Vilka val är svårast?
En nyckelfråga är centraliseringen där man i tätorter och städer satsar på större eller mindre aktivitetsparker med naturmaterial och vattenlekmiljöer. Lägg till digital/interaktiv lek och mer tillvaratagande av närliggande naturmiljö för lek. På de nya större lekplatserna finns också mer rumsindelning och zontänk. Det sistnämnda sker inte minst genom att använda växtlighet inom lekplatsen för att skapa trevliga miljöer. Summa summarum är att man vill skapa en unik plats och gärna med ett tema. Centrala lekplatser blir större men små lekplatser utarmas eller läggs ner.
Nu till vägvalen som inte bara kan vara oundvikliga och kostsamma, utan också svåravvägda.
Lekplatser i ytterområden får stryka på foten eftersom pengarna inte räcker till att rusta upp överallt. Satsningar på tillgänglighet är självklart men att hitta material som uppfyller både driftkrav, tillgänglighetskrav och miljökrav samtidigt är en stor utmaning. Går ofta att uppfylla en del av kraven men inte alla. De nya lekplatserna kan också bli för gestaltade, svårskötta och med utrustning som snabbt kräver underhåll. Tillgänglighet är svår att möta.
Högt slitage under pandemin är kännetecknande för många lekplatser. Många kämpar med underhållet och ser att slitage och vandalisering sliter på de befintliga lekmiljöerna. Vissa upplever att en del av dagens lekredskap inte riktigt är gjorda för att tåla samma mängd barn som kanske lekredskap från 90 talet, t. ex klätterlekställningar och gungställningar. Långa leveranstider både på utrustning och reservdelar. Och förstås den svåraste avvägningen, vad som ska prioriteras. Driftbudgeten och underhållsbudgeten ökar inte trots att kostnaderna ökar. Mitt i allt nybyggande får vi inte bara bygga färdigt och dra vidare, utan behöver göra en bra överlämning. Och hjälpa driften få pengar att verkligen underhålla detta.
Många förvaltningar har bara en driftbudget som också ska räcka till underhåll, då blir det nästan mest avhjälpande och bara lite planerat underhåll. Sett till driftbudgetens totala omfattning är det planerade helt otillräckligt för att klara anläggningens förutsedda livscykel.
Över lag har vi fått ett bättre säkerhetstänk och en ny medvetenhet kring säkerhetsstandarden. En svaghet i säkerhetstänket är dock sandytor som inte blir luckrade. Genom att öka planerat underhåll och där med få bättre framförhållning kan brandkårsutryckningarna minska. Vi ska vara där innan det “rasar” istället för att springa på ”brinnande bollar”.
En viktig åtgärd är att göra en toppen och en botten lista. Var ligger vi tydligt över eller under en tänkt lägsta godtagbar standard? Hur tydliggör vi för ledning och politik att vi måste öka underhållet? Svaret är att vi behöver sätta fokus på anläggningens hela livscykel och inte bara på den korta tid den är helt nyinvigd. Och då är det bra att utbilda egen personal inom området för förebyggande underhåll. På så sätt säkerställer vi att lekplatsens viktiga delar underhålls rätt.
En annan viktig åtgärd är att hitta rätt balans mellan gestaltning, tillgänglighetskrav, miljökrav och driftkrav när vi bygger nytt eller renoverar. Hållbara material och färre rörliga delar. Slitagetålighet är en faktor vi behöver se mer till. En livstidskalkyl kan visa att det som är dyrare från början blir billigare i längden. Både räknat i pengar och miljöhänsyn.
Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB
