Kyrkogårdarna under förändring

Det finns få offentliga platser som berör människorna lika mycket som platsen för den sista vilan. Kyrkogårdarna, begravningsplatserna och griftegårdarna är starka bärare av ortens kulturhistoria och det engagerar så fort något verkar avvikande mot traditionen.

I senaste numret av Kyrkans Tidning, dubbelnumret 29/30, tas upp en ny fråga som mer eller mindre berör alla landets kyrkogårdar. Det blir färre gravstenar och mer gräsytor att ta hand om efter borttagande av gravanordningar sedan graven har återlämnats till kyrkogårdsförvaltningen.

Den senaste tiden har skötseln av gräsytor varit en aktuell fråga och hur man kan tillmötesgå de besparings- och effektiviseringskrav som nu börjar ställas av allt fler förvaltningar. Likaså var det nyhet på riksnivå om lämpligheten att återanvända krossade gravstenar som gabionmur som omgärdar kyrkogården eller att bygga gym och lekplats på en annan kyrkogård.

Förändringar under lång tid
Förändringar på kyrkogårdarna har skett i det dolda under många år, utan att någon har höjt ett ögonbryn. Detta har varit kanske mer ett fenomen på mindre orter, där man har försökt förenkla skötseln. Ledningen har gett sin tysta tillåtelse att ändra gravytan från grus till gräs därför att gräsytan anses vara enklare att sköta. Dessa små årliga förändring med några gravar åt gången har slutligen, under 15-30 år, medförd att karaktären på hela gravkvarter har blivit förändrad. Förändringarna har ofta skett utan att förvaltningen haft en dialog med Länsstyrelsen och utan insikt vad dessa förändringar innebär på sikt. Det viktiga är att det finns tydlighet i organisationen, för har man gjort en avvikelse en gång så blir det svårt att neka åtgärden för nästa gravrättsinnehavare som har graven i samma kvarter och i samma rad.

Den första kyrkogårdsförvaltning som jag fick veta att ha återställt de omsådda gräsgravar till det ursprungliga gruset var Sunne kyrkogårdsförvaltning som även var värd för SKKFs Rikskonferens år 2006. Hedervärd åtgärd.

Den andra förändring som har skett är den förtätning av kyrkogårdar som har pågått under lång tid. De kulturhistoriska och biologiska värden har blivit åsidosatta. I början av min bana som kyrkogårdschef och nu som auktoriserad mätningskonsult åt Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation ser jag detta fenomen i stort sett på alla församlingar som jag utför mätningen åt.

Hur har då denna förtätning skett? Gravkvarteren var ofta ritade och planerade med utrymme för fler träd i gravrader. Arkitekten hade lämnat flera platser vakanta i gravrader, inte vakanta för gravar utan vakanta för plantering av träd i framtiden. Syftet med detta var att att skapa ett trädbestånd med varierad ålder av träd och därmed även öka diversiteten. Dessa fria platser har dock delats ut till nya gravar och dessa har blivit s.k. A- och B-gravar till de numrerade gravarna bredvid.

Det andra sättet för förtätningen har ibland skett genom att gravkvarterens innergångar av grus har ändrats till gräsytor och därmed möjliggjort fler gravplatser vid de gamla gångarnas ände, före huvudgången. Detta har påverkat i kvartersbilden, gjort den otydlig och kan innebära att det är svårt att hitta till graven.

Utvecklingspotential
Det finns goda möjligheter till att utveckla kyrkogårdar till ännu grönare och lummigare miljöer genom att plantera träd i de uppkomna luckorna där gravanordningen har stått. Flera nya träd bidrar även till att rena luften och binda koldioxid. De ytorna uppstår nu oplanerat och det vore synd att inte utnyttja dessa till något bra.

Varför inte även utnyttja dessa uppkomna ytorna till förvaltningens egen försöksverksamhet i form av att testa nya kompositioner av sommarblommor, mindre buskar och perenner.

I den bifogade bilden från en gravkarta på en kyrkogård i Västerbotten syns tydligt hur gravnumreringen har hoppat över de fria ytorna som ska användas just för trädplantering. Det är dessa luckor som på många kyrkogårdar har på felaktigt sätt upplåtits till gravrätt.

Kyrkogården ändrar utseende, vissa förändringar sker långsamt medan exempelvis borttagandet av gravstenar kan uppfattas gå fortare. Det krävs bra analys och framförhållning att göra det bästa av situationen. De viktigaste åtgärderna för kyrkogårdsförvaltningar nu är att påskynda med kulturhistorisk inventering, för att veta vilka stenar ska bevaras och vilka kriterier gäller, och uträtta vård- och underhållsplan.  Viktigt att påpeka är att i tidigt skede ha en dialog med Länsstyrelsen när det gäller nya trädarter på äldre kyrkogårdar för att behålla det tidstypiska, men att även få möjligheten att pröva nya träd.

Reino Raitala Landskapsingenjör RR Landskap