Detta är den första artikeln i en serie om tre kring ämnet ”bättre förståelse”. Den andra hittar du här:
https://gronatrender.se/ar-det-rimligt-att-kistgravsatta-i-vattensjuk-mark/
Det är viktigt att chefer för kyrkogårdsverksamheter har en tydlig förståelse för de praktiska arbetsuppgifterna och riskerna som medarbetarna möter. Genom att minska avståndet mellan kontor och fält kan arbetsmiljön förbättras och säkerheten ökas.
Den nuvarande situationen, att fler chefer saknar praktisk erfarenhet av fältarbetet på kyrkogårdar, är ett problem som kan leda till ökad risk för olyckor och skador. Genom att analysera vanliga risker och betona vikten av god kommunikation och utbildning kan vi öka säkerheten och arbetsmiljön för alla medarbetare. Chefer behöver vara närmare de anställdas arbete för att kunna leda på ett effektivt sätt och säkerställa en god arbetsmiljö.
På våra kyrkogårdar utförs mycket av arbetet med olika typer av arbetsutrustningar, från stegar och spadar till traktorer, jordfräsar och åkgräsklippare. Och vi transporterar oss också runt till olika arbetsplatser och lastar på och av våra arbetsfordon. Inte sällan sker både arbete och transporter under en viss tidspress, med långa arbetspass, tunga lyft eller ensidiga/monotona arbetsuppgifter. Därför är också vardagsriskerna stora och medarbetarna därute behöver inte bara en bra och förstående arbetsledning utan också en arbetsledning som känner till och förstår arbetets praktiska utförande.
Idag ser man ofta att avståndet växer mellan kontor och fält. Färre chefer har praktisk erfarenhet och många av de som arbetar som kyrkogårdsarbetare, maskinförare, trädgårdsmästare eller kyrkvaktmästare upplever att cheferna ibland saknar förståelse för det praktiska arbetets utmaningar. I att leda, planera och samordna arbetet ligger också ansvaret över medarbetarnas arbetsmiljö. Hur ska man kunna göra det om man inte själv känner till arbetsmomenten, riskerna och skyddskraven?
Användning av arbetsutrustning i det praktiska arbetet. Det står i föreskriften Användning av arbetsutrustning att ”maskin, anordning, verktyg, redskap eller installation som används i arbetet ska ge betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall”. Och att utrustningen bara får användas för det ändamål och under de förutsättningar den är avsedd eller lämpad för. I dessa meningar ligger inte minst frågan om att veta vad man gör och inte göra det som är farligt/skadligt. När ledningen inte kan det praktiska arbetet leder det också till att riskerna ökar eftersom ledningen t. ex. inte kan bedöma vad som är rätt eller fel i användningen av arbetsutrustningen. Det som är självklart för en praktiskt kunnig ledare är inte alls klart för andra ledare med annan yrkesinriktning eller avsaknad av den praktiska erfarenheten.
Låt oss titta på några vardagliga situationer.
Fallolyckor är vanliga bland arbetarna. Man stiger i eller ur en maskin. Fall till lägre höjd. Ofta går man upp i traktorn framlänges och ur baklänges. Det är trångt, lätt att snubbla och ibland är insteget skadat. Men hur många chefer ser det?
Vältolyckor är inte helt ovanliga. Med en mindre lastmaskin, för högt placerad last, för tung last, för tvär sväng, för hög hastighet. Midjestyrda maskiner kan få övervikt på mitten och välta eller ställa sig på fronten. Hur många chefer ser det?
Åkgräsklippare kan också välta. De flesta maskiner klarar bara 10 graders lutning. Med störtbåge och bälte brukar det vara 15 graders lutning. Vid 15 graders lutning måste man korta ner sitt steg när man går i lutningar så det är ett klart varningstecken för att man inte bör köra där. Hur många chefer vet det?
Belastningsskador är vanliga. I manuella lyft är viktgränsen för bördan 25 kg (enstaka lyft per dag) och 15 kg (vid upprepade lyft per dag). Vad väger stenar? Granit väger cirka 2,5 ton per m3 och diabas 3,3 ton per m3. Så en vanlig gatsten brukar väga 2,5 kg och en gravsten väger lätt 200 kg. Det gäller att lyfta rätt, med benen och inte ryggen. Och det gäller att ha rätt hjälpmedel. Men också att inte lyfta för tungt. Tunga lyft och vridningar kan leda till diskbråck. I trånga kyrkolokaler är det inte lätt att lyfta in kistan med den avlidnes stoft. En normal kista väger runt 100 kg och med 25 kg per person krävs minst 4 bärare. Det är svårt i trånga utrymmen. Och kistans vikt är ojämnt fördelad. Kistsänkning vid gravsättning innehåller samma utmaning. Hur många chefer vet hur det är på fältet?
