Vi behöver bättre förståelse för arbetsmiljörisker och estetik
Detta är den andra artikeln i en serie om tre kring ämnet ”bättre förståelse”. Den första hittar du här:
https://gronatrender.se/battre-forstaelse-behovs-for-arbetet-pa-kyrkogarden-har-avstandet-okat-mellan-kontor-och-falt/ .
Ibland har man lättare i norra Sverige att se hur vatten påverkar våra kyrkogårdar och vad det innebär för möjligheterna till gravsättning. Vid snösmältningen där blir det väldigt tydligt. Hela eller delar av kyrkogården kan bokstavligen vara översvämmad under denna korta period. En sådan kyrkogårdsmiljö syns i titelbilden. Vattnet ovanpå marken är synligt och därmed känt för alla. I södra Sverige händer det sällan att snömängderna blir så stora under vintern.
Normalt fungerar både djup- och ytdräneringen alldeles utmärkt, så att gravsättning inte hindras. Men vatten under ytan är svårare att bedöma än det vatten som finns på ytan och oftast osynligt för blotta ögat. Om man inte stöter på det vid gravgrävningen vill säga. Grundvattennivån varierar på olika ställen och trycket från högre liggande områden varierar också kraftigt. I bl. a lerjordar och silt kan inträngande vatten få en stor påverkan på schaktens stabilitet och rasrisken därmed öka.
Normalt undviker vi att gräva i vattensjuka områden. Men att vatten ändå tränger in när man gräver kistgravar är känt sedan gammalt. Trots att det inte ska vara så egentligen. När anhöriga kommer för att få gravsättning i en redan befintlig grav kanske det känns svårt att säga hur det är med vatteninträngning i graven. Står det vatten i graven ordnas i stället med länspumpning i anslutning till att gravsättningen ska ske. Man lägger dräneringsgrus i botten på den uppgrävda graven och kanske också granris. Allt för att vattnet inte ska synas vid gravsättningen. Och det är ju bra tänkt egentligen, att försöka lösa frågan utan att det ska bekymra de anhöriga.
Eller är det inte bra tänkt? Vad behöver vi överväga?
Det har hänt olyckor vid gravsättning i vattensjuk mark. Faktiskt var det en viktig bidragande orsak till den tragiska olycka där en kyrkogårdsarbetare omkom 2007. Arbetsledaren hade semester, marken var vattensjuk, arbetarna var oerfarna, det fanns ingen arbetsinstruktion, inte heller hade någon riskbedömning av arbetet gjorts. Jordlåda monterades i uppförsbacke på korta balkar. Den lutade mot graven. Det blev ökat marktryck och ökad rasrisk.
Branschen har sedan dess arbetat hårt för att utbilda i säker gravgrävning och förändra arbetssättet vid gravgrävning. Men många år har gått och fortfarande förekommer att vi kistgravsätter i vattensjuk mark. Även om vi har både utbildad personal, tydliga arbetsinstruktioner och godkända (stämpen på bilderna ovan är godkänd men antagligen är inte brädsponten tryckklassat virke) rasskydd är och förblir vattensjuk mark en klart förhöjd arbetsmiljörisk. Extra farligt är det förstås att tvingas gräva genom vattenytan för att nå ner till rätt gravdjup, till exempel när vi gräver för två eller tre kistors djup.
Ändå är detta med gravgrävning i vattensjuk mark något som kanske inte är känt på alla ledningsnivåer i organisationen. Det är inte alltid och överallt som vi inventerat och dokumenterat exakt var vi har vattensjuka områden på våra kyrkogårdar och var vi på grund av förhöjd rasrisk därför inte kan tillåta kistgravsättning. Personalen som arbetar på den aktuella kyrkogården och deras arbetsledare har den praktiska kunskapen och ansvariga chefer i ledningen har ansvaret för riskbedömningen av gravsättningsarbetet.
Det är dock svårt att avgöra hur mycket rasrisken är förhöjd i den enskilda gravgrävningen och samverkande risker som beskrivs ovan är komplexa. Vad som har hänt efter en olycka är svårt att utreda men det är också svårt att förutse vad som kan komma att förorsaka en olycka. Det krävs både kunskap och erfarenhet för det. Ofta långvarig erfarenhet.
Den etiska aspekten av att kistgravsätta i vattensjuk mark är också viktig. I samhällsuppdragets utförande spelar etiken stor roll för samhällets och människornas förtroende. Gravsättning ska ske på ett värdigt och säkert sätt. Kan det vara så att vi kanske inte pratar om kistgravsättning i vattensjuk mark för att det inte känns etiskt riktigt att gravsätta där? Och att det ändå görs är en fråga om sedvana eller kanske bara att det är ”känsligt att ta upp”. I häftet ”Säker gravgrävning”, utgiven av SKAO 2008/2016, står det på sidan 46:
Och det är så rätt.
Ett permanent stopp för kistgravsättning på vattensjuk mark om det inte går att åtgärda på ett eller annat sätt. Om det beror på tillfälligt högt grundvattenstånd kanske det räcker med ett kortare stopp. Jag tror att vi behöver vara tydliga på detta och arbeta för en bättre förståelse för både arbetsmiljö och etik när det gäller detta. Och om det går att åtgärda problemen så måste det också få kosta pengar för att få bort vatteninträngning när vi gräver gravar. Det är värt det.
Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB
