Detta är den tredje och avslutande artikeln i min artikelserie om bättre förståelse för det praktiska arbetet på kyrkogården. Första delen hittar du här: https://gronatrender.se/battre-forstaelse-behovs-for-arbetet-pa-kyrkogarden-har-avstandet-okat-mellan-kontor-och-falt/ och del 2 här: https://gronatrender.se/ar-det-rimligt-att-kistgravsatta-i-vattensjuk-mark/
Artikeln behandlar ansvarsfrågor och riskhantering kring kistgravsättningar, där utomstående som anhöriga, församlingsmedlemmar eller begravningsentreprenörer deltar. Det lyfts fram att arbetsmiljöansvaret måste vara tydligt, särskilt när lagstiftning förändras och andra än egen personal medverkar i gravsättningen. Artikeln diskuterar också konsekvenserna av dessa förändringar och belyser vikten av att undvika olyckor genom noggranna riskbedömningar.
Tiderna förändras
Det blir allt vanligare att andra än förvaltningens personal deltar vid kistgravsättningar. Detta gäller främst gravsättningar för andra trossamfund än Svenska kyrkan. När anhöriga, vänner eller begravningsentreprenörer är inblandade, uppstår frågor om ansvarsfördelning och riskhantering.
Ansvarslinjen
Gravsättning är i sin helhet huvudmannens ansvar, från uppgrävning, gravsättning av stoftet, till återfyllning och återställning.
Bryts ansvarslinjen om sänkning av kista eller gravsättning av stoft utförs av utomstående som anhöriga, begravningsentreprenör, medverkande från annat trossamfund etcetera?
Den som råder över arbetsstället är huvudmannen, men om huvudmannens personal avlägsnar sig från gravstället under gravsättning och låter annan utföra detta moment, hur utövar huvudmannen då sitt samordningsansvar för arbetsmiljön?
Dessa är viktiga frågor att fundera kring hos varje huvudman. Det är också viktigt att identifiera hela ansvarslinjen och vem som medverkar och ansvarar under alla moment.
Frågeställningar kring arbetsmiljöansvar
Det finns 3 grundkrav vid schaktarbete som i detta fallet är en kistgrav.
Enligt Arbetsmiljöverkets föreskrift (Skydd mot skada genom ras AFS 1981:15, uppgår 1/1 2025 i föreskriften Risker i arbetsmiljön 2023:10) ska skyddsanordning mot ras vara dimensionerat för den belastning den kan antas bli utsatt för.
Arbetsmiljöverkets föreskrifter om byggnads- och anläggningsarbete, AFS 1999:3, gäller också till årsskiftet. Dessa har reviderats genom ändringar ett antal gånger innan men går från årsskiftet in i nya föreskrifter (2023:13 risker vid vissa typer av arbete och 2023:3 Projektering och byggarbetsmiljösamordning).
Användning av personlig skyddsutrustning (AFS 2001:3 som 1/2025 går upp i föreskriften 2023:11 Arbetsutrustning och personlig skyddsutrustning) innebär bland annat att hjälm ska användas om det inte uppenbart är onödigt.
Låter det krångligt?
Ja, låt oss säga att det inte är okomplicerat. Och det är att ta till i underkant. Många föreskrifter påverkas 1/1 2025 och därmed också alla riskbedömningar och arbets- och maskininstruktioner som används. Riskbedömning görs idag utifrån föreskriften 2006:4 användning av arbetsutrustning (ingår från årsskiftet i föreskriften 2023:11 användning av arbetsutrustning och personlig skyddsutrustning).
Och den nya riskbedömningen blir ännu mer komplex när andra än förvaltningens egen personal medverkar i gravsättningsarbetet.
Vem svarar för riskbedömning och åtgärder för att förebygga ohälsa och olyckor?
Är huvudmannen alltid att anse som samordningsansvarig?
Används någon form av arbetsutrustning i samband med utomståendes medverkan/utförande av gravsättningsmomenten?
