Växtkunskap del 1 – om ståndorten

Del 1 i artikelserien om växtkunskap.

Artikelserien handlar om växtinformationen vi hittar i böcker, kataloger och på internet. Vi börjar med att gå igenom viktiga begrepp i växtlitteraturen och reda ut vad de betyder.
Först ska vi titta på information om växtplatsen, eller ståndorten, som den också kallas.

Ståndort är ett väldigt användbart ord som beskriver en växtplats utifrån de egenskaper som påverkar växterna, till exempel ljusmängd, fuktnivå och jordstruktur.
I vår bransch skapar vi ofta artificiella ståndorter för att kunna odla vissa växter. En del sådana ståndorter kräver regelbunden insats; till exempel sommarblomsurnor som måste vattnas och gödslas. Andra är mer permanenta; när vi bygger ett vindskydd, byter ut jord mot torv för att skapa ett surjordsparti eller mot sand för att skapa en torr stäpplantering.

Några användbara ståndortsbegrepp:

Ståndortskrav. De egenskaper som växtplatsen måste ha för att växten ska trivas. En vanlig parkrododendron har till exempel surjord som ett av sina ståndortskrav. I jordar med för högt pH-värde får en parkrododendron problem att ta upp vissa näringsämnen.

Ståndortsamplitud. Mängden olika ståndorter som en växt klarar. Prydnadssnöbäret ’Arvid’ E klarar en rad olika jordar, ljusförhållanden och fuktnivåer; det har bred ståndortsamplitud. Sådana växter är ofta lättodlade eftersom de inte är så ”petiga” med var de vill växa.
I andra änden hittar vi till exempel vattenväxten Vit näckros. Den trivs visserligen i stora delar av Sverige, men kräver mycket ljus för att blomma och kan bara leva i vatten på vissa djup.

Naturståndort. Växtplatsens egenskaper där växten förekommer i det vilda. Vår inhemska växt kabbeleka har till exempel kärr, diken och stränder som naturståndort. Information om naturståndorter hittar vi i olika länders floror över vilda växter. Naturståndorten kan avslöja vad växten har för ståndortskrav och ståndortsamplitud i odling.

Att ståndortsanpassa. Att välja växter som klarar den ståndort som finns på växtplatsen. Ståndortsanpassade planteringar blir ofta lättare att sköta, eftersom växterna trivs utan att kräva extra vattning, gödsling eller jordförbättring. I centrala Falkenberg skulle ett ståndortsanpassat växtval till exempel vara växter som trivs på torra, sandiga ståndorter eftersom jordmånen i Falkenberg är torr och sandig.

Ljus

En av de viktiga ståndortsfaktorerna är ljusmängd. De flesta växter vi arbetar med i offentlig miljö trivs bäst i full sol. Några av dessa kan även växa i halvskugga eller till och med helskugga. Ett fåtal föredrar skuggiga växtplatser över soliga. Det finns några specialfall att komma ihåg när det gäller ljus:
Vissa växter ”svettas” för mycket när de står i full sol. De riskerar att få torkskador, med gulbruna, fula blad. Det står ofta i litteraturen att dessa växter ska placeras skuggigt, men det finns ett trick! Många kan faktiskt växa i full sol om marken är fuktig eller blöt, så att de kan fylla på vattenreserverna hela tiden. Ett klassiskt exempel är Funkia.
Tänk också på att rödbladiga, gulbladiga och brokbladiga sorter ibland har andra ljuskrav än sina grönbladiga syskon! Gulbladiga och brokbladiga blir ofta vackrast i halvskugga eftersom bladen lätt får solskador. Rödbladiga sorter behöver däremot solljuset för att utveckla sitt röda färgämne. De bör stå så ljust som möjligt för maximal färgeffekt. Nya sorter har ofta mer stabila färger oavsett växtplats; fråga din plantskola om du är osäker på hur du kan placera dem.

Bildtext: Gulbladiga sorter kan med fördel placeras i halvskuggiga lägen. Bladverket blir då vackert limegrönt utan risk för solskador. På bilden syns gulbladig humle klättra tillsammans med murgröna i ett äldre träd.

Bildtext: Funkior är anspråkslösa växter när de odlas i halvskugga, men de klarar även full sol om de har tillgång till markfukt. Detta gäller särskilt blådaggiga, gulbladiga och brokbladiga sorter som till exempel brokfunkian på bilden. 

Vatten

Ofta står det i litteraturen att en växt vill ha en ”fukthållande, väldränerad jord”. Det låter motsägelsefullt, men betyder egentligen bara att jorden inte ska ha extrema egenskaper. En jord som inte är extrem har både små porer som håller vatten, och större porer som håller luft och kan transportera bort överskottsvatten. Då torkar jorden inte ut för fort, samtidigt som den inte heller får syrebrist och kväver växtens rötter. Jorden håller sig då jämnfuktig utan att vara blöt.
Det kan vara svårt att veta hur fuktig en jord är. Ett trick är att titta på närliggande gräsytor. Om en gräsmatta i närheten håller sig grön även på sommaren under normala väderomständigheter så finns det jämn fuktnivå i marken.
Och om det plaskar när du går på gräsmattan under vår och höst, eller till och med på sommaren, och det inte kan förklaras med underliggande tjäle, så är det ett tecken på att växtplatsen har dålig dränering. Ett sätt att kringgå problem med dålig dränering är att plantera växter i upphöjda bäddar. Till och med små höjningar på en till två decimeter kan ha stor positiv inverkan.

