Att genomföra restaurering av våtmark är högst avgörande för att bibehålla och stärka den biologiska mångfalden, reglera vattenflöden samt förbättra vattenkvaliteten. Våtmarker, även kallade sumpmarker, myrmark eller mosse, fungerar bland annat som naturliga kolsänkor vilka bidrar till att minska utsläppen av växthusgaser. Dessutom skyddar de närliggande ekosystem från översvämningar och andra vattenrelaterade problem. Försvinner eller försämras en våtmark kan följderna bli förödande för både natur och samhälle. Därför är det en viktig åtgärd att anlägga nya våtmarker eller genomföra restaurering av befintliga som förlorat sina ekologiska funktioner.
Det här är våtmarker
En våtmark är ett landområde som under större delen av året är mättat eller översvämmat av vatten, vilket leder till syrefattiga förhållanden i jordlagren. Detta medför i sin tur att vissna växtdelar bryts ner i långsammare takt, vilket ofta resulterar i bildning av torv. Här i Sverige räknas bland annat myrar, mossar, kärr, strandängar och sumpskogar till våtmarker. Enligt Naturvårdsverket är våtmarkernas utbredning, sammansättning och funktion tätt kopplad till vattentillförsel, näringstillgång och lokala klimatförhållanden. De förhållanden som råder i våtmarkerna skapar en väldigt unik och särskild flora och fauna, och många arter är faktiskt helt beroende av just dessa miljöer för sin överlevnad. Det är ovanligt att det sker någon bebyggelse på en våtmark, då detta kräver pålning eller liknande grundläggningsmetoder, platta på mark fungerar således inte särskilt effektivt här.
Sumpmarkerna ger stora fördelar för ekosystemet
Sumpmarker, eller våtmarker som sagt, erbjuder en rad ekosystemtjänster som gynnar både människor och natur. Bland de främsta fördelarna märks exempelvis dessa:
Vattenrening och näringsretention
Genom att bromsa upp vattenflöden och binda näringsämnen (exempelvis kväve och fosfor) bidrar våtmarker till förbättrad vattenkvalitet i nedströms liggande vattendrag och sjöar.
Biologisk mångfald
Många växt- och djurarter har anpassat sig specifikt för att leva i myrmarker. Exempel är sällsynta orkidéer, olika groddjur och insekter, men även flera fågelarter utnyttjar våtmarker för både häckning och sök efter föda.
Vattenreglering
Mossa och våtmarker kan fungera som naturliga reservoarer genom att hålla kvar regnvatten vid kraftiga nederbördsmängder, vilket minskar risken för översvämningar, speciellt inom lokalområdet. Under torrare perioder kan samma våtmarker bidra till att behålla fukt och därigenom motverka torka.
Kolsänkor
På grund av den syrerika vattenmättnaden och de långsamma nedbrytningsprocesserna binds stora mängder kol i sumpmarker i form av torv. Detta hjälper till att motverka klimatförändringar. Bra va?
Kulturhistoriska värden
Flera våtmarksområden här i Sverige bär på ett mycket rikt kulturarv, då många har funnits i tusentals år. De har bl.a. nyttjats för slåtter och bete under århundraden, och i vissa myrmarker hittas fornlämningar och andra historiska spår.
Såhär många våtmarker har vi i Sverige
Här i Sverige har det historiskt sett varit mycket rikt på våtmarker. Enligt uppskattningar från bland annat Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) täcktes en gång upp till 20 % av landets yta av myrmarker och andra våtmarker. I dag är dock en betydande andel av dessa torrlagda eller tyvärr påverkade negativt av diken, skogsbruk och jordbruk. Fastän dessa förluster kvarstår fortfarande stora våtmarksområden, framför allt i de norra delarna av landet där klimat och markförhållanden bidragit till att bevara dem. Sammanlagt pratar man fortfarande om miljontals hektar våtmark runtom i Sverige, även om det exakta antalet varierar beroende på klassificering och måttstock.
