Vinterkostnaderna är det inte så lätt att komma undan. Snöröjning, halkbekämpning, snöbortforsling och sandupptagning utgör ofta drygt 50% av hela gatudriftens kostnader i en vanlig svensk kommun. En dyr vinter måste kompenseras genom att andra delar av gatudriften nedprioriteras, t ex beläggningsarbeten eller barmarksrenhållning. Och faktiskt är en del av vinterkostnaderna helt oundvikliga och finns där vare sig det blir en mild eller kall vinter. De fasta kostnaderna är cirka 25-30% av hela vinterkostnaden och handlar om personell och maskinell beredskap, stödsystem för väderprognoser, utkallning, arbetsordrar och inte minst den nämnda sandupptagningen.
Under en grön vinter minskar snöröjningen i omfattning men halkbekämpningspådragen blir fler. Omvänt när det blir mycket snöröjning då ökar snöbortforslingskostnaderna och det är då det verkligen blir en dyr vinter. Snöbortforsling med lastmaskiner och lastbilar eller snöslunga och lastbilar, hur man än vänder sig så är bortforsling en verklig lök på laxen ur budgetsynpunkt.
Men det går att spara pengar om man tänker till och är beredd att styra upp verksamheten från början till slut.
1. Vill man ha kontroll över vinterkostnaderna är det första rådet att produktionsplanera och kalkylera alla delar av driftverksamheten, från de fasta kostnaderna till de rörliga pådragskostnaderna. En systematiskt uppställd produktionsplan arbetsmoment för arbetsmoment som fångar tidsåtgång och kostnader för personal och maskiner/fordon, materialkostnader, UE-kostnader mm och som gör det möjligt att få klarhet i vad de olika insatserna kostar varje gång dom utförs. Hur mycket kostar det att röja och halkbekämpa GC-vägarna eller bussgatorna? Vad kostar den manuella hanteringen för att handskotta och halkbekämpa trottoarer, övergångsställen och trappor? Hur mycket av kostnaderna är egna personal och maskinkostnader och hur mycket är på underentreprenad? Och utifrån denna information är det viktigt att differentiera vinterinsatserna och inte alltid trycka på den stora och dyra knappen. Utan få ut maximalt med pang för pengarna.
2. Det andra rådet är att fundera över om kommunen endast uppfyller sina lagliga åtaganden som väghållare eller fastighetsägare eller också går utöver lagens krav och bedriver frivillig vinterväghållning. Svenska kommuner utför vinterväghållning på mer än 17000 km enskild väg runt om i landet. Drar man bort statsbidraget så ligger oftast 80% av kostnaden ändå på kommunen och bara på vinterväghållning är det mer än 5 kr per m2 och år. Kanske dags att kommunfullmäktige omprövar sina ofta mycket gamla beslut, som också fattats i en tid av god kommunal ekonomi och inte en tid av besparingskrav.
3. Ibland är det så att fastighetsägarna inte sköter sin del av vinterväghållningen och helt enkelt hoppas på att kommunen ska sköta trottoarerna utanför deras fastigheter fast kommunfullmäktige bestämt i de lokala föreskrifterna att fastighetsägare ansvarar för skötseln av kommunens trottoarer intill tio meter från deras fastighet och att trottoaren skyndsamt ska röjas och halkbekämpas på ungefär en meters bredd. Denna lagliga möjlighet är viktig att utnyttja och stöder sig på lagen om gaturenhållning och skyltning från 1998.
4. Ibland är det inte nödvändigt att röja i full bredd på lokalgatorna. Jo förstås om vägarna är smala och det inte finns plats vid sidorna men har man breda lokalgator och det inte finns pengar till allt så är det något att överväga, när och hur kan vi minska arbetsinsatsen genom att inte röja full bredd. På samma sätt kan man resonera om hur många centimeters snö det ska vara innan utryckning sker på lokalgator. Vanligt är 8-10 cm men inte många kommuner anger om det är blötsnö eller kallsnö. Och det är en jätteskillnad.
5. Vakta på materialgivorna. Man tänker att materialet är billigt, salt eller sand, men materialutläggningen är dyr räknat i arbets- och maskintid. Hur många kilometer kan man köra på en vända innan det är dags att åka och hämta mer material i sandfickor eller saltförråd? Ju kortare körsträcka desto högre kostnad eftersom man får en tomsträcka vid varje materialhämtning. Grundgivan är 150 gram sand eller flis per m2 eller 40 gram torrsalt, 10 gram befuktat salt eller vid lakespridning runt 5 gram salt och resten vatten. Sand eller flis väger runt 1,8-2,0 ton per kubikmeter och är alltså ett dubbelt så tungt material som vatten (cirka 1 ton per m3). GPS spårning av rutterna och kontroll över materialgivorna sparar pengar.
Det finns förstås fler sätt att spara pengar på snöröjning, halkbekämpning, snöbortforsling eller grusupptagning men med dessa råd vill vi säga att det är dags att tänka nytt i kommande vinterväghållning och inte bara köra på i samma gamla hjulspår som tidigare.
År 2013-2014 skrev vi på Acama en handbok i kommunal vinterväghållning åt Sveriges Kommuner och Landsting, som både finns att köpa som tryckt bok eller att gratis ladda ner som pdf-fil. I den hittar du rund 125 sidor goda råd och tips om hur du bäst jobbar med vinterväghållningen, från teknik- och metodval, till organisation och budgetering.
Ladda hem handboken Vitt på svart på följande länk:
https://webbutik.skl.se/sv/artiklar/vitt-pa-svart.html?fbclid=IwAR24R8JywmpHdpewdwlHE_lhX42W1I8G-YMi2H0N7dX3cpo2Eo6tZQ61Eqk
Claes-Anders Malmberg, VD ACAMA AB
