Vi fick nöjet att hålla en lång intervju med arkitekten Sujata Mhatre, sedd andra till vänster på bilden, längst till vänster ses våran guide Sharmila
Den indiska landsbygden runt storstaden Mumbai har utvecklats i en mycket snabb takt. När guiden Sharmila flyttade till staden Alibaug 1988 var det inget annat än en landsby. Lantbruk eller fiske var försörjningsmöjligheterna, inget annat. Så kom RCF, den halvstatliga, indiska gödseltillverkaren och byggde en fabrik 1992. Femtonhundra yrkesarbetare och tjänstemän behövdes och dessa flyttade med sina familjer till landsbyn. Arbetsgivaren erbjöd egnahemslån och så byggdes många, små enfamiljshus på land som köptes av bönderna. Med tiden kom ytterligare två större industrier och snart så var landsbyn snart en större tätort. Ett mindre sjukhus, små butiker, en marknadsplats, men infrastrukturen kom på efterkälken och faktiskt så fanns det mesta av staden redan där innan detaljplanläggningen kom igång på allvar. Det ser man spår av precis överallt. Och nu är man uppe i 20000 invånare. För indiska förhållande ändå ett ganska litet samhälle.
Fenomenet upprepas på många platser och vi åker ut till en liten ort nära Arabiska havet där inhemsk turism just nu håller på att växa fram. Den lilla orten Chaul har en vårdcentral och ett gatuhörn är platsen där sexsittarna har sin hållplats (sexsittande mopedbilar som går i mer eller mindre allmän trafik på oregelbundna tider). Inget torg finns utan kvinnorna som på varje onsdag kommer hit för att sälja sina odlade grönsaker och blommor, får sitt sitta längs vägsidorna och bjuda ut sina varor. De är uppklädda i sina bästa saris för att visa renlighet och rena varor för kunderna. Med försäljningen av sitt odlade överskott på marknaden kan kvinnorna för första gången i sina liv få tillgång till egentjänade kontanta pengar.
Och byn ligger mycket nära havet. Stränderna, färsk fisk och lugnet lockar storstadsmänniskor att på helgerna komma ut från mångmiljonstaden Mumbai. Därför finns det nu ett behov av små affärer, enkla restauranger, Bed and Breakfast-ställen och sakta men säkert kryper ett visst välstånd in i byn. Bland det första man köper här för sina kontantlöner är smartphones och scooters. Men infrastruktur finns det knappast i byn.
Inga vägskyltar alls, vägen är på många ställen knappt värdig att kallas en väg men på andra ställen har man hunnit fram med vägbyggandet tack vare lokal vägtull. Det är vår nu och det är bråttom med förberedelserna inför årets stora turistsäsong, april och maj. Då har skolorna nämligen lov och det är också mangosäsong. Turismen är övriga våren och sommaren koncentrerad till veckosluten med ett stort undantag, ett jätteundantag, monsuntiden.
Förr kunde monsunregnen hålla i sig sju dagar för att ha uppehåll i en dag, nuförtiden på grund av klimatförändringarna är det mer vanligt med 3 dagar regn och en dags uppehåll. Fast när det regnar, då regnar det rejält. 800 mm regn under den värsta regnmånaden juli är inget ovanligt. Och det är klart, under monsuntiden kommer turisterna inte hit till havet. Då åker weekendresenärerna hellre till bergen, bl a till det kända Lonavala. Så det gäller att ta vara på de torra vår och sommarmånaderna om man ska kunna tjäna pengar på turismen. Självklart vill vi besöka en nystartad Bed and Breakfast-ägare och se hur det fungerar i praktiken.
Ett familjejordbruk med sju mjölkkor, 21 buffelkor och ett drygt hektar ris- och grönsaksodling och sist men inte minst ett antal fruktbärande träd och buskar. Kokospalmer, mangoträd, jakfruktsträd, brödfruktsträd, svartpeppars- och grönpepparsväxter som slingrar sig upp längs trädstammarna och lite till. Men det räcker inte att livnära en stor familj på. Inte längre.
Så nu har de byggt en bungalow med två dubbelrum med verandor mitt i fruktodlingen, lagt en annons på AirBnB och redan fått sina första gäster. Det är också här på verandan som vi tillsammans med vår guide Sharmila och vår chaufför Eeshwar äter hemlagad indisk lunch denna varma vårdag. Och får höra mer om planerna för framtiden av bonden och hans son. De har byggt det mesta själva och tagit hjälp av yrkeskunniga familjemedlemmar i den utökade storfamilj som det indiska familjenätverket också kan kallas för. Det gäller att hålla utgifterna nere i början men kommer bara pengarna in så ska det bli bli både ett och två hus till. Och just det ja, då ska man också fixa en liten väg fram till detta nya Holiday Home, för det finns inte idag. Det var verkligen en äventyrlig färd den sista kilometern hit men vår chaufför är en duktig yrkesman och tog det hela med ro.
English Summary: The Green India part 5 – from village to city
We had the pleasure of interviewing the architect Sujata Mhatre together with our knowledgable guide Sharmila. We learned a lot about the city of Alibaug and it’s urban development.
The city was merely a village 30 years ago, but has rapidly expanded to a town of 20.000 people. Largely due to RCF building it’s chemicals and fertilizer factory in the town, which caused a great influx of workers coming to town. This in turn made the town grow fast, but lacking city planning has left some roads very narrow, but the people have creatively made solutions and Alibaug has grown to be a beautiful town.
We travel to the small village of Chaul in the outskirts, which reminds of how Alibaug might have looked 30 years ago. We see the local market and the local public transport.
We later go out to a small local farm turned bed’n’breakfast, where we are treated to a lovely home-cooked lunch, and get to see their beautiful land and even their bulls and milking cows.
A beautiful day in beautiful India.
Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB
