Många gånger har vi fullt fokus på våra nya markanläggningar. Vi vill ha full tillgänglighet, utsmyckning, lekvärde, trygg utemiljö och gärna klimatsmarta lösningar. Ibland får driften faktiskt vara med tidigt i projekten men när nya driftkostnader kommer på tal blir det vanligen tyst och inte mycket händer.
Ännu värre är det på underhållssidan. Parkunderhållet har under det senaste decenniet sjunkit till drygt 10% av drift- och underhållsbudgeten, medan gatan kanske har knappt 15% till underhållet. Gatan har normalt en högre andel underhållsarbeten och mindre fasta driftarbeten jämfört med parken. Det underhåll som genomförs är i bästa fall hälften av behovet. Följden är att underhållsskulden bara ökar och nu med stigande energipriser verkar det snabbt bli ännu värre än det någonsin varit.
Nu är det nästan bara ”brandkårsutryckningar” i form av akut felavhjälpande underhåll som görs och om man har en egen underhållsplan för utemiljön är det sällan något som har koppling till budgeten längre. Nya markanläggningar innebär i de flesta fall en utspädning av driftbudgeten med ett par procent varje år.
Men hur kommer då våra nya markanläggningar att må om 10-15 år, utan större underhållsinsatser? I den här artikeln väljer jag att inte illustrera följderna på hemmaplan, för jag är alltför partisk efter många genomlysningar och organisationsöversyner runt om i landet de senaste decennierna. Vi tar istället ett exempel från Italiens vackra land, där som trubaduren Evert Taube skaldade ”små citroner gula växa uppå strand”.
Latina ligger inte långt från huvudstaden Rom. Den grundades på 1920-talet under den stora landåtervinningens tid. Med omgivande produktionslantbruk och sina drygt 100.000 invånare är det en livlig stad med breda gator, stora parker och en mycket italiensk atmosfär.
Hit kom jag och Gröna Trenders Maria Malmberg för olika trädgårdsbesök i påvens sommarpalats i Castel Gandolfo och Borghese familjens sommarresidens Villa Bell`Aspetto (artikel kommer under hösten). I staden Latina har vi fotvandrat till marknadshallarna för att proviantera fisk och grönsaker och på vägen stött på en härligt lummig park, Falcone Borsellino Park.
Den parken finns sedan lång tid men restaurerades med stora insatser för att hedra de modiga kämparna mot den italienska maffian. Åklagaren Giovanni Falcone och domaren Paulo Borsellino mördades båda 1992 och stadsparken döptes om till sitt nuvarande namn, Falcone Borsellino Park. Sedan har tidens tand slitit hårt på parken, så hårt att lokaltidningen uppmärksammade den ”övergivna och otillgängliga lekplatsen” den 24 april i år, https://www.latinatoday.it/politica/area-giochi-parco-falcone-borsellino-abbandonata.html och vi vid vårt besök i slutet på augusti var parkens tillstånd ännu värre än befarat.
Det var inte bara lekplatsen som var avspärrad och otillgänglig. Mycket lekutrustning var tidigare bortforslad. Runt omkring befann sig både hårdgjorda ytor och vegetation i ett svårt eftersatt tillstånd. När driften halkar efter och inte får kosta det som krävs för att upprätthålla en lägsta godtagbar standard, betalas resten av priset genom uppskjutet och uteblivet underhåll.
Till slut får vi en kapitalförstöring av de investeringar som gjorts och den enda lösningen är en genomgripande renovering som alltför sällan kommer till stånd. Istället blir det driftens uppgift att ”lappa och laga”. Och det går ett tag, några år men inte på lång sikt.
Ingen tjänar på att vi bygger nya markanläggningar utan att vi samtidigt avsätter resurser i driftbudgeten. Inte i Italien och inte här hemma.
Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB
