När vi pratar om trender i utemiljön är det inte bara skötselsnålt eller värdeskapande som gäller. Den minsta gemensamma nämnaren i kommunala utemiljöer heter TSRH.
TSRH-modellen är enkelt uttryckt, Tillgänglighet, Säkerhet, Renhet och Hälsa. Faktorer som kommuninvånarna är beredda att betala skatt för, varje år. För detta är en del av de offentliga grönytornas problem, de är inte avgiftsfinansierade utan måste betalas via skattsedeln. Precis som skolorna och omsorgen. Att i dessa svåra tider försöka få pengar till parken är förstås inte lätt. Med vad kan vi motivera våra folkvalda och våra kommuninvånare? Vad ger mycket ”pang för pengarna” i de flestas ögon?
Jo, bland annat dessa fyra, grundläggande hörnstenar. Låt mig ge er några praktiska exempel ur verkligheten.
Tillgängligheten. Kan man inte använda ytorna, lekplatsen eller markutrustningen så är det inte heller meningsfullt att betala för dem. Parksoffan som står i parken, hur fungerar den för de äldre och rörelsehindrade som kanske bäst av alla behöver kunna sätta sig ner en stund och ta igen sig? Om jag går med rollator, går det överhuvudtaget att ta sig upp igen, från sittande ställning? Eller blir jag kvar där tills någon vänlig själ hjälper mig upp? En bakåtlutande soffa, alltför låg, med felaktigt underlag, blir helt oanvändbar. Tillgängligheten går förlorad och därmed hela meningen med soffan.
Säkerheten. Vem döljer sig i de höga, risiga buskarna alldeles intill busskuren? Eller är det bara influget skräp som prasslar i buskarna? Förr ville vi gärna stänga in, skapa ganska höga rumsavgränsningar i utemiljön. Alla var inte meningsfulla, särskilt är de det inte idag. Bra belysning och öppenhet är viktigt för att människor ska känna sig trygga. Säkerheten betyder allt också på lekplatsen. Hellre färre men säkrare lekplatser. Trasiga klätterställningar, felaktiga huvud- och fingermått, ”strypsnaror i sandhissarna” och jag vet inte allt otäckt jag sett under årens lopp. Sådant måste bort. En olycka är för mycket. Nollvisionen måste vara vår ledstjärna.
Renhet. Nedskräpning betyder mer än man tror. Skräpet drar ner helhetsintrycket och får människor att må dåligt i utemiljön. Renhet är bland det viktigaste för upplevelsen, även om städning inte har någon hög yrkesstatus och inte heller något högt marknadspris. För att människor ska vilja betala skatt för skötseln av utemiljön krävs därför att vi sätter ribban högt när det gäller renhållning. Se bara vad parkförvaltningen i en helt vanlig stad fick ihop en söndag förmiddag, på bara lite drygt en kilometers sträcka vid strandpromenaden. 7 m3. Varje helg. Dubbelt så mycket om det är evenemang eller semestertider. Värdet på skötseln mäts av många i renhetsupplevelsen.
Hälsa. Kommuninvånarna är beredda att betala för hälsobefrämjande utemiljöer. Det har visat sig i många studier att hälsan påverkas i positiv riktning av utemiljöns beskaffenhet. De som har riklig tillgång till bra gångvägar för rörelseaktiviteter, många parker och alléer etc., allt i sitt närområde, har bra mycket bättre chanser till överlevnad än de som lever i asfaltdjungeln eller betongens förlovade land..
Ta alltså vara på möjligheterna att värdera din egen kommuns utemiljöer utifrån TSRH-modellen. Det kan ge nya impulser och nya möjligheter i kampen om skattebetalarnas pengar.
Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB
