Driftutmaningarna måste klarläggas –  gata-park har det tufft just nu

Det är något med den kommunala gata-parkverksamheten som gör den så fascinerande. Den är både ryggraden i vardagslivet och den tysta motorn som får en hel kommun att fungera, synas och kännas. Här möts trafiksäkerhet, trivsel, social hållbarhet och ren livskvalitet under samma arbetsdag. Men under ytan finns en verklighet som blivit allt svårare. Gata-parkverksamheter runt om i landet beskriver en tid där kraven växer, resurserna pressas, och underhållsskulden ökar i en takt som inte går att blunda för. Samtidigt står förväntningarna på hög kvalitet, trygghet och välfungerande stadsmiljö kvar utan minsta svajning.

Kommunernas förutsättningar skiljer kraftigt åt, men gemensamt för de förvaltningar jag tänker särskilt på är att man har mycket verksamhet i egen regi. Absolut med stödentreprenörer men merparten bedrivs med egen personal och maskinpark. Trots olikheterna är det slående hur lika utmaningarna är. Driften är hårt pressad, uppdraget otydligt och underhållsskulden växer. De delar också en annan gemensam nämnare: en stark vilja att förbättra, bli mer kostnadsmedvetna och skapa en driftorganisation som håller både nu och i framtiden.

Det är här som värdet av en genomlysning blir så tydligt. När en gata-parkverksamhet får syn på sina verkliga volymer, sina faktiska krav och sina tysta läckage av tid och pengar uppstår en sorts mental nollställning. Från den punkten kan man börja bygga något nytt och hållbart.

En tid där underhållsskulden växer som en egen organism

Om det är något som förenar alla gata park verksamheter idag så är det känslan av att underhållsskulden lever sitt eget liv. Många anläggningar har helt enkelt fallit för långt. De mest synliga exemplen är ofta slitna beläggningar med sprickor, potthål och lagningar som sitter som lappar på lappar. Konstbyggnader som broar, stödmurar och trappor har rusande behov av både tvättning, målning och reparationer. Brunnar är igensatta för att rensningen inte hinns med. Vissa grönytor är så nedprioriterade att sly, ogräs och svårskötta remsor skapar både trafikrisker och arbetsmiljöproblem.

I små kommuner är trycket särskilt tungt. Där kan ett eftersatt brounderhåll i värsta fall leda till avstängningar som delar orter i två delar. I medelstora kommuner syns trycket på centrumytorna där renhållningsfrekvenserna inte räcker för att motsvara dagens rörelsemönster. I de större kommunerna syns utmaningen i dess volym: stort vägnät, många parker och omfattande belysningsanläggningar gör att eftersläpningen växer snabbt om man inte täpper till den i tid.

Det talas ofta om underhållsskuld i tekniska förvaltningar, men det är först när man ser de konkreta konsekvenserna som man verkligen förstår omfattningen. När en bro kostar 350 000 kronor att måla och varje inställd insats skjuter notan framför sig är det tydligt varför en genomlysning behövs.

När driftuppdraget blir otydligt blir verkligheten dyr

I egen regi kommunerna återkommer ett annat problem: själva driftuppdraget är otydligt. Det är oklart vad som är obligatoriska uppgifter, vilka som är frivilliga och vad som styrs av lokala policybeslut. När uppdraget inte är tydligt kopplat till budgetram, mängd och frekvens uppstår en slags glidning. Medarbetarna gör så gott de kan, men uppdragen växer efter hand, och driftorganisationen pressas utan att ramarna justeras.

I storstadskommunen blir otydligheten tydlig i gränsdragningen mot andra verksamheter och i beredskapsfrågorna där gamla avtal inte längre fungerar i ett modernt krisberedskapsläge. I den medelstora kommunen märks det i att fastighetsuppdraget smälter ihop med parkuppdraget utan tydliga ramar eller finansiering. I den mindre kommunen syns det genom att stora delar av driften hamnat under lägsta godtagbara standard trots att kvalitetskraven egentligen aldrig har ändrats.

När uppdraget blir otydligt ökar också risken att vissa delar överarbetas medan andra förbises. Konsekvensen blir en ojämn kvalitet, en stressigare verksamhet och en budget som aldrig riktigt räcker till. Och otydliga uppdrag leder alltid till samma sak: ökade kostnader.

Driften har förändrats – men organisationerna hänger inte alltid med

Det talas ofta om att städer förändras. Men det man kanske inte lika ofta pratar om är hur driften förändras i samma takt. Kommunerna vittnar alla om samma trend. Det är mer halkbekämpning och mindre snö. Det är mer centrumrenhållning och fler tippningar att hantera. Det är fler gång- och cykelbroar med komplexa konstruktioner. Det är mer dagvattenutmaningar som hamnar på parkdriften i stället för VA. Det är fler remsor, slänter och kanter som är svåra att sköta. Och det är fler anläggningar som tas över med bristande nollställning.

Det är helt enkelt ett driftuppdrag som inte ser ut som det gjorde för tio år sedan. Ändå är organisationerna ofta byggda efter en äldre logik där snöröjning och gräs stod i centrum. När driftvolymerna förändras utan att budget, maskinpark och bemanning följer med uppstår den där känslan av att springa efter sin egen svans.

Flera verkligheter – en gemensam slutsats

Det intressanta med att jämföra kommuner är att man ser både olikheterna och det gemensamma mönstret. I storstadskommuner är renhållningen den största posten och belastningen på anläggningarna enorm. I medelstora kommuner är grässkötsel, tjuvtippningar och fastighetsuppdraget stora kostnadsbärare. I små kommuner är blotta volymen av grusvägar, broar och gles bebyggelse ett tungt ok som driver upp kostnaderna per invånare.

Men trots olikheterna är slutsatsen densamma: driften är underfinansierad, uppdraget är otydligt och underhållsskulden växer. Alla behöver tydligare mängd- och frekvensbeskrivningar, standardiserade skötselprodukter, tydligare gränsdragningar, bättre planering och mer långsiktighet.

Det är just därför en genomlysning gör sådan skillnad. Den ger en kartbild över verkligheten som inte går att diskutera bort.

När kunskap ersätter gissningar uppstår handlingskraft

Det kanske mest kraftfulla i en genomlysning är när en verksamhet får se sina siffror svart på vitt. När man kan säga: så här många brunnar har vi, så här många beläggningsmeter, så här många lekplatser, så här mycket renhållning, så här mycket tid och pengar kostar driften för helheten och de olika delarna. Den bilden skapar lugn, tydlighet och riktning.

Den gör också att dialogen med politiken förändras. När kostnader och kravställande kopplas ihop öppnar det upp för mer genomtänkta budgetbeslut. Man kan faktiskt visa hur mycket lägsta godtagbara standard kostar, vad som händer när budgeten sänks och vilka långsiktiga konsekvenser som följer. Gissningar ersätts av fakta, och det ger verksamheterna styrkraft.

Det är nu man måste våga ta tag i kartläggningen

Vägen framåt för många kommuner handlar inte om att springa snabbare, utan om att skapa ordning i uppdraget. Det handlar om att våga se över vad som ska göras i egen regi och vad som mår bättre av att konkurrensutsättas. Det handlar om att kartlägga mängder och skapa tydliga skötselprodukter. Och det handlar om att faktiskt sätta ord på vilken kvalitet medborgarna kan förvänta sig – och vilka resurser det kräver.

I en tid där underhållsskulden ökar, där driftsvolymerna växer och där kraven från invånare och besökare bara blir större, är det viktigare än någonsin att driften får den kunskap och de strukturer som krävs för att lyckas. När en gata-parkverksamhet får färdkartan klar för sig, då händer det grejer. Man börjar prioritera på ett annat sätt, man stärker sin arbetsmiljö, man använder sina resurser bättre och man får kraft att både försvara och utveckla sina anslag.

Det är inte alltid pengarna som saknas, utan ofta styrningen, strukturen och tydligheten. När de bitarna faller på plats blir varje krona mer träffsäker. Energin kommer tillbaka. Gata-parken kan inte längre reduceras till en ”slasktratt för diverse drift och underhåll”. För VA- och fastighetssidan har sedan länge motsvarande klarhet i sina drift- och underhållsuppdrag och de tar politiken på allvar. Det är dags att få bort den där tunga känslan av att springa efter sin egen skugga. Och träda fram i ljuset av att vara en samhällsviktig stöttepelare, oavsett om man är i en stor, medelstor eller liten kommun.

Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB