Begravningar blir dyrare i Tyskland

Kommunala kostnader driver upp priserna

Anhöriga får betala mer när kostnaderna för drift och underhåll av kyrkogårdar stiger. Samtidigt växer intresset för nya begravningsformer och privata alternativ – men de innebär inte alltid lägre priser.

Kostnadsökning i hela landet

I Tyskland har kostnaderna för begravningar stigit markant under de senaste åren. De anhöriga betalar inte bara för själva tjänsterna från begravningsbyråerna, utan även för kyrkogårdsförvaltningens avgifter – de så kallade Friedhofsgebühren. Det handlar om avgifter som kommunerna, eller i vissa fall kyrkliga huvudmän, tar ut för att täcka kostnaderna för drift, underhåll och nyinvesteringar i kyrkogårdsanläggningarna.

I t.ex. staden Mainz berättar den kommunala kyrkogårdsförvaltningen att samtliga 13 kyrkogårdar i staden har behövt justera sina avgifter efter ökade kostnader. Orsakerna är flera: högre löner, dyrare energi, ökade krav på säkerhet och tillgänglighet samt stigande priser på entreprenadarbeten.

Enligt verksamhetsledaren beror avgiftshöjningarna inte bara på de direkta kostnaderna för gravöppning och återställning, utan även på en rad andra poster som maskiner, transporter, vattenförsörjning och inköp av material. ”Vi måste i alla delar av det kommunala livet anpassa kostnaderna till den verklighet som råder – kyrkogårdarna är inget undantag”, säger kyrkogårdschefen.

Kommunalt ansvar och avgiftsfinansiering

Grunden för kyrkogårdsväsendet i Tyskland är i huvudsak kommunal. Varje kommun ansvarar för sina egna kyrkogårdar, och de ekonomiska ramarna regleras i lagen om kommunala avgifter. Det innebär att varje kyrkogård måste bära sina egna kostnader och att intäkterna ska balansera driften. Kommunerna får alltså inte använda skattepengar för att subventionera kyrkogårdsverksamheten – en princip som skiljer sig från den svenska modellen.

Avgifterna beslutas lokalt och varierar därför kraftigt mellan städer. I Mainz kostar en gravplats av typen Wahlgrab (valbar grav) nu cirka 68,40 euro per år, att jämföra med 64,87 euro tidigare. Gravrätten gäller normalt i 30 år. I vissa städer, som Frankfurt och Wiesbaden, har avgifterna ökat ännu mer, medan andra fortfarande ligger något lägre. Denna variation är ett direkt resultat av kommunernas självstyre – men gör det också svårt för medborgarna att förutse kostnaderna.

Gravtyper: Reihengrab och Wahlgrab

Två huvudtyper av gravplatser dominerar det tyska systemet:

• Reihengrab (radgrav): En standardiserad enkelgrav som tilldelas i turordning. Gravrätten gäller i regel 15–25 år och kan inte förlängas eller väljas fritt. Detta är den enklaste och billigaste gravformen, som inte har sin motsvarighet i Sverige längre men som förr i tiden fanns och kallades ”allmänna linjen”.
• Wahlgrab (valgrav): En individuell gravplats som de anhöriga själva väljer inom tillgängligt område. Den kan vara avsedd för en eller flera urnor eller kistor och är ofta mer påkostad, både i skötsel och i gravrättsavgift. Gravrätten gäller vanligen 30 år och kan förlängas. Motsvaras i Sverige av traditionell kist eller urngrav med 25 års gravrätt. Men i Sverige är det begravningsavgiften som betalar och inte de efterlevande.

Privata alternativ och nya begravningsformer

Traditionellt har också både evangeliska och katolska kyrkan sina kyrkogårdar som finansieras genom både medlemsavgift och av lokala avgifter.

Parallellt med det kommunala och kyrkliga systemet har Tyskland under 2000-talet sett en stark tillväxt av privata alternativ. RuheForst och FriedWald är välkända exempel på skogskyrkogårdar där askan sprids eller urnor placeras vid träd i naturen. Dessa anläggningar drivs privat, men står under statlig tillsyn. De erbjuder enklare och ibland billigare lösningar, men även här har priserna ökat i takt med den allmänna kostnadsutvecklingen.

Privata krematorier finns också, särskilt i större städer, där konkurrensen mellan kommunala och privata aktörer är tydlig. De privata aktörerna kan vara mer flexibla i pris och service, men de måste också bära hela kostnadsansvaret själva.

För många tyska medborgare är det därför svårt att avgöra vilken lösning som faktiskt blir billigast i längden.

Svensk modell: allmän begravningsavgift ger stabilitet

I Sverige är finansieringen av begravningsverksamheten helt annorlunda organiserad. Alla som är folkbokförda i landet betalar en allmän begravningsavgift via skattsedeln, oavsett religion eller trostillhörighet. Avgiften administreras av Skatteverket men går till huvudmännen – i huvudsak Svenska kyrkan och i vissa fall kommunerna (som i Stockholm och Tranås).

Den svenska modellen innebär att grundläggande tjänster – gravsättning, gravöppning, kremation, lokal för ceremoni och skötsel av allmänna ytor – redan är betalda genom avgiften. Den enskilda familjen behöver endast betala för tillval som gravsten, särskild skötsel eller utökad ceremoni. Detta skapar både förutsägbarhet och jämlikhet mellan kommuner, oavsett lokal kostnadsnivå.

I jämförelse med Tyskland ger den svenska ordningen en tryggare kostnadsbild och minskar risken för att anhöriga överraskas av höga räkningar i samband med en redan svår livssituation. Den kommunala självfinansieringen i Tyskland gör däremot att avgifterna måste höjas när kostnaderna stiger, vilket i praktiken innebär att de efterlevande får bära en större börda.

Att begrava en anhörig i Tyskland har blivit allt dyrare – inte bara på grund av ökade krav från begravningsbyråerna, utan för att själva kyrkogårdsverksamheten har fått högre driftskostnader. Det kommunala ansvaret och principen om självfinansiering gör att avgifterna måste höjas när kostnaderna stiger.

Den svenska modellen, med sin solidariska finansiering via den allmänna begravningsavgiften, framstår i detta ljus som både stabil och rättvis. Samtidigt väcker utvecklingen i Tyskland frågor som även Sverige behöver fundera över: den stigande begravningsavgiften, hur vi bevarar kulturarvet, främjar miljövänliga gravformer och samtidigt säkerställer att avskedet från livet förblir värdigt – oavsett plånbokens storlek.

Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB