Länge var den fysiska leken på lekplatsen självklar och den kommunala lekplatsen hade en given plats även i mindre bostadsområden. Idag har vissa mindre kommuner och medelstora städer fortfarande uppåt 1 lekplats per 500 invånare medan andra förändrat i takt med tiden och har långt färre kommunala lekplatser. I vissa fall är det färre barn som leker, ibland har området ändrat karaktär och barnfamiljerna lyser med sin frånvaro. Det händer förstås också att lekplatser läggs ner av besparingsskäl men ännu vanligare är att dom dör ”sotdöden”.
Lekplatssäkerhet i form av regelbunden tillsyn, kontroller och årlig besiktning av certifierad besiktningsperson gör mycket för tryggheten på dom bestående lekplatserna och ingår självklart i den grundläggande driftkostnaden. Trygg utemiljö med insyn, belysning och renhållning är andra delar av driften. Men bara drift ger ingen långvarig garanti för att lekplatsen med sina aktiviteter och möjligheter fortsätter att vara lekbar. När ett redskap går sönder kanske det är för dyrt att reparera och tas då bort.
Kvar blir bara fundamentet i marken. Avhjälpande underhåll på lekplatser är förenat med stora kostnader just eftersom det finns klara regler och säkerheten med rätta går först. Men för kommuner med många lekplatser och slitna utrustningar är detta sedan länge den åtgärd som måste till. Det utarmar lekvärdet javisst, men vad är alternativet?
Det är samma med sanden i sandlådorna. Baksand behöver ösas tillbaka regelbundet, rensas från främmande föremål och sanitära olägenheter. Fallskyddssanden behöver också ösas tillbaka och rensas. Sanden behöver fyllas på med något års mellanrum och om det inte ska bli en enda stor ogräshärd behöver sandutbyte ske kanske vart 5 år. Men man behöver inte vara matematikexpert för att förstå de ekonomiska problemen. Att fylla på 10 cm sand utlagt och klart kostar en knapp 100-lapp mer m2 och många kvadratmetrar blir det.
En ny lekplats med sina komponenter har ofta en avskrivningstid på runt 20 år och förväntas alltså kunna behålla sitt värde minus 5% varje år. Det förutsätter givetvis att vi förutom drift och avhjälpande underhåll även sitter in förebyggande, planerat underhåll av både utrustning och ytor. Fast eftersom driften i grunden är kostnadskrävande och det avhjälpande underhåll vi gör (inklusive att köra bort och skrota ut osäker utrustning) inte heller är gratis, finns nästan inga slantar kvar i den kommunala budgeten för planerat lekplatsunderhåll.
Så har verkligheten sett ut de senaste åren. Vi bygger nya fina lekplatser, vi lägger samman och bygger om andra, vi låter ytterligare andra vara kvar och utarmas. Men vi ser hela tiden att underhållsskulden bara växer och att mer fokus behövs på prioritering. Vad ska vara kvar och varför? Vad ska tas bort eller göras annorlunda och varför?
När man som jag ofta håller på med produktionsplaner för drift och underhåll, är det lätt att säga var roten sitter. Driften äter upp underhållet, totalpengen räcker inte och vi måste prioritera det akuta framför det som ligger längre fram. Idag är det bra om man i en vanlig kommun klarar 15% till akut och 5% till planerat underhåll med resterande 80% till ren drift.
Men i takt med sparkrav i parkverksamheterna och tilltagande lågkonjunktur är det viktigt att inte lekplatsunderhållet faller ännu mer ur fokus och fler kommunala lekplatser hinner dö sotdöden genom uteblivet underhåll.
Claes-Anders Malmberg, VD – ACAMA AB