Kändisen finns i Småland
Bland Sveriges mest kända våtmarker återfinns Store Mosse nationalpark i Småland, bara 15-20 minuter ifrån E4:an vid Värnamo. Mossen är tro det eller ej en av landets största myrmarker söder om Lappland. Med sina vida vidder av högmossar, kärr och tallbevuxna myrholmar fungerar Store Mosse som en viktig fristad för fåglar, insekter och sällsynta växtarter. Även Muddus nationalpark i Norrbotten hyser imponerande myrlandskap, men Store Mosse brukar ofta betraktas som det mest välkända exemplet på en sydsvensk våtmark i stor skala. Nationalparken är definitivt värt ett besök oavsett årstid, vilket inte minst danskar, tyskar och holländare har blivit varse om då det är ett väldigt populärt resemål, särskilt under sommaren.
Hur försvinner en våtmark egentligen?
Att sumpmarker försvinner eller utarmas beror dessvärre främst på oss människor. Under 1800-talet och framåt dikades stora arealer för att skapa jordbruksmark och för att underlätta skogsbruk. Vattennivån sänktes artificiellt, vilket resulterade i torrare förhållanden och gradvis omvandling av våtmarken till annan marktyp. Även urbanisering, infrastrukturprojekt och gruvdrift har bidragit till försvinnandet. När vattenföringen förändras minskar eller försvinner de naturligt våta förutsättningarna, varpå många av de våtmarksberoende arterna trängs undan.
Därför växer de igen
I områden där vattenflödet fortfarande är relativt intakt, men där näringstillförseln ökat kraftigt (till exempel via jordbruksmark som tillför gödsel), kan vegetationen ta över och leda till att våtmarken växer igen. Näringstillgången gynnar snabbväxande växtarter såsom vass, alsumpskog och annan lövvegetation. I frånvaro av regelbunden hävd – exempelvis slåtter eller bete – finns ingen naturlig begränsning av vegetationsutvecklingen, vilket kan leda till en mer träddominerad sumpskog eller annan typ av skogsmark över tid. Detta successiva igenväxande kan vara direkt kopplat till förändrade hydrologiska förhållanden, ökad sedimentation och förändrat markutnyttjande.
Restaurering av våtmark är mycket viktigt
En åtgärd som medför en rad positiva effekter är restaurering av våtmark. För det första återställs viktiga livsmiljöer för hotade och känsliga arter. För det andra återfår landskapet förmågan att balansera vattenflöden, något som är särskilt aktuellt i ett förändrat klimat med kraftigare nederbörd och längre torrperioder. Dessutom binds mer kol i marken och utsläppen av växthusgaser minskar som sagt när våtmarkens naturliga hydrologiska förhållanden återskapas. Nyanläggning av våtmarker kan dessutom fungera som ett steg i att skapa en större variation i landskapet, vilket gynnar den övergripande ekosystemhälsan.
Såhär återställer man våtmarkerna:
Att återställa en våtmark – ibland kallat restaurering av våtmark – är en process som kan se olika ut beroende på förutsättningarna i området. Några centrala åtgärder innefattar dock det här:
Blockering av diken och dräneringskanaler
Genom att fylla igen diken eller installera dammluckor höjs vattennivån igen. Detta är ofta första steget i att återställa den naturliga vattenföringen.
Återskapande av den ursprungliga topografin
Om marken har omformats, till exempel genom grävarbeten eller torvtäkt, kan en restaurering kräva att man jämnar ut eller omstrukturerar markytan för att få tillbaka rätt hydrologi, här krävs då schaktning av olika slag, med grävmaskiner och hjullastare.
Vegetationsåtgärder
I vissa fall behöver invaderande arter avlägsnas för att ge plats åt den naturliga våtmarksfloran. Igenväxta områden kan kräva röjning och slåtter eller annan form av kontinuerlig hävd.
I mer krävande fall gör man en hydrologisk undersökning för att säkerställa att vattenflödet (ytvatten eller grundvatten) återgår till historiskt lämpliga nivåer. Detta kan innebära att noggrant justera flöden, anlägga mindre vallar eller skapa nya rännor för vattnet.
Nyanläggning av våtmarker, dvs. artificiella sådana, kan vara ett effektivt sätt att kompensera för förlorade vattenmiljöer. Detta görs ofta i samarbete mellan markägare, kommuner och myndigheter, exempelvis genom stöd från Länsstyrelsen eller Jordbruksverket. Processen börjar med en omfattande planeringsfas, där man undersöker markens lämplighet, vattentillgång och påverkan på omgivande arealer.
Projektering och tillstånd
En geoteknisk och hydrologisk undersökning utförs för att fastställa bästa läge och utformning. Därefter krävs ofta tillstånd eller samråd enligt miljöbalken, särskilt om projektet kan påverka Natura 2000-områden eller andra skyddade biotoper.
Markarbeten
I praktiken handlar anläggning av en ny våtmark ofta om att gräva eller forma terrängen för att skapa en naturlig vattenspegel, dvs. att man schaktar bort och tillför massor. Man kan behöva bygga vallar eller dammar för att styra vattenflödet. Överskottsmassor såsom jord, lera osv. hanteras i enlighet med miljökrav.
Plantering och biologisk design
När grundstrukturen är färdig kan man behöva stödplantera våtmarksväxter eller skapa gynnsamma förutsättningar för att naturlig kolonisering ska ske. För att gynna speciella arter, till exempel groddjur, kan man lägga ut stockar och stenar, eller skapa zoner med varierande vattennivå.
Ekologisk uppföljning
Nyanlagda myrmarker bör följas upp för att säkerställa att de fungerar som avsett. Detta innebär att man mäter vattenkvalitet, följer utvecklingen av växt- och djurliv samt kontrollerar att vattennivåerna ligger på rätt nivå.
Det löpande underhållet är av stor vikt
Underhåll av våtmarker är också avgörande för att de ska behålla sin funktion. En restaurerad våtmark kan snabbt försämras om igenväxningen tillåts gå för långt eller om vattenflödena förändras på nytt. Typiska underhållsåtgärder är att:
Regelbundet kontrollera vattennivån
Mindre justeringar av dammluckor eller vallar kan behövas för att säkerställa optimal hydrologi.
Begränsa invasiva växtarter
Exempelvis kan vass eller annan snabbväxande vegetation behöva slås eller tas bort mekaniskt för att förhindra att våtmarken helt täcks.
Skapa betesmarker
Genom att tillåta bete av kor eller får under kontrollerade former kan man hålla nere högre vegetation och gynna en mer varierad flora.
Övervaka djurlivet
Fågelinventeringar, groddjursinventeringar och vegetationsanalyser ger information om hur väl våtmarken mår. Eventuella störningar upptäcks i ett tidigt skede.
Kuriosa: Då började man dika upp våtmarkerna i Sverige
Dikning av våtmarker för jordbruksändamål kan spåras så långt tillbaka som till 1700-talet, men det var framför allt under 1800- och 1900-talen som storskalig utdikning ägde rum. Jordbruksreformerna under denna period, exempelvis enskiftet, drevs av behovet att öka produktiv jordbruksmark samt underlätta för skogsbruk och bebyggelse. Staten uppmuntrade utdikning med olika stödåtgärder, eftersom man ville öka den inhemska matproduktionen och förbättra infrastrukturen.
Under 1900-talets andra hälft började man dock alltmer inse vilka negativa effekter omfattande utdikningar hade på ekosystemen. Sedan 1980-talet har därför många myndigheter och forskare arbetat för att skydda kvarvarande våtmarker samt påbörja återställande av våtmarksområden. I dag ses våtmarkerna som viktiga för såväl biologisk mångfald som klimat och vattenreglering, och trenden har vänt mot att skapa, skydda och restaurera snarare än att dika ut.
Vi avrundar – restaurering av våtmark
Våtmarker är unika ekosystem som spelar en stor roll för både miljön och människans välfärd. De är nödvändiga för vattenrening, biologisk mångfald och klimatreglering. Tyvärr har många av Sveriges våtmarker försvunnit eller försämrats genom århundraden av utdikning och förändrad markanvändning. Att satsa på restaurering av våtmark och anlägga nya våtmarker är därför en viktig, men också tekniskt utmanande, uppgift. Genom noggrann planering, rätt utförda åtgärder och kontinuerligt underhåll kan våtmarker förbli en värdefull resurs för kommande generationer.
Teamet på Byggnation.com
Vi har en kurs som berör ämnet: Dagvattenanläggningar och tätortsnära våtmarker
Byggnation.com – en källa för produkttips, råd och nyheter inom bygg och anläggning. Vår ambition är att förse våra läsare med aktuell information samt insikter som hjälper dem att göra mer välinformerade val av tjänster och produkter.