Förekommer manuell hantering som utförs av utomstående, till exempel tunga lyft?
Det är några av frågorna som behöver få svar.
Det är inte bara i samband med kistgravsättning av avliden med annan religion eller kulturell tradition som frågorna aktualiseras, utan även när processionsbärning/sänkning av kistan sker och detta inte ingår inte i huvudmannens åtagande.
Den som varit medlem i Svenska Kyrkan får kostnadsfri bärarhjälp men övriga inte. Bärarlaget får ofta ersättning via begravningsentreprenören men i slutändan betalar kyrkan alltså för medlemmars bärarhjälp så vem har egentligen arbetsmiljöansvaret för ett arvoderat bärarlags arbete?
Begravningsgästerna föll ner i graven
Kort referat av en inträffad olycka:
“När de sörjande gick fram till graven för att ta ett sista farväl rasade jordväggen. Tre av begravningsgästerna ramlade ner i graven. Den makabra olyckan inträffade under begravningsceremonin på XXXX kyrkogård i Västerbotten. De tre som föll ner i graven klarade sig från fallet med lättare skrubbsår.”
“Sådant här får inte hända”, säger kyrkoherde XXXXXX till XXXXX Folkblad. Marken runt graven var torr och plankor var utlagda som några personer stod på. Mitt under avskedet rämnade marken under plankorna och de tre sörjande kanade ner i graven. – “Vi ska se till att det inte händer igen, “lovar kyrkoherden.”
Riskbedömning görs både enligt arbetsmiljölagstiftningen och utifrån Lag 2003:778 om skydd mot olyckor. Den lagen gäller bland annat vid vistelse på allmän platsmark (A-mark). För sådan mark har normalt kommunen ansvaret men på begravningsplatser som också är A-mark är det huvudmannen för begravningsväsendet på orten som ansvarar.
Tillåta eller inte tillåta utomstående att gå ner i graven
På vilken grund kan eller ska anhörigas/ utomståendes medverkande och utförande av arbetsmoment i gravsättningen tillåtas eller förbjudas? Och på vilken grund vilar ett sådant beslut? Vilka konsekvenser uppstår?
I normalfallet tillåts egen personal att gå ned i graven under förutsättning att graven är korrekt stämpad och risk för ras därmed är förebyggd. På samma sätt tillåts egen personal och bärarlag att sänka kistan ståendes vid schaktets långsidor.
Vilka risker uppstår när andra än egen, utbildad, personal går ner i graven eller vistas nära det öppna schaktet? Hur introducerar/utbildar vi dessa utomstående att på ett säkert sätt utföra sina moment i gravsättningen?
Som du ser är dessa frågor oerhört komplexa och jag har inga färdiga svar. Det är en avvägning mellan etik, arbetsmiljölagstiftning och hur man förebygger olyckor. Samtidigt får inte frågorna förbli obesvarade för om en olycka händer ställs frågorna på sin spets.
I samband med att arbetsmiljölagstiftningen får en rejäl make-over 1/1 2025 är det kanske lämpligt att också fånga upp dessa frågor kring utomståendes medverkan vid kistgravsättning.
Jag har under lång tid arbetat med dessa frågor, både operativt och som rådgivare. Dagens diskussioner handlar mycket om ansvarsfördelning och vad som är lagstadgade respektive frivilliga uppgifter.
Lagstadgade arbetsuppgifter måste prioriteras och omvänt måste vi vara klara på varför vi gör det frivilliga. Det obligatoriska behöver inte vara lagstadgat utan kan också vara policyställt lokalt, till exempel högre tillgänglighet till allmän platsmark än vad som är en strikt lagstadgad skyldighet.
I dessa besparingstider som råder 2024 är denna gränsdragning särskilt viktig för det som bekostas av allmänna medel. Men som ni ser ovan handlar det oftast inte bara om pengar utan också om ansvarsfördelning och följderna av vem som har ansvaret.
Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB
