“Änglarna har åkt på pisk Gårdarna är grönsvarta
Och i Azalea kan man inte undgå att bli kär”
Så börjar Håkan Hellströms sång “Valborg”.
När jag fick i uppdrag att skriva om hållbar parkmiljö, så kom bilder av Azaleadalen i Göteborg för mitt inre.
Förvånansvärt få känner till Azaleadalen i Slottskogen. Den som Håkan sjunger om i sin sång. När jag hörde talas om den för första gången, så kände jag att jag bara måste se den så fort som möjligt. Ja, när azaleorna (Rhododendron) blommar, förstås.
Man går igenom Slottskogen, som är otroligt vacker i sig. Passerar djuren i hägn. Och sedan – stiger man in i en annan värld.
Det är som att gå igenom en magisk portal. Man är inne i en vanlig svensk skog. Men ändå inte. Den har upphöjts till något sagolikt med hundratals inplanterade azaleor (Rhododendron).
Någon hade den vilda, fantastiska idén att göra detta i slutet på 60-talet. Den personen borde få ett hortikulturellt Nobelpris. Det finns säkert biologer som har åsikter om alltför många inplanterade främmande arter i vanlig svensk skog. Men eftersom de har stått där nu i över ett halvt sekel så tänker jag att det kanske borde ha visat sig om de vore skadliga för vår inhemska flora och fauna.
Varför tänker jag då på Azaleadalen när jag fick i uppdrag att skriva om hållbar utemiljö? Det är för att den är unik. Både i sin skönhet, men också på sättet som den underhålls. Alltså med minimal skötsel. Den har genomgått några renoveringar och lite beskärning under årens lopp, men generellt sett så har den fått sköta sig själv.
“Ja, men”, säger vän av ordning, – “Sådär kan det ju inte se ut på en bostadsgård, eller i en stadspark.”
Nej, kanske inte precis, exakt sådär. Men idébilden kan vi ha med oss. Alltså att plantera friväxande träd och buskar, och örtartade växter längst ned på marknivå. Och sedan göra så lite som möjligt. Låta dem växa fritt. Låt löven förmultna. Kratta in dem under buskar eller kör äver dem med gräsklippare och låt maskarna dra ned dem under markytan. Flisa eventuellt borttaget, vedartat material och lägg tillbaka det på rabatterna. Inget myllande, inget grävande, inget onödigt städande.
Det som kostar mest i trädgårdsskötsel idag är träd (ofta felplanterade, till exempel för nära byggnader eller vägar), klippta gräsmattor och hårdgjorda ytor.
Om vi planterar rätt växt på rätt plats så behöver vi inte beskära så mycket. Vi kan arbeta med att förbättra jorden istället. Öka mikrolivet som i sin tur kommer att ta hand om växterna och ge dem den näring som de behöver.
Jag läste nyligen en artikel som handlade om lantbrukarna som sa att priset på gödsel hade gått upp enormt. Det är ett sätt att se på odling som vi börjar att komma ifrån. Det är ingen som går och gödslar i en naturlig skog, förutom lite spillning från djur, förstås. Det mesta är förmultnat, alltså naturligt komposterat, organiskt material. Markbiologin, alltså bakterierna mykorrhizasvamparna och alla de andra mikroskopiska organismerna lever i symbios med växterna. Växterna kommunicerar med de markbiologiska organismerna genom exsudater, utsöndringar, som talar om vad växten behöver. I gengäld får bakterierna och svamparna sockerarter av växterna.
Ett handelsutbyte med andra ord. Som fungerar om jorden får vara i fred och vi inte krattar bort vartenda löv, kvist och gräsklipp och om vi låter bli att gräva och mylla. Vi har bedrivit jordbruk och trädgårdskötsel på ett tärande sätt, speciellt under perioden efter andra världskriget. Det är dags att vi börjar ge tillbaka till jorden och bli närande. Vi ska göda jorden. Inte växterna. När jordhälsan är återvunnen, så blir växterna desto friskare och mer motståndskraftiga mot sjukdomar och skadedjur.
Nästa gång du går in i en naturlig skog, så tänk på att där varken har gödslats, dubbelgrävts, lövblåsts eller klippts gräs. Där finns heller ingen bar mark.
Jag var på en föreläsning på Alnarp för några år sedan. Den handlade om träd i urbana landskap. Johan Slagstedt som var en av föreläsarna sa att han hade observerat hur alla mellannivåer av buskar och träd pö om pö hade försvunnit från bostadsgårdar och många andra grönytor. Kvar fanns oftast bara de högsta träden, och knähöga buskar och kortklippt gräsmatta.
Antagligen har det att göra med trygghetsaspekten. Frågan är bara hur mycket vegetation vi måste ta bort för att vi ska minska kriminaliteten. Kan vi ens göra det genom att ta bort allt som växer över knähöjd?
Plantera friväxande träd, buskar – gärna fruktträd och bärbuskar – och örtartade växter. I alla höjdnivåer. Med en mångfald av arter. Låt gräsmattorna växa sig långa och om du vill, plantera in pluggplantor med ängsblommor. Eller gör det den långa vägen, genom att ta bort det organiska materialet år efter år tills jorden har blivit så mager att ängsblommorna kan komma upp. (Observera dock att jorden till slut kan bli för mager. Så det gäller att ha koll på balansen.)
Klipp gångar i det höga gräset, så syns det att det är meningen att det ska vara högvuxet. Och så behöver man inte oroa sig så mycket för eventuella fästingar. Spara ytor för picknick och lek såklart. Men mycket av “den gröna betongen” kan skiftas till äng. Delar av gräsmattorna i Hyde Park i London har skötts på detta sätt i decennier.
Men det viktigaste – göd jorden med markbiologi. Såvida den inte redan är frisk. Mulcha med bra kompost. Sluta att kratta bort löv och att ta bort organiskt material. Hacka sönder det och lägg det på rabatterna. Alternativt gör en egen kompost.
Helt enkelt låt oss härma naturen så mycket vi kan i våra konstgjorda skogar, dem vi kallar trädgårdar. Så kan vi spara in tid, pengar och framförallt gynna jorden, djuren, växterna och i slutändan oss själva.
Copyright alla fotografier: Ieva Millers
Ieva Millers – trädgårdsmästare/trädgårdskonsult, Re:Source
Ievas LinkedIn: https://www.linkedin.com/in/ieva-millers-392a3227/
