Ängsmarken har länge varit en viktig del av det svenska landskapet. Under århundraden har den används för bete och höskörd av boskap och har varit en nödvändig del av det svenska jordbruket. Men dess utveckling har varit en lång resa med flera stora förändringar genom tiderna.
Under medeltiden var det en av de viktigaste källorna till foder för boskapen. Det var vanligt att man delade upp den i mindre områden, så kallade ängar, som sedan användes varannan eller var tredje år. Denna metod kallas för växelbruk. Då användes också hässjor, en typ av höbäddar, för att torka och lagra höet på.
Under 1700-talet ökade intresset för att förbättra jordbruket och man började utföra mer systematiska studier av ängsmarken och dess egenskaper. Det ledde till att man började förbättra marken genom att tillföra gödsel och kalk. På så sätt kunde man få bättre skördar och öka produktiviteten.
Fram till slutet av 1800-talet utgjorde ängsmark en viktig del av jordbruket i Sverige. Marken användes för att producera hö som sedan kunde användas som foder under vintermånaderna. Den var ofta småskalig och var belägen i närheten av gårdarna. Marken användes vanligtvis i en cykel där den odlades under tre år och sedan fick vila under tre år för att återhämta sig. Under vila-perioden tilläts gräset att växa fritt och området kunde bli en blomsterprakt.
Under 1900-talet genomgick jordbruket en stor förändring. Marken började brukas på ett mer intensivt sätt, med högre avkastning som mål. Genom införandet av konstgödsel, bättre redskap och förbättrade växtsorter blev det möjligt att producera större mängder foder från samma mängd mark. Denna utveckling ledde till att ängsmark minskade i omfattning samtidigt som den användes mer intensivt. Detta ledde också till att många olika arter av växter och djur som tidigare hade funnits på dessa marker började försvinna.
Under 1950-talet och 60-talet förändrades jordbruket ännu mer genom introduktionen av maskinell djuruppfödning och foderproduktion. Istället för att låta djuren beta på ängsmark under sommaren producerades foder i stora mängder och djuren hölls instängda i stallar. Denna utveckling ledde till att det i stort sett försvann från jordbrukslandskapet i Sverige.
Under de senaste decennierna har intresset för ängsmarken återigen ökat. Många forskare, organisationer och privatpersoner arbetar nu för att återställa den till sin tidigare glans. Genom att återintroducera traditionella metoder som slåtter och bete har man lyckats återuppliva ängen på vissa platser.
Detta har också lett till en återkomst av många av de växter och djur som tidigare hade försvunnit. Många olika arter av blommor, örter och insekter har återvänt till ängsmarken, vilket har gjort den till en viktig del av vårt ekosystem.
Idag är den inte lika viktig för jordbruket som tidigare, men den har fortfarande en stor betydelse för biologisk mångfald och landskapsbilden. Många av dessa områden har också blivit viktiga för turism och rekreation.
Sammanfattningsvis har ängsmarkens utveckling genom tiderna varit en resa med flera stora förändringar. Från att ha varit en av de viktigaste källorna till foder för boskapen under medeltiden, till att bli mindre viktig för jordbruket idag. Ändå har den nu en stor betydelse för biologisk mångfald och landskapsbild och det finns ett ökat intresse för att bevara och återskapa dessa historiskt viktiga områden igen.
Redaktionen på Gröna Trender
Vi har två nya kurser – “Tätortsnära ängsmark” och “Artrik ängsmark”
Kurserna bygger på innehållet i vår populära kurs “Ängsmarken i fokus” men fungerar även fristående.
