inkoppling. För då blev logistiken i vattenhanteringen helt annorlunda, även om det både var en säkerhetsrisk och ett stort resursslöseri med vatten.
Fast vi är inte ens halvvägs igenom denna väldiga utmaning. Bevattningen är bara en del, den andra är avvattningen. Precis som den samlade vinterperioden blir kortare och växtsäsongen längre, så är väderextremerna desto fler. Både under sommar och vinter. Skyfallen behöver inte nå upp till hundraårs-regn för att ställa till det svårt för oss. På torg- och centrumytor har vi ofta ogenomsläppliga asfalt-, sten- eller plattytor som inte har dimensionerats med tillräckligt många brunnar och översvämningsskydd för att klara klimatförändringarna.
Våra drift- och underhållspengar räcker sällan till att regelbundet slamsuga alla rensbrunnar, utan bara prio-brunnarna. Det tar inte skyfallen någon hänsyn till och vår dolda underhållsskuld (i brunnsrensning och spolning av yt- och djupdräneringar) blir verkligt synlig när det ösregnar. Några gånger står det som en fontän ur igenslammade brunnar, inte minst längs våra vintergrusade GC-vägar.
Så vad kan man göra då, utöver det man redan gör med olika klimatanpassningsåtgärder som redan är på agendan?
Ja, först kan vi börja med att tänka i blå-grön-svarta lösningar. För svackdiken är inte fyllda med vatten mer än när det är översvämmat, men behöver renhållning och underhåll hela tiden. Vi behöver tänka gränsöverskridande, inkluderande alla verksamheter. Och vi behöver vara normkreativa och våga ifrågasätta det som hittills varit norm eller standard. Projekt och efterföljande förvaltning är två delar av samma helhet. Men projekttiden är mycket kortare än förvaltningstiden.
En intressant lösning med slutet system för en klimatsmart grönyta provas sedan ett år tillbaka i skånska Östra Tommarp hos Skånefrö. Gröna Trender träffade Jörgen Nilsson på Skånefrö i juni och pratade lite om hur man här uppenbart har tänkt utanför boxen.
På en 1000 m2 stor gräsyta testas tre olika markbäddar, varav en har vanlig markuppbyggnad på traditionellt sätt. En annan är traditionell men förstärkt med biokol.
Den tredje är också uppförd med en biokolsförsedd markuppbyggnad, men med underbevattning och omhändertagande av vatten och näring i slutet system. Det är det 3:e konceptet i deras innovationer för fotbollsplaner som kallas World Class (https://skanefro.se/seriefotboll-pa-naturgras/). När man går på gräsytan känns det som att gå över en mycket tät paradgräsmatta. Gräset har verkligt djupa rötter och tillväxten får ett nära-nog-ideal tillstånd.
Systemet klarar också rening, näringstillförsel och avledning av överskottsvatten. Ytan är en försöksyta och därför i storlek av en normal tennisgräsplan (11×23). Om jag ska tänka utanför boxen slår det mig att det inte är långt ifrån storleken på en modern askgravplats på en kyrkogård eller en mindre prydnadspark. Mångfunktionella ytor är intressanta i många utemiljöer.
En fråga som intresserar mig är förstås livstiden, kan ett slutet system klara 20 till 30 års livstid med rimliga underhållsinsatser?
Och visst måste gräsklippningen kunna lösas med robotklippare? Här skulle man väl också kunna plantera perenner och sommarblommor som i vanliga friland men kunna glömma den mödosamma vattningen och näringstillförseln?
Egentligen är ytan tänkt som minimodell för en fotbollsplan i slutet system, men varför skulle man inte kunna tänka utanför lådan?
Investeringskostnaden är betydande men betalar sig nog på långt mindre än avskrivningstiden.
Och vi behöver se över möjligheterna till samskapande och samfinansiering, över gränserna för avgiftsfinansierad och skattefinansierad verksamhet. Klimatlösningar i det offentliga rummet kan inte bara lösas av några utan alla måste ta sitt ansvar och se de samskapande möjligheterna.
Ett sådant samskapandeprojekt är Göteborgsregionens PEHKA-projekt, som delfinansieras av Vinnova och sker i samverkan mellan Göteborgsregionens kommunförbund, Göteborgs universitet, Ale kommun och Acama AB. PEHKA-projektet handlar om etablering av hållbara klimatanpassningsåtgärder (länk till projektet: https://goteborgsregionen.se/projekt/2021-11-01-pehka—etablering-av-hallbara-klimatanpassningslosningar). Ännu är projektet i det första arbetspaketet där Göteborgs Universitet leder informationsinsamling och litteraturstudie. Det andra arbetspaketet leds av Ale kommun och sker med deras nya stadspark i Nödinge som centralt studieobjekt. Det tredje och avslutande arbetspaketet genomförs nästa år med oss som arbetspaketledare för att ta fram pilotutbildningar baserade på kunskapen som inhämtats i de båda första arbetspaketen.
Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB
Samtliga foton och videor är tagna av ACAMA AB om inget annat anges.