Jord

De vanligaste jord-orden vi stöter på i växtbeskrivningar är Lerjord, Sandjord, Mullrik jord och Mulljord. Ofta nämns bara jordtyp om växten har specifika krav eller tåligheter.
Lerjordar är fukthållande och näringsrika, men kan ha problem med dränering. Sandjordar är dess motsats. Därför tänker många att man förbättrar den ena genom att blanda in den andra. Det fungerar dessvärre inte. Lerjordens små mineralkorn fyller alla hål mellan sandjordens grövre korn och bildar en jord som liknar betong. Lerjordar och sandjordar ska istället förbättras med mull. Mull är ett ord för nedbrutet material som kommer från växt- och djurriket. De flesta organismer som lever i jord har mullen som mat- och boplats.

En jord anses mullrik när mullhalten är kring 10%. Mullrika jordar rekommenderas ofta för växter som trivs i ”idealjordar” som är både näringsrika, fukthållande och väldränerade. Vi kan tacka de jordlevande organismerna för dessa jordar. De skapar luftgångar genom jorden som kan transportera syre och överskottsvatten. De bryter också ned mullen till ett fint material som kan hålla fukt i sina porer. De allra finaste mull- och mineralkornen frigörs så att växterna kan ta upp dem som näring.

Mulljordar består övervägande av mullämnen. De passar växter som kommer från skogar där det översta markskiktet är lövkompost. I offentlig miljö odlar vi mycket sällan växter som verkligen kräver rena mulljordar. Det går bra med vanliga mullrika jordar med fungerande dränering. Surjordsväxter, som ofta planteras i torvpartier, kan också ha rekommendationen ”mulljord”, men det är torvens låga pH-värde som är viktigast.
Tänk på att inte alla växter vill ha en ”lyxjord” med en massa fukt och mull! Våra mest artrika naturliga miljöer är ofta våra mest torra och karga.

Bildtext vänster: I sandplanteringar behöver växtmaterialet tåla magra och väldränerade förhållanden. På bilden syns solhatt, martorn och renfana.
Bildtext höger: Även katter gillar en sandig ståndort. De kan lämna oönskade presenter i sanden, till skötselpersonalens förtret. 

Näring

Det är viktigt att inte ge växter för mycket näring om de inte trivs i näringsrika jordar; övergödning leder ofta till dålig härdighet, mottaglighet för sjukdomar och svaga grenar och stjälkar som gärna lägger sig. Växternas näringsbehov anges ofta tydligt på perenner, men på träd och buskar får vi leta efter formuleringar som ”anspråkslös” för att dra slutsatsen att de har ett lägre näringsbehov.

Om jorden har ett bra mikroliv behöver vi sällan gödsla, eftersom jordorganismerna frigör näring till växterna. Ett sätt att långsiktigt göra en plantering mer ”självgående” kan därför vara att tillföra mull. Nuförtiden rekommenderas att mullen läggs ovanpå istället för att blandas ned.
I vissa lägen kanske det inte går, eller räcker, att ha en bördig jord. Täta planteringar ha för stark konkurrens om tillgänglig näring och behöva tillskott. Samma gäller för växter som sommarblommor och moderna rosor, som förädlats för att blomma maximalt under en väldigt lång period. De behöver nästan alltid tillförsel av näring för att orka prestera på topp under hela säsongen. Klippta häckar och gräsmattor är två andra exempel där gödning kan ge gott resultat. Eftersom vi hela tiden tuktar deras ovanjordiska delar kan inte heller deras rotsystem breda ut sig och försörja dem optimalt.
Det finns mycket specialnäring på konsumentsidan, men vi i branschen kan ignorera detta försäljningstrick; den enda växtgrupp som verkligen gynnas av specialnäring är surjordsväxter; de vill ha sitt kväve i ett annat format.

pH

De flesta växter är rätt flexibla, så PH-värde behöver vi ofta bara tänka på i regioner med kalkberggrund, eller när vi ska plantera surjordsväxter.
Näringsämnena i jorden är olika tillgängliga vid olika pH-värden. Man kan tro att ett neutralt pH borde vara ”lagom”, men pH 7 anses faktiskt väldigt högt i en jord. Ett pH-värde runt 6 är ofta idealiskt för vanliga växter som inte specialanpassat sig. I yrkesodling manipuleras ofta pH-värdet för att maximera tillväxt, men inom grönyteskötsel sker detta nästan aldrig förutom inom ett område; gräsmattor. Där är kalkning ett sätt att maximera gräsets tillgång till befintlig näring. Kalkningen ökar gräsets konkurrens mot ogräs samtidigt som det högre pH-värdet missgynnar mossa.
En växt i fel pH-värde får ofta näringsbrist. Surjordsväxter som står i för högt pH får till exempel järnbrist. Symtomen på järnbrist är att unga blad blir ljusa mellan nerverna. Vi ser det ofta på rododendron som placerats i vanliga rabattjordar, och på citrusväxter i utplanteringskärl.

Det finns mycket mer att säga om ståndorter. Hör gärna av er till Gröna Trender om ni vill att vi ska skriva mer om något särskilt ämne!
I nästa artikel kommer vi att diskutera växtinformation som rör härdighet och växternas utseende som höjd och sluthöjd, bredd och blomtid.