Småmaskiner ger upphov till flera skaderisker. Lövblåsen är ett bra hjälpmedel för att blåsa bort och samla ihop till exempel löv och grus. Men det är slitsamt att gå med lövblåsen på och efter en arbetsdag känns det nästan som att fötterna ska lyfta från marken när man tar av sig selen. Vibrationer fortplantar sig i den ryggburna eller handhållna utrustningen. Ljudnivån kräver normalt hörselskydd och blåser man grus (innehåller kvartsdamm – mycket farligt) så måste man ha halvmasken på sig. Grästrimmern är också en maskin som används mycket under säsong. Risken för stensprut kräver säkerhetsavstånd om 15 meter till omgivande personer, vibrationer är även här förekommande, liksom tyngden och arbetsställningen (mycket upprepade rörelser). Vet chefen hur det är att gå med lövblås eller grästrimmer och vad som är ett säkert handhavande?
Stå i skopan och klippa häcken. En traktor eller lastmaskin är inte avsedd eller lämpad för personlyft. Man har aldrig fått stå och jobba i skopan. Och så kallade personkorgar är inte tillåtna på traktorer eller lastmaskiner sedan många år tillbaka. Ändå förekommer det att medarbetare står i skopan och jobbar. Klippa den höga häcken, byta ljuskällan i en armatur eller annat som kräver att man kommer upp en bit från marken. Vet chefen om att kyrkvaktmästaren står i skopan i stället för att åka och hyra en sky-lift?
När det blir bomstopp med traktorn eller lastmaskinen. Det får inte ligga några lösa föremål på golvet i traktorhytten, av säkerhetsskäl förstås. Men det händer att där ligger lite bra-att-ha grejer ändå. Och det kan ställa till det vid inbromsning. Traktorer och lastmaskiner används också ofta för snöröjning och isrivning på vintern. Och då kan det verkligen bli bomstopp om man råkar köra in i en kantsten eller en gatubrunn där asfalten runt om har sjunkit ner lite. Huvudet i rutan och ratten i bröstet är det många maskinförare som har känt av. Det går så fort, så fort. Ändå är det inte alltid det finns säkerhetsbälten i maskinerna och framför allt inte tre-punkts bälten. Hur många chefer vet hur det är att jobba i maskinerna?
Inte bara chefernas ansvar. Fast det är inte alls bara chefernas ansvar, det är också så att många ute på fältet inte gärna pratar med cheferna om hur det är när dom använder arbetsutrustningarna. En bild säger mer än tusen ord, men det är sällan bilderna kommer till chefen. Och en chef som själv saknar praktisk erfarenhet behöver se bilder från inträffade tillbud och vara ute i verkligheten själv för att förstå. Men saken är också den att det finns ett stort mörkertal för icke-inrapporterade tillbud. Det går faktiskt 20 tillbud i snitt på 1 inträffad olycka. Och 18 av dessa tillbud blir inte rapporterade. Man kanske tycker att det ”var mitt eget fel”.
Och medarbetarna har ett tydligt ansvar att följa gällande skyddsföreskrifter. Och använda personlig skyddsutrustning. Men det är arbetsgivaren och därmed chefen som ansvarar för att instruktioner för säkert handhavande finns och att alla fått introduktion i arbetet och informerats om risker och skyddsåtgärder. Arbetsgivaren har också ansvaret för att riskbedöma alla arbeten och tydligt visa vilka risker som är allvarliga och vilka som är mindre allvarliga men ändå förekommande.
Instruktioner och introduktion. En bra arbetsinstruktion behöver också vara lätt att förstå och ta till sig. Och just det sista görs bäst av lagledaren ute på fältet som i detalj känner arbetet och användningen av arbetsutrustningen. Men då måste det också vara klart att lagledaren har detta ansvar och att det inte vilar på högre chef. Här är det ofta oklart vem som har just detta ansvar, att introducera och göra arbets- och maskininstruktionerna och deras riskbedömningar kända och förstådda.
Öka insyn och medverkan. Vi behöver aktivt jobba för att öka chefernas insyn och medverkan i det praktiska arbetet och våra medarbetare måste bli bättre på att berätta för cheferna om utmaningarna i de dagliga arbetsuppgifterna. Och givetvis måste vi få alla olyckstillbud inrapporterade och utredda. Vad kan göras för att det inte ska hända igen? En bra början är att göra en riskinventering med all berörd personal, gärna i workshopsform och med gemensam genomgång av arbetsplatsen och arbetsutrustningen.
Allra viktigast är att krympa avståndet mellan fält och kontor. Alla behöver vara rädda om varandra och ömsesidig respekt för varandras arbeten kommer genom att även cheferna känner till det praktiska arbetet, dess utmaningar, risker och skyddsåtgärder.
Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB
