Nu i Corona-virus tider, med fallande börspriser och utbredd oro i samhället är det viktigt att ha kunskap om hur det varit för branschen under tidigare kristider. En del var kanske för unga för att ha varit med i den förra lågkonjunkturen 2008-2009 medan jag själv var med även i branschen under lågkonjunkturen 1992-93 också. Trettio år i branschen sätter sina spår.
På hösten 2008 kom de isande vindarna snabbt pga av bankkraschen i USA och orderböckerna hos trädgårdsanläggarna sinade på bara några veckor. Inte minst var det handel och industri som drog tillbaka sina beställningar på anläggningsarbeten. Men till det kom det gamla vanliga, att markanläggning ligger sent i anläggningsprocessen och därmed i konjunkturcykeln, så lågkonjunkten stod bokstavligen framför dörren och nya uppdrag var både färre och mer prispressade.
Och parkförvaltningarna fick känna på bromsen under 2009 med ganska stora besparingskrav, inte minst att minska på planteringar och kortklippt gräs. Gatan klarade sig bättre. Det har aldrig varit lätt att spara på vinterväghållning men gaturenhållningen tog stryk och framförallt minskade beläggningsunderhållet. På den tiden låg det mesta beläggningsunderhållet på driften och inte som idag med komponentavskrivningar på investeringssidan.
I början av nittiotalet var då den stora privatiseringsvågen startade och egen regi minskade kraftigt sedan under hela tiden fram till för bara några år sedan, när intresset för återtagande i egen regi återuppväcktes , p g a stor prispress på skötselmarknaden, omfattande problem med kvalitet och mycket strul kring upphandlingar, administration och dubbelarbete i beställar-utförarorganisationer.
Framtidsorienterade kommuner samlade redan i slutet på nittiotalet sina kommunaltekniska verksamheter i bolagsform och uppnådde därmed goda synergieffekter. Bäst har det väl visat sig vara att skapa en generalintraprenör med energi och miljö som bas med tillhörande VA, Gata och Park. Affärsmässighet och samordningsvinster i både driften, underhållet och anläggningen. Dessa kommuner är även idag väl rustade för en lågkonjunktur.
Entreprenörer som har väletablerade varumärken, en bra mix mellan DoU och markanläggning samt en uppbyggd kundbas med rätt mix av nöjda kunder står också på en stadig grund. Nyetablerade entreprenörer med huvudsakligen underentreprenörsarbeten är ute på en halare is om vindarna blåser kallt. Egen kundkontakt och egna kundkontrakt är en gammal beprövad devis i branschen. Och idag har vi en mycket mer gränsöverskridande konkurrens och stark tonvikt på digital närvaro och marknadsföring, något som missgynnar även duktiga entreprenörer och hantverkare som är fackkunniga men inte så bra på att sälja sig själva.
Så vad kan vi förvänta oss av en lågkonjunktur denna gången?
1. Att den kommer. Den är redan här. Redan i höstas kunde man känna isande vindar men nu är det ingen tvekan längre. Den långa, varma högkonjunkturen är försvunnen och ersatt av något betydligt kyligare.
2. Det offentliga har svårt att skydda samhället från verkningarna av en ny lågkonjunktur. Räntan är redan på minus så den går inte att sänka så mycket mer. Men kreditprövningarna kommer att hårdna och kreditförlusterna att öka. Det blir en kedjereaktion som slår hårt i en kapitalintensiv och framtung verksamhet som markanläggning. Man ska ju många gånger få betalning i flera a-conton och material och underentreprenörer betalas innan man själv får betalt för slutfakturan. Subventionerade arbeten av olika slag finns redan idag och för att få ner kostnaden för arbetsintensiva arbeten krävs andra metoder som kan vara svåra att genomföra. Minimilöner har diskuterats länge med både för- och nackdelar men en sak vi inte har gott om är enkla instegsarbeten med låga kvalifikationskrav.
3. Vi har redan en avmattande byggmarknad med följder även för markanläggningen. Förtätningarna är många i stadsbyggnationen men fiber- och fjärrvärmeutbyggnaden är närmast klar och även återställningsarbetena sjunker snabbt runt om i kommunerna. På gatusidan har överintäkten på återställningsarbetena ofta varit en budgetreglerande faktor men den är inte lika användbar nu om lågkonjunkturen kommer. Medan underhållsskulden inom gata- parkområdet har ökat kraftigt de senaste tio åren och gjort att inte minst gatan fått allt mer akutarbeten av brandkårskaraktär. Det kommer vi att ha ont av i framtiden, att det planerade underhållet är så eftersatt som det är och livstiden på våra markanläggningar är kortare än avskrivningstiden.
4. Bästa rådet jag kan ge är att öka kunskapen i den egna organisationen kring produktionsplanering och kalkylering inom drift och underhåll. Både för att få bättre framförhållning och få större transparens gentemot beslutsfattarna. Och inte minst för att kunna se var synergier och besparingar får bäst effekt och minst negativa konsekvenser.
5. Framöver gäller det att stå stark i snålblåsten om orosmolnen ute i världen inte skingras snabbt.
Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB
