När sommaren övergår i höst börjar en ny etapp i kyrkogårdens ”årshjul”. Semestrarna är slut och planteringarna är som finast. Några varma septemberveckor är det lugnet före stormen, med tid för att komma i kapp med underhållsarbete, göra studiebesök eller rentav gå på trädgårdsmässa och njuta av all prunkande växtkraft.
Sedan är det dags att bryta sommarplanteringarna och sätta höstljung. Och så slår den första frosten till med lövfällning. I takt med klimatförändringarna blir höstarna allt varmare och lövfällningen drar ut på tiden in i det som tidigare var den första vinterperioden. Vintern är nu kortare samlat sett, men med fler väderextremer. Det gör det svårare att styra arbetet och höstarna har redan innan varit en tuff tid för kyrkogårdarna. Alla vill ha höstarbetena klara innan Allhelgona-helgen.
Mycket av lövarbetet är svårt att mekanisera eller förenkla. Ytorna i gravkvarteren är trånga och lövblåsarna går varma överallt under höstveckorna. Krattor och skyffeljärn är det också rejäl fart på för ogräset växer bättre under dessa numera varmare höstarna. Det gäller också att hinna med att ta årsskottet på många av de klippta häckarna innan höstarbetet börjar, för sedan blir det svårt när sommarvikarier och korta säsongare har slutat sina anställningar.
Det vi vet sedan länge är att många av höstens arbetsuppgifter är manuella och ofta återkommande under många och långa arbetspass. Att gå med lövblåsen en hel arbetsdag ger lätt känslan av att ”börja sväva” när lövblåsen tas av. Och det är inte ett gott tecken, tvärtom. Risken för felaktiga arbetsställningar och arbetsrörelser är inte försumbar, tvärtom. Yrkesstoltheten och ”jag ska bara göra detta klart” har lett till många förslitningsskador i den generation jag själv tillhör (jag har fyllt 63). Redan i min ungdom sa dom som var yrkeserfarna att ”vi sliter ut en i taget” och det stämmer tyvärr fortfarande.
Se upp med vibrationer och avgaser också då arbetet med handhållna redskap redan är intensivt. Rotera det slitsamma arbetet mellan alla i arbetslaget. Det är inte bra om några alltid kör de åkbara maskinerna och andra ständigt går med handhållna eller handförda redskap.
I snedfördelade arbetsuppgifter ingår ofta också ett genusperspektiv, där tjejerna oftare än männen utsätts för förslitningsskador. Rätt introduktion och regelbundet utbyte av maskinparken räcker inte för att råda bot på detta utan vi behöver tänka utanför boxen och ha mer fokus på jämställt arbetsliv och ta hänsyn till individens förutsättningar även i trädgårdsarbetet.
Det är lätt att man betraktar hela kyrkogården som en prydnadsyta och inte som en bruksyta. Prydnadsytorna i kommunala parkmiljöer är idag mycket avgränsade och man tar stor hänsyn till funktionalitet och de enskilda ytornas behov och förutsättningar. För att bejaka biologisk mångfald måste vi låta naturen själv få spela en större roll och inte hålla den i ”så strama tyglar” som man ofta gjort förut.
Värdighet och funktionsuppfyllande går absolut att förena med mer naturlika planteringar och mindre puts och studs. Att bara släppa upp gräsytorna väcker ofta klagomål i gravnära områden och intill kommunikationsytor. Men att randklippa intill sådana ytor och skapa blomsterängar på sidoytorna ökar inte bara den biologiska mångfalden utan också kyrkogårdens samlade attraktivitet.
Hösten behöver få upplevas även på kyrkogårdarna och med den allt längre lövfällningsperioden kan vi inte fortsätta att ta bort vartenda löv på bekostnad av andra viktigare och mer behövliga arbeten. Hur ska vi hinna med att schakta ur grusgångarna och fylla på med nytt grus om vi ska prydnadsstäda hela tiden?
Lövfällning är en del av naturens skiftande fägring och färgsättning.
Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB
